Recension: ”Bildhuggarens dotter” av Tove Jansson

I denna recension rekommenderar jag ”Bildhuggarens dotter” av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.

Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.

I ”Bildhuggarens dotter” som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.

Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!

Astrid Lindgren och Tove Jansson, bild: wikipedia.org

 

Annonser

Litet meddelande till alla läsare om recensionsförfrågningar

Hej,

Det är jättekul att få email med förfrågningar om jag vill läsa och recensera era utgivna böcker här på Prekambrium bokblogg. Tyvärr måste jag understryka jag inte har någon möjlighet att göra detta just nu, men vem vet vad framtiden bär med sig? 

Tack till Er alla som hittills hört av er och ett stort lycka till! ❤️

 

Lyssnartips: Walter Kaufmanns föreläsningar om Nietzsche, Kirkegaard och Sartre (1960)

Prof. Walter Kaufmann (1947-1980) undervisade i filosofi vid Princeton och skrev flera böcker och artiklar i ämnet. Open Culture har numera tillgång till hans inspelade föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Sören Kirkegaard, samt Jean Paul Sartre. Rekommenderas!

Länk

http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html

Recension: ”Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries” (1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.

1FC3232C-659A-431A-8612-9D563521CC79

Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge’s BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Virginia och Vanessa Woolf som barn.
Virginia och Vanessa som barn.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina ”grekiska slavår”. Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Virginia Woolf och systern Vanessa Bell, 1903.
Virginia och Vanessa Bell, 1903

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n ”The Hours” hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke ”pre-raphaelite kitsch” som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One’s Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

6527D381-3FDD-4FD2-A02C-B84149618924

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women’s Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

 

Hur såg Jane Austen ut i verkliga livet?

Vid Jane Austencentret i Bath har man under 2014 presenterat en vaxdocka av författaren. Enligt information från tidningen The Guardian är det ”forensic artist” (hittar tyvärr ingen svensk motsvarighet till denna yrkestitel) Melissa Dring som tolkat författarens utseende. Dring har arbetat utifrån polisens kriminalteknik vad gäller framställningen av utseendet och ansiktskonstruktionen. 

Såhär tror man Jane Austen såg ut när hon levde. Jag tycker själv dockan är ganska så fascinerande och kanske hade Janes egen släkt och bekanta känt igen något av sin idag så berömda kamrat i dockan. Vem vet?

article_update_img.jpg
Photo: ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.
article_update_img.jpg
Photo: ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.
             

Källor

 

ITV News

openculture.com

The Guardian

Bokinköp på Myrorna – En minneanteckning över H.S Nyberg, samt historisk litteratur av Alfred M. de Zayas

Idag blev det en blandad kompott vad gäller bokinköp från Myrorna. Snart är det fullt i även i de mindre bokhyllorna här hemma. Inte mycket att göra åt detta. En vacker dag får jag väl helt enkelt plocka fram flyttkartonger för att säkra en framtida förvaring.

Dagens införskaffade titlar blev något utöver det vanliga. En biografi om Uppsalaprofessorn H.S Nyberg, skriven av dottern Sigrid Kahle samt en historisk fackbok om det rättsliga efterspelet vad gäller de allierades kränkningar av folkrätten på tysk mark under andra världskriget.

H.S Nyberg (1889-1974) var en svensk orientalist, professor i semitiska språk och verksam vid teologiska institutionen i Uppsala. Nyberg var även ledamot av Svenska Akademien. Hans talade 28 språk och gjorde omfattande efterforskningar om det forntida Iran. Sigrid Kahle (1928-2013) blev sedemera gift med en diplomat och fick väl faderns intresse för Mellanöstern i arv på något sätt. Hon har även skrivit om honom i sin självbiografi. Denna bok är en del av Svenska Akademiens minnesteckningar.

Die Wehrmacht-Untersuchungsstelle – Deutsche Ermittlungen über allierte Völkerrechtsverletzungen im Zweiten Weltkrieg (1980) är skriven av professor Alfred M. de Zayas. Han är en kubansk-amerikansk folkrättsjurist, historiker och författare. de Zayas är professor i folkrätt vid Geneva School of Diplomacy and International Relations och född 1947. Titeln på just detta omslag lyder översatt: Icke offentliggjorda dokument över de allierades kränkningar av folkrätten under andra världskriget.

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar ”drafts” består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.

Källor

youtube.com

Om Jane Austens sista tid och Addisons sjukdom

Jane Austen (1775-1817) hör till den brittiska litteraturens mest lästa författare. Hon gav oss sex berömda romaner vilka alla relaterar till hennes egen samtid ifråga om upplägg och innehåll. Även om Janes romaner inte nådde stor ryktbarhet medan hon levde så skaffade de sig tidigt en trogen läsekrets. Jane Austens romaner utkom anonymt i följande ordning: Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815), samt de postumt tryckta novellerna Northanger Abbey och Persuasion, vilka gavs ut 1818. Det finns idag otaliga filmatiseringar av hennes böcker.

Jane Austen blev inte gammal och avled i en ålder av 41 år. Det är högst troligt hon avled i Addisons sjukdom som gör att binjurarna inte kan producera de livsviktiga hormonerna kortisol och aldosteron. På Austens tid kunde man inte behandla sjukdomen vilket ledde till döden. Genom Janes egna beskrivningar av sitt hälsotillstånd och olika symptom i brev har forskningen idag kommit fram till denna slutsats. Det finns inga anteckningar bevarade från de läkare som försökte behandla henne så forskningen har helt enkelt fått nöja sig med Janes egna beskrivningar av sin hälsa. Dessa återfinns bevarade i brev till olika vänner och släktingar. Hennes närmsta släkt tycks inte velat kommentera offentligt om hennes hälsa. Sir Zachary Hope har i tidskriften British Medical Journal (1964) sammanställt några slutsatser och även citerat ur Jane Austens brev. Det går förstås idag inte att till hundra procent ställa den korrekta diagnosen. Kanske hade hon Addisons, men det går även att associera hennes symptom till andra sjukdomar som exempelvis cancer, tbc och Hodkins lymfom.

cassandraausten-janeaustenc_1810_hires
Cassandra Austens porträtt av systern Jane Austen från 1810.

Breven som vittnar om Jane Austens sista tid

Det var i juli månad 1816 som Jane Austen tydligt började känna sig allt sämre, men hon försökte också behandla sig själv vilket framkommer i ett brev till vännen Althea Biggs:

”I have certainly gained strength through the winter and am not far from being well; and I think I understand my own case now so much better than I did, as to be able by care to keep off any serious return of illness.  I am more and more convinced that bile is at the bottom of all I have suffered which makes it easy to know how to treat myself.”

Ordet ”bile” i brevet syftar troligen på magen då hon hade problem med kräkningar och illamående. Austen plågades även vid denna tid av ryggsmärtor och hon har även försökt behandla ett knä som gjorde ont. I ett brev till sin syster i september 1816 har den allmänna tröttheten gjort att hon tackat nej til en stor middagsbjudning. Prognosen var inte bra och det blir aldrig tillfälle för någon återhämtning.

Pigmentförändringar var ett av de många symptomen och om detta skriver Austen i ett av sina brev i februari 1817:

”Recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour. I must not depend upon ever being blooming again.  Sickness is a dangerous indulgence at my time of life.”

Två månader senare skriver hon igen att hon tyvärr inte återfått sin normala hy. Det är också troligt hon hade sjukdomen i kombination med tuberkulos. I april 1817 skriver hon följande om sitt hälsotillstånd: 

”I have been really too unwell the last fortnight to write anything that was not absolutely necessary, I have been suffering from a bilious attack attended with a good deal of fever….  I was so ill on Friday and thought myself so likely to be worse that I could not but press for Cassandra’s return with Frank.”

Cassandra var hennes syster som också gjorde det enda kända teckande porträttet av henne. Till vännen Anne Sharp skriver hon i maj månad 1817:

”In spite of my hopes and promises when I wrote to you I have since been very ill indeed.  An attack of my sad complaint seized me within a few days afterwards – the most severe I ever had and coming upon me after weeks of indisposition, it reduced me very low….  My head was always clear, & I had scarcely any pain; my chief sufferings were from feverish nights, weakness and languor.”

Den 18 juli 1817 avled Jane Austen i Winchester, Hampshire. Om hennes sista timmar i livet skrev hennes syster Cassandra Austen följande rader i ett brev:

”On Thursday I went into the town to do an errand your dear Aunt was anxious about.  I returned about a quarter before six & found her recovering from faintness and oppression, she got so well as to be able to give me a minute account of her seizure and when the clock struck 6 she was talking quietly to me.  I cannot say how soon afterwards she was seized again with the same faintness, which was followed by sufferings she could not describe, but Mr. Lyford had been sent for, had applied something to give her ease & she was in a state of quiet insensibility by seven at the latest.  From that time till half past four, when she ceased to breathe, she scarcely moved a limb.”

Källor

COPE Z (1964). JANE AUSTEN’S LAST ILLNESS. British medical journal, 2 (5402), 182-3

wikipedia.org

Gott Nytt läsår!

Jag vill passa på att tillönska alla följare och bloggbesökare ett Gott Nytt läsår 2018😀 Snart är 2017 slut och jag hade väl tänkt skriva en längre sammanfattning om vad som hänt på just denna blogg under året, men det får vara. Under 2018 kommer det mer östeuropeisk litteratur (Polen, Tjeckien, Rumänien) på bloggen och jag kommer även att skriva lite mer om klassiska filmer. Vi hörs! 😀 💫

Recension: ”Jacob’s Room” av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob’s Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob’s Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob’s Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.

C951EF3B-BF68-4BF3-8EBA-31C2A9D95B78.jpeg

Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: ”Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title.” Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

%d bloggare gillar detta: