Kulturcentret Assistens i Köpenhamn

I detta inlägg kommer jag med en kulturell rekommendation, ifall du kära läsare av bloggen är intresserad av dansk kulturhistoria så följ gärna kanalen Kulturcentret Assistens på youtube.com Det är ett ypperligt tillfälle för allmänbildning om än i ett kortfattat videoformat. Men vad är då detta för ett kulturcentrum?

Kulturcentret Assistens finns beläget på Nørrebro i Köpenhamn. Det är faktiskt en kyrkogård. Nära kyrkogården finns också ett litet museum och forskningscenter. Det finns även möjlighet till visningar. Kyrkogården som började användas redan 1760 rymmer 300,000 individer och här vilar även författaren H.C Andersen samt den kände filosofen Kirkegaard. Här får du som besökare en unik inblick i Köpenhamns sociala och kulturella historia. Tycker du dessutom om kyrkogårdar och att vandra där bland minnena av så många okända och kända människor kan du redan nu påbörja din resa genom att se några videos om kända Köpenhamnares sista viloplats och om deras liv genom att följa kulturcentrets youtubekanal.

Källor

vimeo

Wikipedia.org

Youtube.org

Annonser

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står ”sweet boy”, vilket Nyblom här översatt som ”hulda sven”. Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling ”Fair youth” och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till ”Dark lady” i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

134389F5-74DD-4C84-BC24-CB3EE6DA2C3A

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä’ i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

”The Signal-Man” – en spökhistoria av Charles Dickens och berättelsen bakom den

Charles Dickens (1812-1870) blev en av de mest inflytelserika brittiska författarna under 1800-talet och han uppnådde stor berömmelse även under sin livstid. Dickens verkade som författare, journalist och tidningsman. Flera känner till hans följetongsromaner som t.ex Oliver Twist vilka ofta hade samhällskritiska teman. Dickens var en öppen kritiker av den sociala misären och fattigdomen som var väl utbredd i brittiska konungadömet. Under en resa till Amerikas Förenta Stater under 1840-talet blev han motståndare till slaveriet. Han påverkade den brittiska kulturvärlden på flera sätt, men han var också en människa av sin egen tid, den viktorianska. I detta inlägg tar jag upp innehållet i en kortnovell med äkta viktorianskt spöktema. I denna korta berättelse ”The Signal-Man” får vi möta en banvakt som anförtror den anonyma berättarrösten sin historia. Novellen trycktes i julnummret för tidningen All Year Round 1866. Tidningen var både grundad och ägd av Charles Dickens. Den var ett populärt litterärt magasin som utkom en gång i veckan mellan 1859-1895. Jag kommer inte att avslöja hela handlingen i berättelsen, men kommer att ta vara på tidsmiljön och olika stämningar i handlingen.

Den svåra tågolyckan vid Staplehurst 1865

En biografisk anknytning kan återfinnas i novellen mellan dess handling och Charles Dickens själv. Den 9 juni klockan 15:13 år 1865 sitter Charles Dickens på tåget mellan Folkestone och London. Med sig på tåget har han sin älskarinna, skådespelerskan Ellen Ternan (1839-1914) och hennes mamma. Ternan och Dickens träffades första gången när hon var arton och han fyrtiofem år. De har känt varandra länge. Plötsligt spårar tåget ur rälsen nära stationen Stapleton på grund av en banvakt som är ouppmärksam och missar signalen. Tio passagerare avlider och ett fyrtiotal skadas svårt. Charles Dickens blir så chockad av vad han fått vara med om att han under två veckor förlorar talförmågan. Han utvecklar även en stark tågskräck och blir rädd av att se tåg eller komma nära tågen. Ett år senare skriver han kortnovellen ”The Signal-Man”.

Han avled också på årsdagen av olyckan, den 9 juni fem år efter katastrofen. Enligt sonen återhämtade han sig aldrig.  Nedan, bild av tågkatastrofen i Staplehurst (wikipedia).

Stapleton train crash, 1865

Novellen

När jag var i bokslukaråldern var jag mer eller mindre bofast på biblioteket efter skolan. Jag tyckte om illustrationerna till Spöktimmen och minns än idag särskilt bilderna till Dickens ”Banvakten”. De är tecknade av dansken Ib Spang Ölsen. Idag tänker jag mig att mannen på bilden nedan kan vara den viktorianske Dickens själv, redo att konfrontera sina demoner från tågkatastrofen.

Den ovannämnda berättaren träffar på banvakten som av en slump medan han promenerar. Han befinner sig på en hög höjd. För att läsaren ska komma i stämning börjar marken skälva och ett tåg rusar förbi medan vår berättare tittar ned från stupet mot rälsen. Därnere får han syn på banvakten och de börjar kommunicera. Banvakten visar mot en stig berättaren kan använda för att ta sig ned till spåret. Men berättaren är missmodig och man får känslan att han misstror banvakten. Platsen vid spåret är obekväm och ödslig och banvakten verkar rädd för berättaren trots att han visar upp sin enkla bostad för honom.

Han får veta att banvakten har sett ett antal uppenbarelser. Varje uppenbarelse har förutsett att någonting kommer att hända. Något oförklarligt tar form av en man som säger, ”Se upp!” bara några timmar innan en olycka. En annan händelse varslar om en annan passagerares död. En kväll ser berättaren själv en uppenbarelse medan han går förbi tågspåren. Han får veta att banvakten kördes över av ett tåg den morgonen.

Källor

Banvakten – Publicerad av svenska noveller (wikia)

Three Ghost Stories – Av Charles Dickens, inkluderar berättelserna The Signal-Man,
The Haunted-House och The Trial For Murder.

The Signal ManDenholm Elliot spelar banvakten i denna TV-adaption.

wikipedia.org

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). ”Penseln, pennan och hjärtat – om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir – och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF– Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Recension: ”Finding John Rae” en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån ”första berättarperspektivet” där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

A575A8B7-8A2A-418D-B627-27FCD1BF35A7

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222

 

”Kväll” – En dikt av Edith Södergran

November kanske inte upplevs som inspirerande och man blir lätt trött när kvällsmörkret faller på. Edith Södergran (1892-1923) som jag tidigare uppmärksammat i inlägg på bloggen har skrivit en stämningsfull dikt om kvällen. Den finns medtagen i samlingen Dikter som utgavs första gången 1916. Man undrar förstås vad det är för en sorgsen saga skogen vill berätta för diktaren och som hon inte vill lyssna till. Och vem är det som kan tänkas möta henne på vägen?

Kväll

Jag vill ej höra den sorgsna sagan
skogen berättar.
Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.
Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.
Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt
och ser sig länge om efter solens sken.

502B7FAC-827A-4CC4-B670-B81D6E318E4B
Sjön Onkamo nära Raivola, fotograferad av Edith Södergran.

Källor

project Runeberg

wikipedia.org

Om poeten Dan Andersson och hans dikt ”Omkring tiggaren från Luossa”

I detta inlägg skriver jag om poeten Dan Andersson (1888-1920) och hans dikt ”Omkring tiggaren från Luossa”. Den dikten är förmodligen en av hans mest kända och mest omtyckta. Den har tonsatts ett flertal gånger och sjungits av artister som Gunde Johansson och bandet Hootenanny singers. De sistnämnda nådde stor framgång med sin tolkning under det tidiga 70-talet. Kanske är det också tack vare dem dikten är såpass känd och omtyckt än idag. Men vad handlar egentligen dikten om?

Dan Andersson föddes 1888 och tillhör ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv Arbetarförfattarna, eller proletärförfattarna. Dessa kom ofta från fattiga hem och obesörjde många gånger sin egen utbildning. Han kom från Skattlöseberg i Dalarna och pappan var folkskolelärare. Hans mamma hade också varit lärare. Dan Andersson blev något av en autodidakt och lärde sig läsa vid fem års ålder. Så småningom lärde han sig även engelska. I tonåren kom han till Göteborg. Efter några år bordade en Amerikabåt med destination Nya Världen och delstaten Minnesota. Andersson jobbade där med jordbruk. Han kom hem lagom att börja i Brunnsviks folkhögskola där han knöt band till några betydelsefulla författare. Han avled 1922 på ett Stockholmshotell i Klara då man inte vädrat hans rum ordentligt efter en skadedjurssanering. Vid Anderssons död var hans hustru Olga gravid i sjätte månaden och födde senare dottern Monika.

Dikten Omkring tiggaren från Luossa tros ha inspirerats av en plats som heter Luosaberget. 1911 bodde han nära denna plats och ortsnamnet i dikten blev en namnlek med skillnaden att Andersson lade till ett dubbel-S. Dikten gavs ut 1917 i samlingen ”Svarta ballader”. Diktens budskap och tema är existentiellt. Den handlar både om livet och döden. Tiggaren är den som förmedlar budskapet genom sång till en grupp människor i gemenskap vid en lägereld. Jag tycker det finns en tydlig religiös symbolik och den har en form av andligt budskap. Visserligen återfinner vi ord som Herren och bön, men himlen som nämns behöver inte vara den som finns efter döden, för i Anderssons dikt väntar där istället en moder. Den som vill kan säkert hitta kristna referenser. Det talas även om ett formlöst land och saligheten. Att livet är tungt och jobbigt emellanåt finns förstås också representerat i versen:

”Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, må vi vara mil från livet innan morgonen är full! Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.”

Mitt i alla dessa associationer är ändå livslängtan den starkaste rösten. Barnet och barnen blir en fin bild av det gemensamma mänskliga och våra liv. Vilka tankar väcker dikten hos dig?

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
‘Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

1AFCF7BC-0A07-426E-8AD9-82C1A7C7B34F
Dan Andersson, 1917 samma år som diktsamlingen Svarta ballader gavs ut. (Bild:wikipedia)

Bibliografi

  1. Brevkort från Grangärde finnmark (första 1903, Andersson var då 14 år)
  2. Kolarhistorier (1914)
  3. Kolvaktarens visor (1915)
  4. Det kallas vidskepelse (1916)
  5. Svarta ballader (1917)
  6. De tre hemlösa (1918)
  7. David Ramms arv (1919)
  8. Chi-mo-ka-ma. Berättelser från norra Amerika (1920)
  9. Efterlämnade dikter (1922)

Källor

Project Runeberg
Wikipedia.org

November äro grå

Idag re-bloggar jag ett intressant lästips från Andrénsamlingen. Det handlar om den franske konstnären Gustave Doré (1832-1883) och hans illustrationer i ”Doré’s London: all 180 Illustrations from London, a Pilgrimage”. Bilderna lär troligen inte pigga upp de gråa novemberdagarna, men skapar kanske den speciella viktorianska stämningen hos dig och kanske väcker upp ett slumrande intresse för viktoriansk litteratur och kultur? Följ gärna Andrénsamlingens blogg för att få fler litteraturtips!

Andrénsamlingen

The Fountain – Broad Sanctuary s. 91

Många tycker att november är den tyngsta, gråaste och tråkigaste månaden på året.

En bok som verkligen ger en mörk och dyster känsla är Doré’s London: all 180 Illustrations from London, a Pilgrimage från 2004. Den stora skillnaden är att boken beskriver en tillvaro som är grå, hård och sotig året om. Gustave Doré var en fransk konstnär som levde1832-1883 och som skildrade 1800-talets London i bilder.

Boken som visar 180 av hans illustrationer är fantastiskt häftig! Den skildrar människor i olika miljöer och situationer, ofta präglade av nöd och umbäranden.

Efter att ha studerat dessa bilder en stund ter sig november månad mindre grå.

A River Side Street s. 11

Wentworth Street, Whitechapel s. 65

Doré’s London All 180 Illustrations from London, A Pilgrimage

View original post

Recension: ”Jüdische Geschichte” av Kurt Schubert (2012)

Hej, kära läsare! Detta blir den sista recensionen av tysk litteratur på ett tag. Sen lovar jag återgå att recensera bara svenska böcker och kanske någon engelsk titel också. Ni som följt med i inläggen vet att de tre senaste inläggen och recensionerna behandlade religionsvetenskapliga presentationer av heliga texter (en om Gamla testamentet, två om Koranen).

Nu har jag kommit till tredje boken som jag köpte under min Kielresa. Den är också utgiven av förlaget C.H Beck och ingår i Wissen-serien. Titeln betyder översatt – Judendomens historia. Detta är 7:e upplagan från 2012 och den är skriven av Kurt Schubert (1923-2007) som var professor i judaistik vid universitetet i Wien. Wikipedia definierar kortfattat judaistiken enligt följande: ”Judaistik är den vetenskapliga disciplin som studerar judendom samt det judiska folkets historia, kultur och erfarenheter. Ämnet är tvärvetenskapligt och spänner bland annat över sociologi, religionsvetenskap och historia.”

Wissen-serien följer samma koncept när det gäller upplägget av böckerna och varje bok tycks följa mönstret med ca. 20 kapitel. Schuberts bok är inte något undantag. Schubert är trots de ansträngda marginalerna mycket koncis och koncentrerad i sitt upplägg att få med det viktigaste.

Huvudsakliga syftet i redogörelsen för den tidiga historien är att framställa den judiska historien utifrån verfierbara historiska fakta ur de bibliska skrifterna, i judendomen kallad Tanakh, en akronym som åsyftar böckerna i T[orah]=Lagen, K[etuviim]=Skrifterna N[eviim]=Profeterna.

I det första kapitlet ”Förutsättningar” påpekar Schubert att det sedan länge finns ett rikt och omfattande forskningsfält som redogör för det bibliska Israels historia fram tills romarrikets förstörelse av Jerusalem år 70. Detta omskakande skede påverkade även hur den efterbibliska judendomen kom att utvecklas och hur den efter den romerska erfarenheten valt att identifiera sig. I den 5 Mosebok. 26:5-8 står att läsa:

»Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och lade hårt arbete på oss. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under. Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.”

Att landet som ”flyter av mjölk och honung” avser Israel behöver kanske inte påpekas idag? Utifrån ovanstående citat ur 5 Moseboken förstår man varför romarna efter sin erövring gav landet Israel (eretz Israel) namnet Palestina. Det var ett högst medvetet och antijudiskt namnval eftersom romarna kände till att filistéerna i judarnas religiösa skrifter var ett fiendefolk till dem. Dock, judarnas historia börjar inte med romarna. Schubert nämner de bibliska patriarkerna Abraham, Isak och Jakob som protoisraeliter vilka härstammade från de västsemitiska folken till vilka bland annat den kände kung Hammurabi från Babylon i nuvarande Irak tillhörde. De levde runt mitten av 1000 talet före vår kristna tideräkning. Judendomens heliga böcker, som hos de kristna heter Gamla testamentets såsom vi känner dem idag är förstås av ett mycket yngre datum.

Boken omfattar den tidiga bibliska historien, judarnas ställning under antiken, de religiösa och kulturella spänningarna mellan judar och kristna, de kristna förföljandet av judar under medeltiden. Den judiska historiens reaktioner på detta. Hit räknas korstågstiden då folkmord på judar utfördes av kristna riddare på väg till Det heliga landet för att återerövra det från muslimska härskare.

Antisemitismen under medeltiden omfattande inte enbart förföljelser och mord på judar utan även konspiratoriska beskyllningar och religiöst motiverat hat. Just antisemitismens ständiga närvaro genom historiens gång gör att det är omöjligt att bortse från den i historieforskningen. Självklart skriver Schubert även om hur den kulminerar i förintelsen som ligger så nära vår egen samtid, inte ens hundra år bort!

Schubert tar även hänsyn till den sociala kontexten och har med ett kapitel om judars sociala ställning under medeltiden. Även livet under islams styre av den iberiska halvön tas upp i självständigt kapitel. En reaktion på alla förföljelser var de messianska rörelser som uppstod under 1500-1600 talen i Europa. Då började man andligen längta efter rättvisa, hopp och upprättelse genom att aktivt söka efter den riktige Messias, som i Torah och skrifterna utlovats det judiska folket.

En falsk Messias uppträdde dock under 1600-talet och lockade många in i avfällighet. En man som hette Sabbatai Zevi lyckades dra med sig många anhängare och fick stor ryktbarhet. Många trodde verkligen han var Messias. Han var dock bara en falsk profet och vilseledare. Efter Sabbatai Zevi och hans framgångar har det inte varit några fler som försökt anskaffa sig titeln. Schubert skriver ett kapitel om sabbataismen i Europa.

Sedan kommer han in på 1700-talet och upplysningstidens moderna ideer om frihet, jämlikhet, broderskap nådde även judar i diasporan och en egen reaktion, den så kallade haskala uppstod i samband med den. Många ville reformera religionen och sin kulturella tillhörighet utan att behöva ge avkall på den. Detta nya moderna synsätt nådde inte alla och särskilt ute på landsbygden ville man behålla sitt mer traditionella levnadssätt. Chassidismen under 1700-1800 talen blev en motreaktion på moderniseringen, assimileringen och anpassningen. Den var en religiös fromhetstradition som lever kvar än idag om än i små minoriteter. Nazityskland tog dock knäcken av de flesta religiösa småsamhällena i Europa genom sitt systematiska utrotande av allt judiskt liv i förintelselägren. Kapitel 18 handlar om antisemitismen under 1800-talet som sin tur kuliminerade i 1900-talets folkmord. Lämpligt nog är det näst sista kapitlet tillägnat sionismen och sionismens betydelse under olika perioder.

Trots att boken är kortfattad och tänkt att reflektera en rad historiska händelser och ämnesområden kring dessa är boken krävande. Det kan förvisso bero på att man läser den på tyska men jag tycker ändå läsaren bör ha gott om grundläggande kunskaper i historia och religion för att fullt ut kunna uppskatta den.
‭‭

Snabba bokfakta

Titel: Jüdische Geschichte

Författare: Kurt Schubert

Bokförlag: C.H Beck

Upplaga: 7

Sidantal: 143

Inköpspris:  8,95 €

Övriga källor

wikipedia.org

Om det tyska Coranica-projektet och Corpus coranicum!

I tidigare inlägg har jag fokuserat på religionsvetenskaplig litteratur och jag tänkte fortsätta kring temat i detta inlägg. Jag kommer inte att recensera en boktitel, men vill gärna presentera ett viktigt samtida forskningsprojekt som i dagarna bedrivs från Tyskland. I vanlig ordning kommer jag att få möjlighet att berömma den tyska religionsvetenskapen. Den bästa gåvan till omvärlden är att få en modern koranutgåva liknande Revised Standard Version av Bibeln där man tagit hänsyn till den moderna hermeneutiken och historisk-kritisk forskning av texterna.

Korantexten är nämligen inte så stabil som den officiella Kairoversionen idag vill göra gällande och har en tillkomsthistoria full av tillrättalägganden som inte stämmer överens med den traditionella uppfattningen av islams urkund där texten påstås traderats ord för ord. Den okritiska tolkningen av Koranens ursprung gör gällande att kalifen Uthmans version är den ofelbara Koranen. Vi har i själva verket att göra med en i efterhand redigerad och tillrättalagd text. Men som jag även hoppas kunna visa behöver religionsvetenskapen inte alltid stå i opposition. När man arbetade som intensivast med Kairoversionen under det tidiga 1920-talet tog man bland annat hänsyn till Theodor Nöldekes kronologi över surornas tillkomst. Nu över till Coranica-projektet, igen!

Från och med 2007 har ansvaret för projektet tilldelats professor Angelika Neuwirth (Freie Universität Berlin). Projektets huvudsakliga syfte är att dokumentera Koranens handskrifter och manuskript. Projektet kartlägger även Koranens muntliga tradition; vilket inkluderar en omfattande kommentar tolka texten i samband med dess historiska utveckling. Projektet befaras vara avslutat 2025, men det är möjligt det blir fördröjningar.

Radiokarbondatering av gamla koranmanuskript och fragment 

En viktig gren som berör projektet är computatio radiocarbonica (radiokarbon datering) där man genom palaleografisk analys och datering av de äldsta Koranmanuskripten arbetar utifrån vetenskapliga metoder och hjälpmedel. Datering med radiokarbon gjordes på Birmingham Qur’an Manuscript och det konstaterades att sidorna var mycket gamla. The University of Birmingham skriver om dateringen på sin hemsida och citerar professor David Thomas (University of Birmingham):

‘The tests carried out on the parchment of the Birmingham folios yield the strong probability that the animal from which it was taken was alive during the lifetime of the Prophet Muhammad or shortly afterwards. This means that the parts of the Qur’an that are written on this parchment can, with a degree of confidence, be dated to less than two decades after Muhammad’s death. These portions must have been in a form that is very close to the form of the Qur’an read today, supporting the view that the text has undergone little or no alteration and that it can be dated to a point very close to the time it was believed to be revealed.’

Observera citatet ovan ”supporting the view that the text has undergone little or no alteration” ger endast stöd för vad som framkommit ur Birminghammanuskriptet. Läser man wikipedias artikel om manuskriptet framgår att forskarna världen över är långt ifrån överens om både dateringen och ursprunget. En liknande datering med hjälp av radiokarbon har gjorts på manuskriptet Ma. VI 165 vid Universität Tübingen. Man har fastslagit att manuskriptet går att dateras till 649-675 e.Kr. Ma VI 165 är därmed jämte Sanaa-manuskripten bland de äldsta vi har kännedom om. En digitaliserad utgåva av Ma VI 165 är tillgänglig via universitetsbiblioteket i Tübingen och kan läsas online här. Hur man inom projektet arbetar med dateringar går att läsa i abstract ”Zu den Datierungen von Koranhandschriften durch die 14C-Methode” (Marx & Jocham).

World’s oldest Quran discovered and may be linked to Imam Ali
Ma[nuskript] VI 165. Hijazi skrivstil. En mycket gammal skrivvariant.

Glossarium Coranicum – Om lingvistisk språkforskning i Koranfragmenten

En annan del av projektet fokuserar på språket. Under arbetstiteln Glossarium coranicum placerar man in Koranen i sitt lingvistiska och kulturella sammanhang. Koranen har låneord från hebreiska, judeo-arameiska, syriska, ge’ez, persiska, grekiska, Latin och sabeiska. Tidig forskning inom området utfördes av Arthur Jeffrey och finns publicerad i hans arbete The Foreign Vocabulary of the Qur’an (1938). Inom det lingvistiska forskningsområdet tar man stor hänsyn till epigrafiken. Som wikipedia korrekt upplyser oss om handlar epigrafin om inskrifter. Epigrafik, eller kunskapen om inskrifter är även ett område inom arkeologin, ”som sysselsätter sig med tolkningen av de inskrifter, vilka bevarats från antiken, samt med deras bearbetande för arkeologins ändamål.” Inom projektet har man hunnit titta på himyaritiska och aksumitiska epigram. Ord som salat [bön] och zakat [allmosa] användes i det himyaritiska kungadömet, nuvarande Jemen 200 år före islams ankomst. Dessa ord är exempel på hur islam lånat vissa språkliga element och gjort dem till sina. Projektet kommer även att skapa en tabula arabicae antiquae, en karta över islam. Tanken är väl att förutom det geografiska även täcka in politiska – och språkliga delar. Det finns inte så mycket information om just denna del av projektet ännu, men det kanske kommer mer framöver.

Vägen till sammanställningen av en samtida textkritisk Koranutgåva

Nu till den sista och mest spännande delen av hela projektet. Detta berör området Corpus Coranicum!! Förmodligen är det tänkt att alla projektdelar leder oss fram till Corpus Coranicum, men som en fristående del. Coranica stöttar Corpus Coranicum med sina forskningsresultat. Corpus Coranicum projektet skapades 2007 vid Berlin-Brandenburg akademin. Som jag nämnde i inledningen är det tänkt att projektet ska vara färdigt 2024. Några målsättningar sattes  upp i samband med starten:

  • Textdokumentation genom insamlandet av koranmanuskript och hänsyn till den muntliga traderingsform som ägde rum under  900-talet och 1000-talet e.Kr.
  • Analys av senantikens litterära och religiösa skrifter som viktig bakgrund till koranens tillkomst och utveckling. En rekonstruktion av den religiösa kontexten i de tidiga muslimska samhällena i västra Arabien.
  • I enlighet med den forskningstradition från och med Theodor Nöldeke (1836-1930) till Angelika Neuwirth kommer projektet att skapa en litterär kommentar, utformad med hänvisning till textens ”textualitet” och kontextuell dokumentation; för att beskriva litterära former inom Koranens uppenbarelser. Frågan om intern kronologi av den koraniska texten är också täckt i den här delen av projektet.

Förmodligen kommer Corpus Coranicum leda fram till en kritisk utgåva av Koranen.

Källmaterial och forskarnas synpunkter

Mycket av Corpus Coranicums källmaterial utgörs av fotografier av manuskript som insamlats före andra världskriget av orientalisten och arabisten Gotthelf Bergsträsser och Otto Pretzl (1893-1936). Bergsträsser var för övrigt en av Theodor Nöldekes studenter. Anton Spitaler hävdade att fotosamlingen hade förstörts. Olika teorier finns om varför Spitaler valde att ljuga om samlingens existens. Mot slutet av sitt liv erkände han att han hade gömt bilderna under nästan ett halvt sekel. Efter Spitalers död övertog Angela Neuwirth ansvaret för arkivet. De så kallade manuskripten från jemenitiska Sanaa är ytterligare en viktig källa då dessa texter återupptäcktes av en slump 1972 i en moské i Sanaa som skulle renoveras. Det var ett omskakande fynd eftersom materialet innehöll stora variationer gentemot den vedertagna Kairotexten. Lyssna till tyske forskaren Gerd Puin som berättar om textfynden i Sanaa här. Gerd Puin har även intervjuats av tidningen Atlantic Monthly (1999). I intervjun lämnar han sin synpunkt på Koranens tillkomst och utveckling. Jag klipper in två citat ur intervjun som speglar denna åsikt och som även har publicerats på wikipedias artikel om Gerd Puin och hans forskning:

My idea is that the Koran is a kind of cocktail of texts that were not all understood even at the time of Muhammad. Many of them may even be a hundred years older than Islam itself. Even within the Islamic traditions there is a huge body of contradictory information, including a significant Christian substrate; one can derive a whole Islamic anti-history from them if one wants.

Som vi kan läsa påpekar Puin att Koranen har tagit intryck av andra religioners texter. Han nämner specifikt kristendomen i ovanstående citat. Detta ämnesområde har redan åtnjutnit väsentlig kartläggning av tidiga tyska islamologer och Thomas barndomsevangelium brukar anges som källa till Sura 5:110 där Jesus, eller Isa enligt islams tradition skapar en lerduva som väcks till liv. I påföljande citat kommenterar Puin Korantextens eget ”sanningsanspråk”.

The Koran claims for itself that it is ‘mubeen,’ or ‘clear,’ but if you look at it, you will notice that every fifth sentence or so simply doesn’t make sense. Many Muslims—and Orientalists—will tell you otherwise, of course, but the fact is that a fifth of the Koranic text is just incomprehensible. This is what has caused the traditional anxiety regarding translation. If the Koran is not comprehensible—if it can’t even be understood in Arabic—then it’s not translatable. People fear that. And since the Koran claims repeatedly to be clear but obviously is not—as even speakers of Arabic will tell you—there is a contradiction. Something else must be going on.

I ovanstående citat påpekas en del av de uppenbara motsägelser som Korantexten bjuder på. Detta är inte specifikt enbart för Koranen utan problematiken återfinns i flera religioners urkunder. För övrigt är det ju helt mänskligt att både religioner och kulturer påverkar varandra på olika sätt under historiens gång. Det behöver man inte vara religionsvetare för att själv lista ut. Men jag listar ytterligare en artikel, från The Indian Express (2017)där en forskare kommer in på dessa frågor om historiska kulturella utbyten, under intervjun:

Elites of the Himyar kingdom, spanning from south of Sana’a to Riyadh, converted to some form of Judaism around 380CE, the eminent French scholar Christopher Robin has shown, in an effort to ward off expansion by Ethiopian and Byzantine Christians, as well as Persian Zoroastrians. “Today we think of religions as neatly sundered from one another,” says David Kiltz, another scholar involved in the Corpus Coranicum, “but in the time of Muhammad, the boundaries between beliefs weren’t so neat.” In ancient Mecca, he points out, “traders and pilgrims would have encountered an array of believers, from pagans to Zoroastrians, from Jews to Nestorian Christians.”

Avslutningsvis hoppas jag att Coranica-projektet ska lyckas fördjupa vår förståelse av textens ursprung och tillkomst.

Gerd Puin fotograferade Sanaa manuskripen under 1970-talet. (Bild från wikipedia)

Källor

Corpus Coranicum, Berlin-Brandenburgische Akademie der Wissenschaften.

Decades after earliest Quran was discovered, scholars to share full text of the Sana’a manuscript – Artikel från The Indian Express, 2017.

Datering av The Birmingham Qur’an Manuscript – Artikel från universitetet i Birmingham.

http://www.corpuscoranicum.de/– Betaversionen av projektet som är under utveckling.

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)

Recension: ”Das alte Testament” av Christoph Levin (2010)

Jag recenserar ytterligare en boktitel införskaffad under en resa till Kiel. Bokens titel är Das alte Testament, skriven av Christoph Levin. Han är verksam som professor i Gamla testamentet vid Ludwig-Maximilian Universität i München. Rekommenderar den till alla som vill veta mera om judendomen och kristendomens heliga böcker utifrån ett sakligt och religionsvetenskapligt perspektiv. Kreationister lär inte uppskatta titeln. Även historieintresserade personer kan ha nytta av boken, men kom ihåg att språket är starkt akademiskt och kanske inte passar sig för alla. Levin presenterar ur ett historiskt perspektiv hur det gick till när den litterära kanon som benämns Gamla testamentet blev till.

6A95A0BE-250A-40EC-82A1-66CC8C626066
Text ur Septauginta 1 Esdras

Boken ingår i Wissen-serien (C.H Beck) och behandlar den judisk-kristna traditionens heliga böcker som ingår i den litterära kanon vilka de kristna kallar för gamla testamentet. I judendomen är dessa böcker kända under den hebreiska akronymen Tanakh. En hebreisk kortning av Torah (de fem moseböckerna), Neviim (profetböckerna); samt Kethuviim (skrifterna). Boken är indelad i tjugo korta kapitel med inledning, litteraturförteckning och tidstavlor som separata delar. Det första kapitlet går igenom de grundtexter som Gamla testamentet består av. Levin nämner den masoretiska hebreiska grundtexten samt den grekiska text som går under namnet Septauginta. Den masoretiska texten (MT) vars namn kommer från hebreiska ordet masorah (tradering) är den judiska standardversionen av Gamla testamentet. Codex Aleppo var sedan länge känd som som den äldsta handskriften av MT men saknar idag de fem moseböckerna. Codex Leningradensis är det äldsta kompletta manuskriptet baserad på MT. Vidare nämner Levin den hellenistiska skriften Septauginta. Denna grekiska text är den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet och tillkom i Alexandria 200 år före vår tideräkning. Ytterligare viktiga tidiga översättningar är den latinska Vulgata samt de manuskript och fragment av GT som hör samman med Qumran. Dessa texter återfanns gömda i grottor i Judah öken mellan 1947-1956. Qumrantexterna räknas idag som ett av de viktigaste arkeologiska fynden i modern tid. Levin beskriver utvecklingen tills bildandet av den litterära kanon. Detta tas upp i bokens andra kapitel som går igenom den hebreiska bibeln, septauginta samt de deuterokanoniska skrifterna. Det tredje kapitlet går igenom Gamla testamentet utifrån perspektivet religiös överlevnadslitteratur för judar levandes i postexilens tid, med fokus på tiden under antiken och i det persiska riket. Det judiska folket formade sin religion och sin kultur utifrån sina historiska erfarenheter. Det är under dessa historiska perioder texterna som utgör GT når sin kulmen och under romartiden är texterna mer eller mindre fixerade även om uttolkningen av dem fortgår än idag. Levin nämner även hur både tolkningsprocessen och den litterära analysen ser ut. Det fjärde kapitlet tar upp resterna av den gammalisraelitiska litteraturen, exempelvis vishetsböcker, annaler och historieskrivningar; domarböckerna; kultlyriken i Tehillim (Psaltaren); präst och profetböcker. Det femte kapitlet tar upp den stora redaktörsarbetet av texterna som ägde rum under 500-talet före vår tideräkning. Levin tar där upp det Jahvistiska historieverket och det Deutoromenistiska historieverket. Det sjätte kapitlet tar upp den gammaltestamentliga teologin som den kommer till uttryck i Jeremias bok. Det sjunde kapitlet tar upp Torahs, dvs Lagens teologi med exempel ur dekalogen (de tio budorden) och den femte moseboken. Det åttonde kapitlet går igenom dispyten mellan exilens teologi och den jerusalemitiska tempelskolan med fokus på Hesekiels bok. Templet som diasporans medelpunkt är temat för det nionde kapitlet och då med utgångspunkt i prästsskriften. Läsaren bör vara närmare bekant med Wellhausens fyrkällshypotes. Det underlättar betydligt läsningen. Boken kräver trots allt en del förkunskaper av sin läsare.

ED470B7C-9D3C-4E05-9594-188D8B357604

Snabba bokfakta

Titel: Das alte Testament

Författare: Cristoph Levin

Förlag: Beck

År: 2010

Sidantal: 127

Källor

wikipedia.org (bild)

Om Fredrik Crusenstolpe och hans Koranöversättning

I föregående inlägg skrev jag en recension över en tysk boktitel som förutom recensionen delvis handlar om islamologen Hartmut Bobzins tyska koranforskning och i recensionen nämnde jag även hans nyöversättning. Bobzins bok gick även igenom flera tidiga europeiska koranöversättningar från och med medeltiden och med fokus på det tyska språkområdena. I detta inlägg tar jag upp den första svenska översättningen av Koranen från arabiskan. Den utfördes av ämbetsmannen och konsuln Fredrik Johan Crusenstolpe och gick i tryck första gången 1843. Förhoppningsvis kommer bloggen i framtiden även ta upp Muhammed Knut Bernströms moderna översättning Koranens budskap (1998) vars tafsir i sin tur bygger på den österrikiske konvertiten Leopold Weiss’ [Muhammad Asad] (1900-1992) tyska utgåva och översättning. Weiss’ tafsir blev aldrig auktoriserad i Saudiarabien och var förbjuden där; så det är märkligt svenskmuslimer idag så okritiskt tagit till sig Bernströms utgåva (1998) eftersom Bernström även översatt Weiss’ tafsir. Men nu över till historien om den första svenska översättningen som såg dagens ljus 1843 i Fredrik Crusenstolpes tolkning.

Vem var Fredrik Crusenstolpe?

Fredrik Johan Crusenstolpe (1801-1882) var en svensk ämbetsman och ursprungligen verksam inom det militära innan han fick konsulattjänst. Han var son till vice presidenten vid Göta Hovrätt, Johan Magnus Crusenstolpe, och modern var Christina Charlotta Nymansson. Hon var i sin tur dotter till hovpredikanten Nils Jacob Nymansson och Ulrica Grawe. Fredrik Crusenstolpe hade även en berömd bror som var historiker. De växte upp i Jönköping. Nordisk Familjebok samt Svenskt biografiskt lexikon ger några exakta upplysningar angående Fredrik Crusenstolpes karriär i det militära. År 1818 blev han fänrik vid Karlbergs krigshögskola i Stockholm och 1824 var han löjtnant vid Andra livgardet. Under sommaren 1824 hade han som befälhavare vid högvakten gjort sig skyldig till upprörande misshandel av en orolig fånge och dömdes därför till fjorton dagars sträng arrest. Crusenstolpe undgick dock arrest av någon oförklarlig anledning, men skandalen var ett faktum. Man vet inte heller vart han befann sig under rättsprocessen eller varför han undgick straff för den brutala misshandeln av fången. Domen och dess utslag finns bevarad! Något år senare deltog han i det grekiska frihetskriget, där han under general Fabvier vid Aten kämpade mot turkarna och det Ottomanska riket. Så småningom fick han anställning på de svenska generalkonsulaten i Tripolis, Brasilien och Marocko samt utnämndes 1842 till konsulatsekreterare på sistnämnda plats. Det var 1843 som han översatte Koranen till svenska från originalspråket. Den utgavs av dåvarande Norstedts förlag. 1847 blev han tillförordnad konsul och 1858 generalkonsul i Alger. 1860 utnämndes han till chargé d’affaires och generalkonsul i Lissabon och 1866 till ministerresident därstädes. Han avled 23 juli 1882 under ett tillfälligt besök i Stockholm. Fredrik Crusenstolpe blev 81 år gammal.

3AAFE1CD-405F-46B9-8EED-CFFD7C592D02
Fredrik Crusenstolpe avporträtterad 1843 i Wien, samma år som översättningen gick ut i tryck hos bokförlaget Norstedts & Söner.

Om Crusenstolpes Koranöversättning

REDAN 1843 kunde en begränsad del av den svenska allmänheten få kännedom om Koranens innehåll tack vare diplomaten Fredrik Crusenstolpes eleganta översättning av urkunden. Kostnaden för boken var satt till fem riksdaler och fyrtio skilling banco; vilket var ett högt pris för den som ville köpa. Man ska i sammanhanget minnas att Crusenstolpe var militär och inte någon orientalist med  vare sig adekvat utbildning eller universitetsanknytning i ämnet. För detta faktum fick hans översättning kritik och en skarp sådan förmedlades av den svenske orientalisten och prästen H.G Lindgren i en recension i tidsskriften Frey (1844: n:o 2, s. 151—158)Ur recensionen går att läsa följande rader angående den språkliga kritiken:

”Första raden i första noten innehåller redan två oriktiga uppgifter. Först underrättas nemligen läsaren att det arabiska ordet (Fâtihah) bör uttalas Fatsihah, då likväl allmänt kändt är, att det tvåpunkterade T af ingen arab uttlas med S-ljud.”

Vidare förklarar Lindgren i sin recension att Crusenstolpe förmodligen översatt direkt från George Sales engelska översättning och Marraccis latinska text. Han påpekar även att om han i recensionen skulle behöva analysera hela översättningen så skulle han behöva skriva en bok om den på grund av alla fel och brister han funnit! Frey – Tidsskrift för vetenskap och konst var populärvetenskapligt orienterad och gav ut sina nummer mellan 1841-1850. Den var inte opinionsdrivande. Några kända Uppsalaakademiker och orientalisten Tornberg skrev regelbundet. Crusenstolpe som var stationerad i Marocko hade visserligen kunskaper i det arabiska språket, men han förlitade sig till stor del på tidigare översättningar. Han redogör för sina källor i den första utgåvans förord där George Sales (1697-1736) engelska översättning från 1734 omnämns tillsammans med den franska översättningen.

repro: Kungliga biblioteket
Titelbladet ur 1843 års utgåva.

George Sale är idag ingalunda någon bortglömd orientalist. I januari månad 2007 svors den förste muslimen in i United States Congress och han hade med sig GeorgeSales Koranutgåva som sålts till Library of Congress 1815 av president Thomas Jefferson. George Sale arbetade för övrigt med översättningar av Nya Testamentet till arabiska och korrigerade 1727 års utgåva av Nya Testamentet på arabiska. Utöver dessa två texter hade Crusenstolpe även tagit hjälp av den italienske orientalisten Ludvico Marraccis översättning från arabiska till latin. Ludvico Marracci (1612-1701) sammanställde en översättning av den arabiska texten till latin, Alcorani Textus Universus. Den innehåller en vokaliserad Korantext åtföljd av Marraccis egna kommentarer. Crusenstolpe nyttjade även ett eget exemplar av Koranen på arabiska och påpekar själv att han tagit hjälp av en troende muslim för att efterfråga om hans uttydning av något särskilt svårt ord eller textsammanhang varit korrekt. Det framgår inte i förordet vem denne muslimske man kan ha varit och vilken anknytning han hade till Crusenstolpe, men det kan inte tolkas på annat sätt än att Crusenstolpe hade den godaste av intentioner när han på detta sätt valde att rådfråga om sina tvivel kring olika översättningsmoment. Crusenstolpe skrev även religionshistoriska kommentarer till sin översättning. Ibland med någon anekdot kring vad han själv sett och upplevat i Marocko, men oftast är de teologiska kommentarerna följda av en hänvisning till George Sales utgåva. Översättningen inleds med ett kapitel som heter ”En blick på Muhammed och hans religion”. Först 1874 kom en andra svensk tolkning och översättning utförd av orientalisten Tornberg vid Uppsala universitet.

Surat at-Takwir i Crusenstolpes översättning (1843)

Jag återger här sura 81 enligt Crusenstolpes utgåva. Några teologiska kommentarer kan vara värda att påpeka i sammanhanget. Sura 81 innehåller 29 ayat, verser och dess huvudtema är domens dag och några scenarier som då sägs äga rum. Bland dessa nämns ett par dramatiska naturfenomen, men här återfinns även koppling till Muhammeds uppdrag som profet; förkunnare av islam och suran upplyser oss om att han inte är någon galning utan förmedlar ett trovärdigt budskap. Sura 81 vers 8 tar också upp traditionen med att begrava nyfödda flickebarn levande. Koranen tar här starkt avstånd från denna tradition av infanticid. Enligt traditionen ska suran ha uppenbarats för Muhammed i Mecka. Vers 23 har en koppling till ängeln Gabriel som enligt islam är den som förmedlar Allahs budskap till Muhammed. En reflexion över den poetiska framställningen behövs nämnas. Surat at Takwiir är starkt präglad av rimmad vers som inte går att efterhärma i svensk översättning. Så här yttrar sig versmåttet i Sura 81 och lägg märke till de rimmade verbändelserna i verserna 1-8 här hastigt återgiven med en förenklad transkribering:

Izash shamsu kuwwirat
Wa izan nujoomun kadarat
Wa izal jibaalu suyyirat
Wa izal ‘ishaaru ‘uttilat
Wa izal wuhooshu hushirat
Wa izal bihaaru sujjirat
Wa izan nufoosu zuwwijat
Wa izal maw’oodatu su’ilat

Kapitlet LXXXI.

Hoplindningen.

Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges

1) Då solen skall ihoplindas,

2) Och då stjärnorna skola nedfalla,

3) Och då bergen skola sättas i gång,

4) Och då tio månaders drägtiga kamelinnor

skola försummas,

5) Och då vilddjuren skola församlas,

6) Och då skola hafven göras kokande,

7) Och då skola själarne förenas,

8) Och då den lefvande begrafna flickan

skall frågas:

9) För hvad brott hon blef dräpt,

10) Och då böckerna skola öppnas,

11) Och då himmelen skall borttagas

12) Och då helvitet skall påtändas,

13) Och då paradiset skall bringas nära,

14) Skall en själ erfara hvad hon frambragt,

15) Jag svär vid planeterna,

16) Som löpa att dölja sig,

17) Och natten då hon börjar mörkna,

18) Och morgonen när han randas,

19) Sannerligen är detta ett ädelt

Sändebuds ord,

20) Försedt med magt, hos thronens

Innehafvare iklädt myndighet,

21) Åtlydt och trovärdigt.

22) Och eder följeslagare Mohammed är

icke vansinnig:

23) Sannerligen har han sett honom i den

klara synkretsen.

24) Och han är ej beträffande det hemlighetsfulla

förbehållsam.

25) Ej heller är detta en med stenar

fördrifven djefvuls ord.

26) Hvart flyn J då?

27) Detta är icke annat än allom människom

en erinran,

28) Åt den bland eder som vill handla rätt;

29) Men J skolen ej vilja om icke Gud vill,

verldarnes Herre.

 

A84C527F-D2C0-4709-BBEF-B8F68E90874C
…var inte imponerad av Crusenstolpes Koranöversättning och skrev en negativ recension om den.

Källor

Koranen öfversatt från arabiska originalet, historisk inledning. Sthm 1843

Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Hj. Uggla.), hämtad 2017-07-24.

Henrik Gerhard Lindgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10561, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Dedering), hämtad 2017-11-05.

Nordiska muséet, beskärd bild av Fredrik Crusenstolpe. I Nordiska Muséets ägo.

Riksarkivet.se

wikipedia.org

Recension: ”Der Koran – Eine Einführung” av Hartmut Bobzin (2014)

Idag gör jag ett undantag och recenserar en tysk boktitel. Hartmut Bobzin, f. 1946 är professor i semitisk filologi och islamisk vetenskap vid universitet i Erlangen-Nürnberg. Han är en av de mest betydelsefulla orientalisterna idag och har skrivit flera böcker och vetenskapliga artiklar i ämnet. Der Koran – Eine Einführung (2014) är riktad till en allmän publik och vanliga läsare som vill veta mer om islams urkund Koranen.

Jag rekommenderar Der Koran – Eine Einführung (2014) till alla som vill veta mera om religionen islam ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. Det viktigaste i sammanhanget är att boken är skriven för en bredare allmänhet. Den är alltså icke-polemisk och därtill vetenskapligt orienterad i sin framställning. Detta perspektiv är förmodligen det allra bästa i en tid av intensiv polarisering mellan politiska krafter i frågor om tolkning av religion och integration. Anknyt gärna till hur samhällsdebatten kring islam brukar se ut i Sverige så förstår även du vikten av att förhålla sig nyktert och vetenskapligt när man presenterar fakta kring hur en religions viktigaste text uppstod för mer än 1000 år sedan. Nedan kommer jag ta upp några av bokens teman.

Der Koran – Eine Einführung (2014)

Den tyska titeln betyder översatt Koranen – En inledning och trycktes första gången 1999. Den har sedan dess utkommit i flera omarbetade upplagor. Bobzin poängterar tidigt att han forskar kring islam utifrån ett icke-religiöst och vetenskapligt orienterat perspektiv. Detta betyder bland annat att han utgår ifrån historiska och kulturella förklaringar till korantextens tillkomst. Bobzin diskuterar även kring flera Koranverser som västerlänningar vanligtvis känner till och ger ett balanserat och förklarande perspektiv.

Det första kapitlet tar upp temat om Koranen som en missförstådd text i västerlandet. Det blir en väsentlig fokus på västerländska koranutläggningar i form av åsikter och kommentarer; försök till översättningar i ett historiskt perspektiv med start i Ricaldo da Monte Croces lilla teologiska stridsskrift Contra legem Saracenorum. Ricaldo var dominikanermunk och levde nära Florens under 1200-talet. Han hade gjort flera resor i Orienten och varit i kontakt med muslimska lärde. Trots att Ricaldo lärde sig arabiska var han mycket negativt inställd till islam. Vi får även veta att Koranen översattes första gången till latin av Petrus Venerabilis (1092-1156) som var av den radikala åsikten att islam skulle besegras med Ordets makt (dvs med kristendomens lära) istället för med vapenmakt. Betänk att hans översättning tillkom kort efter det första korståget (1096-1099).

Ytterligare en medeltida koranöversättning gjordes av engelsmannen Robert av Chester (även känd under namnet Robert von Ketton). Den är starkt präglad av Chesters negativa uppfattningar. Tilläggas bör att Bobzin även påpekar de etnocentriska dragen i dessa tidiga texter och översättningar. I samband med uppfinnandet av boktryckarkonsten under Renässansen tillkom fler europeiska översättningar på olika språk. En betydelsefull översättning till fransk gjordes 1647 av André du Ryer (död. 1672). Den översättningen berömdes även av upplysningsmannen Voltaire. Bobzins fokus blir förstås det tyska språkområdet. 1772 utkom Mergelins koranöversättning där försättsbladet omnämnde Muhammed som en falsk profet och Koranen sågs av Mergelin som ’en sämre bibel’. Lägg märke till hur dessa teologer betraktade islam som en konkurrent till kristendomen Han gav även översättningen den märkliga undertiteln: Den turkiska bibeln. Det andra kapitlet är mer analytiskt ifråga om begreppsdefinitioner och Bobzin fördjupar sig i koranrelaterade ord. Han kommenterar även den viktiga skillnaden mellan att betrakta Koranen som skriven text och framförandet, recitationen av den. Dessa är två sidor av samma mynt men påverkar vår förståelse av den. Han går igenom surornas indelning, hur man ska förstå versindelningen och namngivningen av surorna. Det tredje kapitlet tar upp Muhammed och hans sändning, hur man ska förstå surornas kronologiska rangordning i ett historiskt perspektiv.

Det fjärde kapitlet tar upp huvudteman i de tidigaste uppenbarelserna. Påföljande kapitel går igenom utvecklingen i vad Koranen förkunnar. Det följs av teologiska grundläror. Det sjunde kapitlet är mer juridiskt orienterad och påpekar koranens juris och hur man kan förstå den som lagbok. Det åttonde kapitlet tar upp Koranens språkliga och litterära former. Nionde kapitlet berör direkt Koranens tillkomst som bok. Ihopsamlande och värdering av surorna, koranens redaktionella tillkomst och texthistoria. Tionde kapitlet berör koranen som kommenterad text samt tar upp muslimsk koranfilologi. Det avslutande kapitlet tar upp problematiken med översättningar.

B55A8CBC-64EF-4D86-B6F1-C74A6310D8DC
Lägg märke till hur denna koranöversättning av Mergelin (1772) benämns ‘Den turkiska Bibeln’.

Övrig litteratur av prof. Bobzin [endast tyska titlar]

Der Koran. Aus dem Arabischen neu übertragen von Hartmut Bobzin unter Mitarbeit von Katharina Bobzin. München: C. H. Beck 2010 (Neue Orientalische Bibliothek) — Se även länkar med intervjuer och föreläsningar hållna av Bobzin längre ned i detta inlägg.

Koranlesebuch. Die schönsten Texte des Korans neu übersetzt und kommentiert. Freiburg: Herder 2008. — I samarbete med Katharina Bobzin också en känd tysk orientalist.

Mohammed. München: C. H. Beck (C. H. Beck-Wissen in der Beck’schen Reihe, 2144) 2000; 2. durchgesehene Aufl. 2002; 3. durchges. Aufl. 2006; 4. durchgeseh. Auflage 2011 — En biografi över religionsgrundaren Muhammed. Finns även tillgänglig som ebok via iBooks.

Länkar med intervjuer samt föreläsningar hållna av prof. Bobzin

Intervju med Bobzin angående hans nyöversättning av Koranen (2010) – Intervju gjord av tidningen Börsenblatt. Några av frågorna i intervjun handlar om huruvida en icke-muslim får översätta Koranen. Han får också frågor om burqa och integration.

Intervju med Bobzin i Fokus.de (2010) – Angående nyöversättningen av Koranen. Han får frågor om både översättningen och särskilda Koranverser. Bland annat uppmärksammar journalisten Sūra 4 och vers 34 som legitimerar hustrumisshandel. Bobzin svarar att många muslimer idag anser att just denna mening ur Koranen är ”pinsam”. Svängningarna i uppfattningen av denna vers visar på att vi kan betrakta Koranen som en historisk text. Samtidigt påpekar han att en muslimsk feminist från Köln nyligen översatt den kontroversiella versen med uppmaningen ”skilj er”; alltså begär ur skilsmässa. Bobzin påpekar dock att feministens översättning är i strid med vad Koranversen egentligen förordar i sammanhanget [–Eine muslimische Feministin aus Köln übersetzt statt schlagen „Trennt Euch“. Aber das ist nicht vom arabischen Text gedeckt.]. Angående versen om hustrumisshandel, se Sūra 4:34 ”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.” —Bernströms svenska översättning

Spiegel Abendländischer Koranrezeptionen – Intervju med Bobzin gjord av tysk-muslimska tidningen Qantara.de

Vortrag – Der Koran: Eine Einführung (St. Remberti Gemeinde Bremen) – Föredrag med Bobzin. Se till att spola fram ca. 10 minuter.

Freie Tagung 2016 – Föredrag med prof. Bobzin om Koranen (Franken Akademie)

Snabba bokfakta

41AdUUzqA4L._UY250_

Titel: Der Koran – Eine Einführung

Författare: Hartmut Bobzin

Årtal: 2014; den första upplagan tryckt 1999

Utgåva: 8

Förlag: Verlag C.H. Beck

Sidantal: 143

Övriga källor till inlägget

Prof. Bobzins CV med samtliga publikationer (Erlangen-Nürnberg Uni.)

wikipedia.org [olika inlägg]

Koranens budskap [Bernströms översättning av Sūra 4:34]

Bokshopping i Tyskland

Jag var nyligen över till hamnstaden Kiel [kryssning via Göteborg] och hade förstås möjligheten att gå igenom lite tysk litteratur medan jag var förbi järnvägsstationen. Man märker genast att tyskarna överlag är ett läsande folk precis som britterna och de har ett stort utbud och variation vad gäller både böcker och tidningar. Det blev några intressanta inköp och för er som är tyskspråkiga tänkte jag passa på att rekommendera inköp av prisvärd facklitteratur genom bokförlaget C.H Beck. Några köpta titlar inom det religionsvetenskapliga området kommer upp här på bloggen som recension/fördjupning inom kort.

12DCEEE6-679C-4371-B8C9-D5B221E1DC62

Besök gärna Becks hemsida för att få en överblick av spännande titlar! 8,95 Euro bok, om du handlar direkt på plats. Vet inte hur priserna varierar om du besöker svensk nätbokhandel. Styckpriset 8,95 Euro/bok tyckte jag var överkomligt ur Wissen-serien. Några titlar finns även att införskaffa via iBooks för den som föredrar läsning på platta eller mobil.

Augustpriset 2017 – Fackbokskategorin

Nyligen tillkännagavs vilka författare som är nominerade till Årets Augustpris inom en rad olika kategorier. Jag kommer att hålla extra koll på årets svenska fackbok och har redan två favoriter som jag hoppas det kommer att gå bra för. Med så många intressanta titlar inom just detta område så tror jag nog att det kan bli svårt att få en given mottagare av priset.

De nominerade titlarna

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

Skriven av Fatima Bremmer och är en biografi om journalisten Ester Blenda Nordström som nog väldigt få har hört talas om. Ej läst.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried har skrivit flera titlar om sin egen och familjens upplevelser av Förintelsen. Vi får aldrig glömma! Jag har i tidigare inlägg på bloggen recenserat hennes böcker. Denna titel är viktig och värd att läsas och uppmärksammas.

Brandvakten

Skriven av Sven Olov Karlsson, journalist och romanförfattare. Boken berör den stora branden 2014 som rasade i Sverige och hur den påverkade människor, djur och naturen. Ej läst.

Nära fåglar

Skriven av Roine Magnusson, Mats Ottosson & Åsa Ottosson. Som titeln avslöjar handlar boken om sällsynta fåglar och jag tycker det är jättekul att en naturbok får ta plats bland nomineringarna.

Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv

Denna nya Boyebiografi är skriven av Johan Svedjedal och har tidigare recenserats här på bloggen.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater

Författad av Per Wirtén, en politisk resa genom dagens Europa. Har själv inte läst boken ännu, men den tycks vara ett viktigt samtidsrepotage.

Källa

Augustpriset.se

Om den persiske diktaren Hafez från Shiraz

Om den persiske diktaren Hafez – Hans liv och diktning

I ett tidigare inlägg skrev jag om sufiern Jalal al-Din Rumi och översatte hans dikt ”Kärlekshundarna”. I detta inlägg har turen kommit till Hafez som också var en välkänd diktare och i viss mån även mystiker. Hans egentliga namn var Shams al-Din Mohammad Hafiz Shirazi och han föddes omkring 1325 och dog omkring 1389 i staden Shiraz i södra Iran. Där finns även hans grav som många tusenden har vallfärdat till genom historiens gång. Jag kommer fortsättningsvis att enbart hänvisa till honom som Hafez. I sin ungdom studerade Hafez islamisk teologi, språk och litteratur. Han levde under en orolig period i Persiens historia och ska enligt en historisk källa ha träffat Shiraz’ erövrare Timur Lenk. Det finns förstås mycket legendbildningar omkring hans liv och det går inte att verfiera alla händelser såsom historiska fakta. 

Idag finns inget manuskript kvar som direkt kan ha varit nedskrivet av Hafez själv och den äldsta textversionen av hans berömda diktsamling som vi nu har tillgång till nedtecknades av hans trogne lärjunge Mohammed Gulandam. Hafez poesi är känd över hela världen och har varit så sedan länge. Tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe jämförde honom med grekernas Anakreon och han är därtill översatt till flera språk. Han översattas till engelska första gången, 1771 och konsten att översätta hans dikter är klassad som mycket svår. En tidig modern engelsk översättning finns från 1897; 1928 och utfördes av Gertrude Bell (1868-1926). Hon var en brittisk forskningsresande, arabist och arkeolog. Hon föddes i Washington Hall, beläget i grevskapet Durham och dog i Bagdad. Hon blev en av det brittiska imperiets främsta representanter vid bildandet av den moderna staten Irak.

Troligen är han den genom tiderna främste diktaren inom den persiska litteraturen. Hans dikter spreds långt utanför Persien och har gjort sina avtryck exempelvis afghansk musik där han blivit tonsatt. I dagens Iran är han ännu mycket populär som författare och den 12 oktober firar man Hafezdagen.

De huvudsakliga teman i Hafez poesi är återkommande hyllningar till kärleken, vinet, skönheten och den älskade. Religionen har förstås en framträdande plats och mycket av bildspråket omgärdas av det mystiska och teosofiska. Gudslängtan och det passionerade avtrycket återkommer främst som tema i kärleksdikterna. Dess särskilda genre brukar kallas för azal [ḡazal-e eṣṭelāḥī]. Denna form av lyrik är utformad enligt strikta regler när det gäller själva versformen.

Men Hafez var även politisk och det finns spår av dåtida politisk satir i flera dikter. Han kunde också driva litet med religionen i dikterna och vissa religiösa uttryck. Hans samlade verk återfinns i Divan e-Hafez och omfattar i olika utgåvor mellan 573 till 994 dikter.

Källor

Hafez – Böcker av Hafez sorterade efter popularitet i Project Gutenberg [engelska övers.]

Bell, Gertrude Lowthian, and Shīrāzī HAFIZ̤. 1928. Poems from the Divan of Hafiz. Translated by Gertrude L. Bell. London

iranicaonline.org – Artiklar om Hafez och hans poesi.

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild]

wikipedia.commons

Intervju med dr. Carl Gustaf Jung!

Idag tänkte jag uppmärksamma Carl Gustaf Jung (1875-1961) ur ett idéhistoriskt perspektiv. De flesta av oss känner till C.G Jung som en av västerlandets främsta psykologer genom historien. Vi känner också till att han började i psykoanalysen som lärjunge till Sigmund Freud, men som senare valde att bryta med Freud och gå sin egen väg. Jung hade sina egna idéer och tankar om människans psykologi. Däribland hans beskrivningar av psykologiska typer och teorier om människans undermedvetna. Jung tog även hjälp av religionen, religiösa traditioner och olika kulturers myter och föreställningar. Om han inte blivit en viktig förgrundsgestalt och banbrytare inom psykologin hade Jung blivit en utmärkt religionshistoriker. Han skrev oerhört mycket och flera av oss har säkert läst något av Jung eller på annat sätt kommit i kontakt med hans texter. En av hans mest kända böcker är Människan och hennes symboler (övers. 1966) och Litteratur, myter och symboler (nyövers., 2003). Psykologer idag som är anhängare av C.G. Jungs teorier brukar kallas jungianer.

CGJung.jpg

Brittiska BBCs intervju med C.G Jung (1959)

År 1959 gjorde brittiska BBC en intervju med C.G Jung i hans hem i Schweiz. Det är en mycket öppenhjärtlig intervju där Jung berättar om sitt liv, sin bakgrund och åren med Freud. Programserien hette Face to Face och programledare var vänsterjournalisten John Freeman. Märk även hur Freeman försöker pressa Jung om fakta om Freud! Bland annat frågar Freeman om vilka drömmar Freud hade. Tilläggas bör att Jung som också var läkarutbildad gjorde psykoanalys med Freud som patient. Men Jung vägrar svara på journalistens fråga och bryter inte sin läkared. Freeman pressar på ytterligare och menar att Freud varit död länge och att sådan information inte skulle skada honom idag. Men Jung lämnade inte ut någon information om sin berömde patient.

Intervjun i sin helhet kan ses här.

Bibliografi i urval; eng. övers.,

  • 1. Psychiatric Studies (1904-1905)
  • 2. Experimental Researches (1904-1910, 1937)
  • 3. The Psychogenesis of Mental Disease (1907-1958)
  • 4. Freud and Psychoanalysis (1906-1917, 1930, 1949)
  • 5. Symbols of Transformation (1911-1912, 1952)
  • 6. Psychological Types (1921)
  • 7. Two Esseys on Analytical Psychology
  • 8. The Structure and Dynamics of the Psyche
  • 9:I The Archetypes and the Collective Unconscious
  • 9:II Aion (1951)
  • 10. Civilization in Transition
  • 11. Psychology and Religion: West and East
  • 12. Psychology and Alchemy (1944)
  • 13. Alchemical Studies
  • 14. Mysterium Coniunctionis (1955-1956)
  • 15. The Spirit in Man, Art, and literature
  • 16. The Practice of Psychotherapy
  • 17. The Development of Personality
  • 18. The Symbolic Life – Miscellaneous writings

Källor

wikipedia.org [olika inlägg; bilder]

youtube.com [BBC interview with Jung for Face to Face with John Freeman at Jung’s home in Zurich. 1959]

Om Sir Walter Scott och romanen Ivanhoe

Idag är det säkert inte många som väljer att plocka fram en historisk roman av sir Walter Scott (1771-1832). Det arkaiska språket, de många sidorna och de många gånger ytligt icke-psykologiserande karaktärerna kan vara en nackdel för moderna läsare. Vi i Sverige är dock bortskämda med Sir Walter Scotts roman Ivanhoe (1820) då filmatiseringen från 1982 sänts otaliga gånger i statstelevisionen genom åren. Dessutom alltid i samband med nyårsdagen!

Flera generationer av svenskar har fått bekanta sig med riddaren Ivanhoe och hans kamp för rättvisan och kärleken. Huvudrollsinnehavaren i 1982 års inspelning, Anthony Andrews tycker i en intervju med Josephine Bornebush (2016) att det är bisarrt, men ändå smickrande på vilket sätt svenskarna tagit till sig Ivanhoe.

Som barn missade jag aldrig chansen att bänka mig framför TV:n och tyckte det var oerhört spännande att se. Under gymnasietiden visade även min historialärare oss filmen under en lektion. Själv tycker Anthony Andrews att rollen som hjälten var tråkig att göra. Tilläggas bör att det genom filmhistorien gjorts otaliga inspelningar av filmen.

Under femtio- och sextiotalet förekom Ivanhoe även som tecknad serie då det var populärt att ta ha med kända romaner.

A47F6D15-CEC8-46F1-90A9-9FE57AD72126.png

Om Sir Walter Scott och hans historiska romaner

Skotten Sir Walter Scott är känd som den historiska romangenrens upphovsman. Han föddes 1771 i Edinburgh och blev en av de mest lästa författarna under 1800-talet. Hans böcker nådde ryktbarhet och allmänhetens erkännande även under hans livstid. Sammanlagt skrev Scott 29 historiska romaner varav Ivanhoe är den mest kända för oss idag. Scott var verksam under den litterära period som brukar kallas för romantiken.

Förutom sina historiska romaner skrev han även dikter. Några av hans mest kända dikter på temat riddarromantik är The Lay of the Last Mistrel (1805) och Lady of the Lake (1804). Scott utbildade sig till advokat (1792) och och blev några år senare vicesheriff i Selkirk. 1796 ingick han äktenskap och fick så småningom två barn.

1811 köpte han privat mark och byggde på den ett slottsliknande hem. Nio år senare adlades Scott, men 1826 kom smällen i form av en svår ekonomisk kris. Han drogs in i en bokhandlarkonkurs och hans privata skulder uppgick till 130,000 pund vilket var en svindlande summa under hans egen samtid. Krisen påverkade även hans hälsa. Mot slutet av sitt liv fick han flera strokes och avled i en ålder av 61 år.

3989343E-96AD-419A-AFFD-F62267F0CB01
Scott med två av sina hundar.

Ivanhoe

Ivanhoe: A Romance utkom första gången 1820 i tre volymer med undertiteln A Romance. Huvudpersonen är korsfararen och riddaren Wilfred of Ivanhoe som återvänder till England från fångenskap i det Heliga Landet. Efter honom kommer kung Richard. Berättelsen handlar om hur Ivanhoe hjälper Richard att ta tillbaka makten som hans bror prins John försökt tillskansa sig. Bakgrundshandlingarna handlar om motsättningar mellan normander och saxare. Berättartekniskt är Ivanhoe en avancerad roman med många parallella händelser. Till den parallella handlingen hör även Ivanhoes svårigheter att känslomässigt välja mellan den vackra Rebecca och hans barndomskärlek, Lady Rowena. Han förälskar sig i Rebecca men kan inte gifta sig med henne på grund av hennes judiska bakgrund. Berättelsen ger dem ett olyckligt slut efter att hon räddats undan häxerianklagelserna väljer hon och fadern Isak att lämna England för Granada. Ivanhoe gifter sig med barndomskärleken Lady Rowena.

Bibliografi i urval

Waverley (1814)
Guy Mannering (1815)
The Antiquary (1816)
The Black Dwarf &The Tale of Old Mortality (1816)
Rob Roy (1817)
The Heart of Midlothian (1818)
The Bride of Lammermoor & A Legend of Montrose (1819)
Ivanhoe (1820)
The Monastery & The Abbot (1820)
Kenilworth (1821)
The Pirate (1822)
The Fortunes of Nigel (1822)
Peveril of the Peak (1822)
Quentin Durward (1823)
St. Ronan’s Well (1824)
Redgauntlet (1824)
The Betrothed & The Talisman (1825)
Woodstock (1826)
The Fair Maid of Perth & Chronicles of the Canongate (1828)
Anne of Geierstein (1829)
Count Robert of Paris & Castle Dangerous (1832)

Källor

Anthony Andrew – ”Det är bisarrt att svenskarna älskar Ivanhoe” – Intervju med Josephine Bornebusch, 2016.

IMDB.COM

Litteratur av Sir Walter Scott – Samlingsverk tillgängliga via Gutenberg Project.

wikipedia.org [olika inlägg]

wikipedia.commons

Om diktaren Nils Ferlin och hans liv

36C79B76-CA57-46F4-A9C7-A9308210B3E5

Nu är det torsdag och ute höst. Jag har funderat mycket över modern svensk litteratur på sistone, men tycks för tillfället inte komma längre än till femtio- och sextiotal när det gäller bokläsning. Sen är det stopp. Varför det förhåller sig på det viset får jag försöka reda ut i ett annat inlägg, men ikväll tänkte jag berätta om en riktig ordkonstnär – Nils Ferlin. Han är lite speciell på många sätt, den gode Ferlin och han var dessutom född i min egen födelsestad, Karlstad den 11 december 1898. I familjen fanns redan ett barn, och ett till skulle komma två år efter Nils födelse. Nils Ferlins pappa Johan jobbade som tidningsredaktör och var verksam en tid vid Nya Wermlandstidningen innan han flyttade sin familj till Filipstad, 1908. Där tog han plats som huvudredaktör på den nystartade tidningen Bergslagen. Det blev i lilla bruksorten Filipstad som Nils växte upp och han gick även i realsskola där. Tyvärr hamnade fadern tidigt i konflikt på sin nya arbetsplats och sade upp sig redan efter ett halvår. Han stod nu arbetslös och som ensam försörjare av hustru och deras tre barn. Pappan sökte sig därför tillbaka till Karlstad, men begick troligen självmord där 1909 då han återfanns drunknad i Klarälven. Änkan Elin Ferlin beslutade sig för att bo kvar i Filipstad med barnen. Som barn och skolelev var han omtyckt av både lärare och klasskamrater. 1916 flyttade hon till Stockholm med sin dotter och så småningom även Nils.

Ferlin var också teaterintresserad och spelade själv teater i flera resande teatersällskap. Under en tid var han även elev på Elin Svenssons teaterskola. Under 1920 förekom han som statist i en uppsättning av Oscar Wildes  pjäs Salome och det var Tora Teje som hade huvudrollen. Han hade också mörkare drag i sin personlighet. När han var yngre var han ofta ute och slogs på krogarna och för polisen blev han ett välkänt ansikte. Ibland måste hans kompisar komma och hämta honom ”i kurran”. Livsstilen var ofta kaffe, cigaretter och sprit. På sikt kom det livet även att påverka hans hälsa negativt. Han led även av depressioner och måste tidvis vårdas på sjukhus på grund av reumatism. Nils Ferlin avled på Samariterhemmet i Uppsala 1961.

I Stockholm blev Ferlin en central figur bland Klarabohemerna där han knöt flera bekantskaper. Ni som känner till innerstaden och Klara vet även att Ferlin står staty där. Under många år undrade jag ofta över varför man valt just denna plats som så många människor passerar när de kommer från Centralstationen. En gång var platsen Klarabohemernas kvarter med många lågprishotell och krogar. Statyer av Ferlin finns även i värmländska Karlstad och i Filipstad.

Ett fantastiskt sätt att lära känna Nils Ferlin är genom de många tonsättningar som gjorts till hans dikter. Det finns många bra tolkningar och ta er gärna tid att te x via musiktjänsten Spotify söka efter Nils Ferlin. Där kan ni även uppleva Sven-Bertil Taubes vistolkningar.

Ferlin skrev gärna sina dikter ute på krogen. Och bilden visar honom sitta korrekturläsa, eller kanske skriva ned något kreativt alster i krogmiljö. Kanske var han en person som uppskattade sällskap, liv och rörelse när han skulle skriva? Sen var krogen förstås en plats han gärna befann sig på. Nils Ferlin har tilldelats några av de finaste litteraturpriserna i Sverige. Däribland Gustaf Frödings stipendium (1942); De Nios Stora Pris (1950) samt Bellmanpriset (1955).

Diktsamlingar

En döddansares visor (1930)
Barfotabarn (1933)
Goggles (1938)
Nils Ferlin, Goggles (1945) (illustrerad utgåva)
Med många kulörta lyktor (1944)
Kejsarens papegoja (1951)
Från mitt ekorrhjul (1957)
En gammal cylinderhatt (1962)

Källor

wikipedia.org (olika inlägg, samt bild)

Nils Ferlinsällskapet

Om Fritz Lang och Thea von Harbous Metropolis (1927)

4FEAD765-9450-4BD7-A1FB-B732BB48FD76.jpeg
Makarna Lang – von Harbou i Berlinlägenheten 1923-1924. Tillsammans skapade de tysk filmhistoria och älskade som få, men något kom emellan dem – nazismen.

 

Fritz Lang kom att bli en välkänd representant för Film noir, och ses av många som genrens egentliga skapare. 1920 träffade han manusförfattaren och skådespelerskan Thea von Harbou. Onekligen en kvinna med samma brinnande intresse för filmskapande. De skrev flera manus tillsammans, däribland till klassikern Dr Mabuses testamente, Spelaren, vilken bestod av två delar som tillsammans var fyra timmar långa i originalversionen. Tillsammans skrev de också Nibelungen Del 1. Siegfried Drakdödaren (1924), Metropolis (1927) och M (1931). Tyvärr fick von Herou inget offentligt erkännande för sitt manusarbete med M.

Jag rekommenderar en relativt färsk biografi om Fritz Lang som är skriven av Patrick McGillian och publicerad första gången 1997.  Boken Fritz Lang: The Nature of the Beast gick i nytryck 2013 hos University of Minnesota Press. McGillian tar upp myterna och de många historierna som uppstått kring Fritz Lang. Däribland den obehagliga historien om hans första hustru Lisa Rosenthals död. Enligt den officiella versionen som backats upp av paret Lang & von Harbou sprang Rosenthal ut i badrummet och sköt ihjäl sig med Langs gevär efter att ha avslöjat kärleksparet. Lang & von Herou nekade ihärdigt till någon inblandning i dödsfallet. Tydligen accepterade rättsväsendet deras förklaring, men andra personer som t ex Hans Feld och cinematografen Karl Freund var misstänksamma. Märkliga är också paret Langs turer med nationalsocialismen eftersom både propagandminister Goebbels och även Hitler var positiva till åtminstone Metropolis. Fritz och Thea gifte sig ett år senare.

Fritz Lang gjorde dock klart relativt tidigt att han inte ville göra film åt Nazityskland. Därför blev det Hollywood. von Harbou gick med i Nationalsocialistiska tyska Arbetarpartiet (NSDAP) redan 1932. Langs judiskhet stod kanske i vägen för von Harbou och det finns inget som tyder på att de hade någon fortsatt kontakt efter skilsmässan. 1933 lämnade han Tyskland, men återvände några gånger som besökare. Efter nationalsocialisternas maktövertagande var det nästintill omöjligt för honom att resa till Tyskland. von Harbou verkar ha varit en märklig person. Ena stunden beundrade hon Hitler och andra stunden beundrade hon Mahatma Ghandi och allt som hade med Indien och indisk kultur att göra. Efter kriget var von Harbou noga med att poängtera att hon aldrig var politiskt övertygad, utan gick med i nazistpartiet för att kunna hjälpa flyktingar(!). Det låter idag förstås som en hemskt dålig ursäkt; dessutom med all historisk facit i handen. De få  faktorer som talar till von Herous fördel i frågan är hennes relativt långa relation med Fritz Lang trots hans kulturella bakgrund och relationen med den 17 år yngre indiske journalisten som hon enligt nationalsocialismens raslagar var förbjuden att gifta sig med. Vid ett tillfälle var hon också delaktig i protesterna mot Tysklands abortförbud. Hon fick också medalj för sina hjälpinsatser bland civila och i samband krigsslutet blev hon en av Berlins många Trümmerfrauen, som röjde gatorna fria efter de allierades sönderbombningar. Hon avled 1954 vid en ålder av 65 år. Fritz Lang avled 1976 i sitt hem i Hollywood.

Metropolis (1927)

Filmen Metropolis är en futuristisk film där handlingen är förlagd till 2026. Den är också samhällskritisk och synliggör skillnaderna mellan fattig och rik. Handlingen bygger på Thea von Herous roman med samma namn. Boken gavs ut 1925 och placerar sig väl som expressionistisk litteratur. Staden Metropolis är tekniskt avancerad, men också dystopisk. Vissa mönster i handlingen avslöjar litterära influenser från Karel Capek och H.G Wells. Samhällsklasserna lever separat från varandra och arbetarna håller till under jorden. De anses vara mindre värda medan de rikare delen, symboliserat av ett kaotiskt far-och son förhållande där karaktären Freder Fredersen son till hjärnan bakom staden hamnar på kant med fadern. Freder förälskar sig i arbetaraktivisten Maria som håller gudstjänstliknande sammankomster för arbetarna och lovar dem bättre tider. Fadern ser detta som ett hot och ber uppfinnaren order om att skapa maskinmänniskan. Uppfinnaren ger maskin-människan Marias anlete för att denna ska kunna kontrollera arbetarna. Han hyser dock ett personligt agg mot Johannes Fredersen som styr Metropolis och lyckas få maskinen Maria till att hetsa arbetarna mot Fredersen. Arbetarna lyckas förstöra samtliga maskiner, även Metropolis hjärtmaskin varpå vattentankarna svämmar över och arbetarnas bostadsområden dränks. Barnen blir dock räddade. Arbetarna vill därefter lyncha Maria då hon ska ha drivit dem till dådet. Mobben griper den de tror är Maria och bränner henne på bål. Den äkta Maria jagas av  uppfinnaren som fruktar att själv bli ett offer om den andra Marias existens blir känd. Hon räddas av Fredersen junior. Slutligen försonas fabrikanten Fredersen och arbetarna genom Fredersens sons förmedling. Lang sades vara nöjd med själva arbetetoch skapandet av filmen än själva resultatet.

Fakta om filmproduktionen

Metropolis är en av de dyraste produktionerna i filmhistorien. Ursprungligen var budgeten satt till 5,000,000 riksmark men på grund av inflationen skenade kostnaderna iväg till 200,000,000 riksmark. Till följd av detta var tyska filmbolaget UFA nära på att ruineras. Den tog cirka ett och ett halvt år att filma. Skådespelerskan Birgitte Helm (1906-1996) som spelar Maskin-Kvinnan var tvungen att bära en mycket tung och obekväm robotkostym som gav henne blåmärken. Scenen när Molok sväljer de nakna arbetarna spelades in under vinterhalvåret och statisterna utgjordes till större del av arbetslösa män. Det var extremt kallt i filmstudion och Fritz Lang blev tillsist ombedd av försöka avsluta filmandet och inte dra ut på tiden. 25,000 statister var engagerade i produktionen.

Filmer i modern tid som inspirerats av Metropolis

Filmen Blade Runner (1982) är inspirerad av Metropolis.

Filmerna Star Wars och Matrix likaså.

Rockbandet Queens video till låten ”Radio Ga-Ga” har inklippta sekvenser från filmen.

Madonnas video till låten ”Express Yourself” bygger på filmsekvenser ur Metropolis.

DEE429FA-7DAC-472A-B485-BB9F3714588EBBA5A2E5-F3A3-4698-BC3E-601C1FE723F9

Källor

McGilligan, Patrick. 2013. Fritz Lang : The Nature of the Beast. University of Minnesota Press.

wikipedia.org [olika artiklar; samt bild på makarna Lang]

Metropolis (1927) [finns tillgänglig via YouTube.com i olika versioner]

Recension: ”En världsomsegling under havet” av Jules Verne

Detta inlägg handlar om Jules Vernes tidlösa ungdomsklassiker En världsomsegling under havet. Berättelsen om den märklige vetenskapsmannen Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus. Vi är nog många i min egen generation som i bokslukaråldern kommit i kontakt med Jules Vernes spännande äventyrsböcker. Han är enligt många science fiction-romanens fader. Det var två händelser som låg bakom Vernes skapande av boken en En världsomsegling under havet. Vid ett tillfälle fick han ett beundrarbrev från en en kvinna som ville att han skulle skriva en äventyrsberättelse som utspelade sig under havsytan. Den andra händelsen var Vernes intresse för 1863 års polska uppror mot den ryska tsarmakten. Denna historiska händelse ligger bakom skapandet av huvudkaraktären Nemo som bygger ubåten Nautilus. På Jules Vernes tid fanns inga ubåtar, men knappt decennier efter hans död skulle ubåtar bli verklighet precis som helikoptrar och solceller vilka också förekommer i hans berättelser. En världsomsegling under havet blev tryckt och publicerad för första gången 1871 under den franska titeln Vingt mille lieues sous les mers: Tour du monde sous-marin.

Om författaren Jules Verne

B279BCC6-B43F-4EA8-9D88-522D802CA6FFJules Verne (1828-1905) var den äldsta av fem syskon i en välbärgad fransk familj från Nantes. Pappan Pierre Verne var jurist och var noga med att sonen skulle följa i samma spår. Jules Verne började 1848 utbilda sig till advokat i Paris, men avbröt så småningom sina juridikstudier för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Pappan blev inte glad över sonens beslut och drog tillfälligt in hans ekonomiska bidrag. Jules blev därför tvungen att hitta en egen försörjning och kombinera sitt eget skrivande med detta. Jules blev sekreterare vid Théatre Lyrique i Paris och vid sidan av detta läste han mycket litteratur om geografi, naturhistoria samt vetenskapliga och tekniska nyheter. Denna läsning möjliggjorde och närde hans egna författardrömmar och framtida skrivprojekt. I Paris knöt Jules två viktiga vänskapsband. Dels med kompositören Jaques Offenbach (1819-1880) och sedan med författaren Alexander Dumas, d.ä (1802-1870). Tack vare vännen Dumas’ hjälp kunde han debutera 1850 med den komiska novellen ”De brutna stråna”. Jules var en stor beundrare av Dumas d.ä. Romandebuten Fem veckor i en ballong kom dock 13 år senare. Den handlade om en hisnande forskningsfärd över Centralafrika, från Zanzibar till Senegal. Boken blev en världssuccé och översattes till flera språk. På förlaget Pierre-Jules Hetzels begäran och enligt kontraktet började Jules Verne därefter skriva två romaner per år. De spännande äventyren trycktes som följetong i tidningarna.

Jules Vernes mamma kom från en familj av skeppsbyggare och navigatörer. Där fanns också flera personer med starka litterära intressen. Den unge Jules var tidigt fascinerad av havet och försökte en gång ta mönstring på ett skepp med destination Indien. Under hela sitt vuxna liv kom han att resa mycket, även utanför Europa. 1856 mötte han på ett bröllop sin blivande fru Honorine, som då var en ung änka på 26 år. De förälskar sig och gifter sig ett år senare. Han får även två bonusbarn, hennes döttrar och tillsist sonen Michel som blir det enda gemensamma barnet. 1886 utsattes han för ett allvarligt mordförsök av en psykiskt instabil släkting som vådasköt honom i benet. Sent i livet blev Jules Verne lokalpolitiker i sin hemstad Amiens och var invald rådsman. Han dog 1905 efter komplikationer från sin diabetes.

Den hämndlystne kapten Nemo och Nautilus

En världsomsegling under havet återberättas av Professor Pierre Aronnax. Han beskriver handlingens protagonist, kapten Nemo som en tillbakadragen och reserverad man i fyrtioårsåldern. Han undviker torra land och landstiger endast om platsen är obebodd. Det är vetenskapsmannen och adelsmannen Nemo som konstruerar ubåten Nautilus. Enligt litteraturkritikens regler uppträder han som berättelsens antihjälte och Pierre Aronnax är berättarjaget. Från början var Nemo en polsk adelsman som gör motstånd mot tsarens Ryssland, men Jules Vernes förläggare lät stryka detta av rädsla för att boken skulle bli bannlyst i Ryssland. Nemo har goda och onda sidor, men kan också gråta över döda fiender och sina besättningsmän. På latin betyder namnet Nemo ”ingen”, men på grekiska νέμω betyder namnet ”den som ger vad som förtjänas”. Nemo är en begåvad vetenskapsman som kan tala flera språk. I berättelsen drivs han av sitt hämndbegär mot det imperialistiska förtrycket  vars hantlangare en gång mördade hela hans familj. Han sänker stora krigsskepp och vägrar äta mat som inte är producerat av havet. Nemo känner stark samhörighet med alla som lever under förtryck. Även djur och han är motståndare till valfiske. Han bygger undervattenfarkosten, eller ubåten Nautilus som också är inredd med hans berömda bibliotek och en vacker salong. Farkosten har fantastiska egenskaper och kan segla under Antarktis istäcke. Dess motto är: ”Mobilis in mobili”.

Nemo övervakar sin besättning i samband med en begravning under vattnet.

 

Tack vare ubåten kan han föra sitt hemliga krig och samtidigt upptäcka den vidunderliga äventyrsfyllda världen under havsytan. Nemo förklarar i handlingen att de lagar som gäller ovanför ytan inte berör honom och på Nautilus gör han som han själv vill och erkänner inga andra herrar än sig själv:

…On its surface they can still exercise their iniquitous claims, battle each other, devour each other, haul every earthly horror. But thirty feet below sea level, their dominion ceases, their influence fades, their power vanishes! Ah, sir, live! Live in the heart of the seas! Here alone lies independence! Here I recognize no superiors! Here I’m free!

Kapten Nemo återkommer i boken Den hemlighetsfulla ön, där även hans död på ubåten skildras. Han identifierar även sig själv som en prins från Dakkar som fått en gedigen utbildning i Europa och han återberättar sina ungdomsår. I den boken får läsaren också lära känna hans hustru och barn. Bilder nedan av illustratörerna Neuville och Riou.

Källor och övrig litteratur

Böcker av Jules Verne kan du läsa gratis via Project Gutenberg som har både franska originaltitlar och engelska översättningar. Dock, om möjlighet försök undvika äldre övers. till engelska som fått berättigad kritik för att ha översatts dåligt.

Väldigt sent upptäcktes att sonen Michel som var redaktör, skribent och bokligt bevandrad lagt till egen text i utgivningarna av faderns böcker! Detta är förstås negativt och mer moderna upplagor bör kunna påpeka detta.

wikipedia.org / olika inlägg och bildillustrationer av Alphonse-Marie-Adolphe de Neuville och Édouard Riou.

Bibliografi i urval; svenska översättningar

Fem veckor i en ballong – 1863. Illustrationer till boken finns här via wikipedia.commons.

Paris i tjugonde århundradet – Författad omkring 1863. Manuskriptet återfanns 1989 av en släkting gömd i ett kassaskåp, publicerad första gången 1994. Efterforskningar visade att förläggaren inte ville ge ut den, utan bad Verne vänta tjugo år. Troligen glömdes texten bort helt. Handlingen berör en ung man som lever i en högteknologisk värld, men trots detta är han olycklig. I handlingen återfinns skyskrapor i glas, höghastighetståg, avancerade räknemaskiner, samt gasdrivna bilar. Allesammans viktiga tekniska uppfinningar som idag är vår verklighet, men som på Jules tid var något som endast gick att fantisera om.

Till jordens medelpunkt – 1864
Från jorden till månen – 1865
Kapten Hatteras resa till nordpolen – 1866
Kapten Grants barn – 1867/1868
En världsomsegling under havet – 1870. Länk till en oavkortat nyöversättning från franska originalet med förord.
Månen runt – 1870
Jorden runt på 80 dagar – 1872/1873
Den hemlighetsfulla ön – 1874/1875
Tsarens kurir – 1876
I kolgruvan – 1877
En kapten om femton år – 1878
Åttahundra mil på Amazonfloden – 1881
Gröna strålen – 1882
Den envise Keraban – 1883
Upp- och nedvända världen – 1889
Slottet i Karpaterna – 1892
Världens herre – 1904

'Twenty Thousand Leagues Under the Sea' by Neuville and Riou 027.jpg
Kapten Nemo spanar från ubåten Nautilus

 

Årets Nobelpris i litteratur till Kazuo Ishiguru

SÅ tillkännagavs från Börshuset årets Nobelpris i litteratur! Det blev britten Kazuo Ishiguru (född 1954) som tilldelas priset av Svenska akademin. Han har skrivit flera romaner och övrig litteratur. Ishiguro föddes i Nagasaki, Japan och familjen flyttade till England 1960. Han avlade kandidatexamen vid University of Kent 1978 efter studier i engelska och filosofi; samt en master vid University of East Anglia 1980. Han blev brittisk medborgare 1982 och bor i London med sin familj.

Kazuo Ishiguro i Kraków, Polen, oktober 2005.
Kazuo Ishiguru, bild: wikipedia

Säkert är det många med mig som nu är glatt överraskade över att få upptäcka ett nytt författarskap? Priset kommer formellt att utdelas den 10 december i Stockholms konserthus då pristagarna får emottaga priset ur kungens hand. Nobelpriset i litteratur har utdelats 110 gånger sedan 1901. Ytterligare några snabba fakta följer här. Hittills har 14 kvinnor tagit emot priset. Den 41-årige brittiske författaren Rudyard Kipling (1865-1936) är den yngsta personen som någonsin tilldelats priset (1907). I genomsnitt är det 65 år som är medelåldern för en mottagare av priset. 88-åriga britten Doris Lessing (1919-2013) blev den äldsta som hittills fått Nobelpriset (2007). Själva priset består av en medalj och en penningsumma (9 miljoner kronor, år 2017). Det är i särklass det finaste litteraturpriset i världen.

Motivering

”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.

Litteratur av Kazuo Ishiguru

Litteratur av årets Nobelpristagare finner du via de stora nätbokhandlarna. Många läser gärna en pristagare så böcker av dem brukar ta slut fortare än kvickt!

  • Berg i fjärran (A Pale View of Hills, översättning Ann Henning, Viva, 1985)
  • Konstnär i den flytande världen (An Artist of the Floating World, översättning Ann Henning, Viva, 1987)
  • Återstoden av dagen (The Remains of the Day, översättning Annika Preis, Viva, 1990)
  • Den otröstade (The Unconsoled, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 1996)
  • Vi som var föräldralösa (When We Were Orphans, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2000)
  • Never Let Me Go (Never Let Me Go, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2005)
  • Nocturner: fem berättelser om musik och skymning (Nocturnes, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2010)
  • Begravd jätte (Buried Giant, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2016)

Adlibris

Bokus

Övrigt

Förra året var det Bob Dylan (f. 1941). Läs gärna min kommentar till hans obligatoriska Nobel-föreläsning här.

Besök gärna Svenska akademins hemsida och läs mer om Nobelpriset i litteratur här.

Nobelpriset i litteratur 2017

Först på torsdag den 5 oktober klo. 13:00 presenteras årets Nobelpristagare i litteratur. Det tillkännager Svenska akademin i ett pressmeddelande. Det ska bli spännande att se vem som i år tilldelas priset. Förra året blev det mycket debatt kring Bob Dylan och mycket av tongångarna i media handlade om huruvida han var värdig priset eller inte. Många tyckte även att utnämningen av Dylan markerade en stark brytning med själva traditionen kring Nobelpriset i litteratur. I jämförelse med tidigare pristagares litterära prestationer var det enligt många nästan som ett hån att ge en flerårigt verksam rockartist ”det fina” Nobelpriset. Kanske har Svenska akademin resonerat annorlunda i år. Kanske blir det en återgång till ”det normala” där en äldre man (ja, tyvärr är det så att männen är överrepresenterade pristagare även i litteratur) får priset och majoriteten får utbrista ”Äntligen!”, ännu en gång. Själv tycker jag det är intressant att få läsa debatterna kring varje utmärkelse. Dessa speglar många gånger vår egen samtid och litteraturens plats i den. Må bästa man eller kvinna få utmärkelsen! Det är vad jag hoppas på inför morgondagens presentation som ges av Akademiens ständige sekreterare Sara Danius i Börssalen.

Om Hesiodos’ bok Verk och dagar – En kommentar till avsnitt 42-105

I DETTA INLÄGG reflekterar jag lite över Hesiodos (Ἡσίοδος Hēsíodos) gamla klassiker (Ἔργα καὶ Ἡμέραι, Erga kai Hēmerai) Verk och dagar, även översatt som Works and Days. Jag citerar längre ned ur en engelsk utgåva, tillgänglig online via Perseus grekiska bibliotek. En nyutgåva hos välkända förlaget Penguin Classics är också på väg. Titeln kan uppfattas platt och intetsägande för den som inte känner igen något av dess innehåll. Faktum är att Hesiodos, verksam ca 650-700 före vår tideräkning blev en välkänd skald som även nedtecknade en del av de grekiska gudamyterna. Till yrket var han dock bonde och syftet med boken var att introducera sin son Perses i jordbrukslivet och bondens arbete. Verket är skrivet på vers och består av ca. 800 rader på temat undervisning i jordbruksskötsel. Det kan ju tyckas vara ett begränsat område, men faktum är att Hesiodos kommer in på flera ämnesområden i sin långa text. Däribland beskriver han flera av de för oss idag kända mytbildningarna från den grekiska övärlden.

Pandoras ask

I detta lilla inlägg kommer jag bara att nämna hur Hesiodos återberättar orsaken till varför människan (mänskligheten) kom att bli drabbad av en sån stor olycka genom kvinnan, Pandora och hennes ask. Jämför gärna med berättelserna från den judisk-kristna traditionen, jag åsyftar skapelseberättelsen och Adam och Eva från Första Mosebok (Genesis). Båda myterna är lika varandra i både tema och innehåll. Du kan själv dra dessa slutsatser när du läser texten nedan. I den grekiska myten skapades Pandora som straff för att Prometheus avslöjat eldens hemlighet för människorna. Heifaistos ombads skapa en kvinna av lera som gavs namnet Pandora och gudarna gav henne flera egenskaper. Hon fick också med sig en gåva i form av en ask av Zeus, men fick under inga omständigheter öppna asken. Hon gifte sig senare med Prometheus bror Epimetheus. Tillsist blev hennes nyfikenhet för stor och hon valde att trotsa förbudet och öppna asken. Det visade sig att den innehöll olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora förskräckt stängde asken hade nästan hela dess innehåll flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet.

En bevarad utgåva av Works and days  från 1539. Grekisk text till vänster jämte latinsk översättning till höger.

Textavsnittet 42-105 i Verk och dagar

I nedanstående valda textstycke möter vi framställningen av ett flertal gudar i den grekiska mytologin. Lägg särskilt märke till de beskrivande attributen när det gäller tillägg till gudarnas namn! Zeus är ”molnsamlaren” och hans dotter Athena beskrivs som ”den strålögda”. Afrodite, den ”gyllene” och Hermes, gudarnas budbärare förekommer också som Argus-dödaren. Lägg även märke till innebörden av brödernas namn, Prometheus ”förtanken” och Epimetheus ”eftertanken” som har varsitt uppdrag i handlingen.

For thee gods keep hidden from men the means of life. Else you would easily do work enough in a day to supply you for a full year even without working; [45] soon would you put away your rudder over the smoke, and the fields worked by ox and sturdy mule would run to waste. But Zeus in the anger of his heart hid it, because Prometheus the crafty deceived him; therefore he planned sorrow and mischief against men. [50] He hid fire; but that the noble son of Iapetus stole again for men from Zeus the counsellor in a hollow fennel-stalk, so that Zeus who delights in thunder did not see it. But afterwards Zeus who gathers the clouds said to him in anger: “Son of Iapetus, surpassing all in cunning, [55] you are glad that you have outwitted me and stolen fire—a great plague to you yourself and to men that shall be. But I will give men as the price for fire an evil thing in which they may all be glad of heart while they embrace their own destruction.

{Gudarna skapar Pandora}

”So said the father of men and gods, and laughed aloud. And he bade famous Hephaestus make haste and mix earth with water and to put in it the voice and strength of human kind, and fashion a sweet, lovely maiden-shape, like to the immortal goddesses in face; and Athena to teach her needlework and the weaving of the varied web; [65] and golden Aphrodite to shed grace upon her head and cruel longing and cares that weary the limbs. And he charged Hermes the guide, the Slayer of Argus, to put in her a shameless mind and a deceitful nature. So he ordered. And they obeyed the lord Zeus the son of Cronos. [70] Forthwith the famous Lame God moulded clay in the likeness of a modest maid, as the son of Cronos purposed. The brighteyed Athena girded and clothed her, and the divine Graces and queenly Persuasion put necklaces of gold upon her, [75] and the rich-haired Hours crowned her head with spring flowers. And Pallas Athena bedecked her form with all manner of finery. Also the Guide, the Slayer of Argus, contrived within her lies and crafty words and a deceitful nature at the will of loud thundering Zeus, [80] and the Herald of the gods put speech in her. And he called this woman Pandora, because all they who dwelt on Olympus gave each a gift, a plague to men who eat bread. But when he had finished the sheer, hopeless snare, the Father sent glorious Argus-Slayer, [85] the swift messenger of the gods, to take it to Epimetheus as a gift. And Epimetheus did not think on what Prometheus had said to him, bidding him never take a gift of Olympian Zeus, but to send it back for fear it might prove to be something harmful to men. But he took the gift, and afterwards, when the evil thing was already his, he understood. [90] For ere this the tribes of men lived on earth remote and free from ills and hard toil and heavy sicknesses which bring the Fates upon men; for in misery men grow old quickly. But the woman took off the great lid of the jar with her hands [95] and scattered, all these and her thought caused sorrow and mischief to men. Only Hope remained there in an unbreakable home within under the rim of the great jar, and did not fly out at the door; for ere that, the lid of the jar stopped her, by the will of Aegis-holding Zeus who gathers the clouds. [100] But the rest, countless plagues, wander amongst men; for earth is full of evils, and the sea is full. Of themselves diseases come upon men continually by day and by night, bringing mischief to mortals silently; for wise Zeus took away speech from them. [105] So is there no way to escape the will of Zeus. Or if you will, I will sum you up another tale well and skilfully—and do you lay it up in your heart,—how the gods and mortal men sprang from one source.

 

Källor
 
Hesiod, Works and Days – tillgänglig via Perseus grekiska bibliotek.
 
Wikipedia.org {olika artiklar; svenska; eng; ty}

Recension: ”Droger i Tredje riket – Det dopade blixtkriget” (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som ”drogernas land”.  Det andra kapitlet med titeln ”Sieg High” tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet ”Sena excesser-blod och droger” behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

A tube of Pervitin

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler – a crass and dangerously inaccurate account – recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin – Wikipedia.org

 

Droger i tredje riket : det dopade blixtkriget (inbunden)

 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket – Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch – Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Washington Irvings romantiska reseskildring över Granada och morens sista suck

I detta inlägg tar jag upp en klassiker, nämligen Washington Irvings Tales of the Alhambra. Denna bok införskaffade jag på ett museum i Barcelona för några år sedan och den är en reseskildring skriven av den amerikanske författaren och diplomaten Washington Irving (1783-1859). Mellan 1826-1829 arbetade Irving vid den armerikanska ambassaden i Madrid. Han återvände senare till Nordamerika och dog där i sin hemstad, New York. Under 1829 gjorde han en resa från Sevilla till Granada i sällskap med en rysk tjänsteman. Under resans gång kom han beskriva Granadas märkliga historia under al-Andalus, då stora delar av dagens Spanien tillhörde de muslimska morerna. 

Washington Irvings reseskildring

Författarstilen är ganska så tidstypisk för en person som levde under den litterära epok som kallas för romantiken. Men hans reseskildring från Alhambras palats fick många européer att börja drömma och många valde att resa till Alhambra för att kunna uppleva dess miljö på riktigt. På ett sätt bidrog Washington Irving till platsens tidiga turism. Ordet al-Hambra betyder ”den röda” på arabiska. Palatsen restes under den moriska Nasri-dynastin, ca. 1250-1300. Alhambra är en kombination av både palats och fort som skyddade dess invånare mot fiender. De kungliga palatsen består av en rad gårdar och rum innanför själva befästningsmuren runt området. De vackrast utsmyckade delarna av palatsen ligger vid två gårdar, nämligen Myrtengården och Lejongården. Omkring varje gård finns vackert snidad arkitektur. Både gårdar och rum är geometriskt och detaljrikt smyckat i kakelmosaik, stukatur och trä. Dessutom finns bad och moské. Irvings reseskildring berör främst Granadas och Spaniens muslimska historia under morerna. Hans bok trycktes i Nordamerika 1832 och innehåller inte enbart naturskildringar, utan även anekdoter, legender och berättelser. Irving visste att hans reseskildring inte kunde återge allt som han själv upplevt och ville förmedla. Hans tillkortakommanden kan sammanfattas i denna mening ur boken: ”How unworthy is my scribbling of the place.”

 

Om uttrycket morens sista suck

Du har säkert hört uttrycket ‘morens sista suck’ någon gång. Den syftar på den suck den siste nasridiske härskaren Boabdil [eg. Abu Abdallah Muhammad XII] drog när han lämnade över nycklarna till Alhambra. 1492 föll Alhambra under kung Ferdinand och drottning Isabellas trupper. Fram tills dess hade fortet varit ett av ett fåtal fort som lyckats hålla tillbaka de kristnas återerövring av det muslimska Spanien. Erövringen av Alhambra markerar slutet på La Reconquista, den kristna återerövringen av Iberiska halvön. Biskopen av Lyon var en av de närvarande när Muhammad XII officielt ifråntogs makten. Han skildrar vad som ägde rum i ett privat brev som blivit bevarat i arkiven:

The Moorish sultan with about eighty or a hundred on horseback very well dressed went forth to kiss the hand of their Highnesses. According to the final capitulation agreement both Isabel and Ferdinand will decline the offer and the key to Granada will pass into Spanish hands without Muhammad XII having to kiss the hands of Los Reyes, as the Spanish royal couple became known. The indomitable mother of Muhammad XII insisted on sparing her son this final humiliation.

Muhammad XII lämnade Spanien under relativt lugna förutsättningar och Granadas invånare fick i samband med kapitulationen behålla sina ägodelar och islam. Uppgörelsen tog cirka nio år och efter dessa händelser ställdes de kvarvarande muslimerna i området inför ett ultimatum, konvertera till kristendomen eller lämna Spanien. Muhammad XII levde sina restrerande år i staden Fes, Marocko där han troligen blev mördad i samband med en släktfejd år 1533. 

Al-Andalus var nu åter kristet. År 1870 blev Alhambra ett nationellt kulturminnesmärke i Spanien och 1984 hamnade Alhambra på UNESCOS världsarvslista.

Övriga källor

wikipedia.org [olika inlägg; samt bilden ovan]

Washington Irving, Tales of the Alhambra [online]

Recension: ”Drömmen om Atlantis – Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld” (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt ”historieforskning”. Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga ”bevis” för detta presenterade han i verket ”Atland” eller ”Manheim”. En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

 

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges ”storhet” ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Övrigt

Skrifter av Olof Rudbeck d.ä hos Litteraturbanken

Drömmen om Atlantis – En filmdokumentär tillgänglig via SVT och Öppet Arkiv. Handlar mest om myten om Atlantis.

 

Titelblad, förstautgåva. Bild: Wikipedia

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis – Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: ”How to live : a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer” (2011)

Intresserad av självhjälpsböcker? Kanske kan filosofen Montaigne och hans livslånga skrivande vara någonting för dig? Titeln How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (2011) författad av Sarah Bakewell kan vara vad du eftersöker. Fransmannen Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592) var en renässansmänniska ur adeln, men hans tankar om livet, livets mening och mänsklig gemenskap är något som tycks allmängiltligt och når ut till vår egen samtid. Montaigne lyckades sammanställa sin livsfilosofi i en för hans samtid relativt outvecklad litterär genre; nämligen essässkrivandet. Montaigne är dessutom en mycket sympatisk person för att komma ur renässansen.

Förmodligen skulle han inte ha kunnat ägna sig åt skrivandet som livsverk om han inte hade sin nedärvda förmögenhet. Hans pappa var adlig tack vare sina insatser i ett krig mot Italien. Han gav sonen en gedigen utbildning bland annat i musik och förstås latin. Senare blev det juridikstudier för den unge sonen Montaigne, men utan större framgångar. Enligt följande korta uppgifter i wikipedia så gifte han sig 1565 med Françoise de la Chassaigne, som han fick sex barn med. Han ägnade sig också mycket åt sin enda överlevande dotters utbildning. År 1568 ärvde Montaigne familjegodset och han drog sig tillbaka dit 1571. Här skrev han också de första två banden av Essais, som utkom 1580 i Bordeaux. Montaigne är en av våra tidigaste humanister och individualister. Detta märks även i essäerna som också utmärks genom sin humor och skepticism. Politiskt var han mycket kritiskt inställd till den förhärskande kolonialismen och skrev en essä om detta. Hans anti-koloniala åsikter skymtar i texten ”Om kannibaler”. Många gånger utgår hans texter i Essäer från egna upplevelser. Han beskriver ingående en nära-döden upplevelse i samband med ett fall från en häst. Montaigne beskriver även sin njursten och sin sexualitet.

 

Sarah Bakewell (University of Essex) har skrivit facklitteratur inom en rad områden. För den som verkligen vill lära känna Montaigne och hans Essäer rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är mycket inspirerande och lyfter Montaignes skrivande och personbiografi till en ny nivå; samt att boken är lättläst. Om du vill ha en maximal utdelning av din läsupplevelse så råder jag dig att först bekanta dig närmare med Montaignes Essäer. De finns utgivna på svenska och är lättillgängliga på nätet i engelsk version bara en googling bort!

 

montaine

Snabbfakta

 

TitelHow to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer

Författare: Sarah Bakewell

Förlag: Vintage Books

Årtal: 2011

Sidantal: 387

 

Recension: ”Suetonius Kejsarbiografier – Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström” (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb’s Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Kejsarbiografier

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier – Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503

 

Recension: ”Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv” (2017)

Jag har tidigare på bloggen skrivit om Karin Boye (1900-1941) i olika inlägg. I dagarna kom en ny och till storleken mycket omfattande Boyebiografi ut till bokhandlarna. Då jag inte vill ha fler tegelstenar i hyllorna köpte jag den istället som ebok (Bokus). Trots att det går ekonomiskt bra för nätbokhandlarna görs det inte mycket från Bokus sida för att underlätta läsningen av digitala böcker. Bokus tillhandahåller en läsapp (Dito) tillgänglig för både Android och Apple-mobiler; men den har inte ens någon inbyggd sökfunktion åtminstone inte för denna ebok baserad på PDF-formatet. Skulle biografin dyka upp hos iBooks eller amazon/Kindle i framtiden råder jag er att köpa den från dem istället. Dessa appar har åtminstone sökfunktion m.m. Faktum är att jag inte ens kan se innehållsförteckningen, så det gäller att kunna bläddra manuellt i PDF:en utan att tröttna. Det samma gäller dess behandling av notsystemet för denna bok. Noter i texten är inte ens siffermarkerade och man får leta upp citeringar längst bak vilket innebär ett ihärdigt bläddrande. Lite trist, eftersom facklitteratur numera pressas att ha så litet notutrymme som möjligt trots det finns folk som faktiskt vill läsa noter och källhänvisningar.

Boye enligt biografikerna

Svedjedal är en välrenommerad akademiker och professor i litteratursociologi som skrivit mycket inom ämnet. Han har ifrångått akademiskt språk i boken vilket gör att den kan uppfattas som lättläst och locka en bredare publik. Det framgår att just denna biografi tagit cirka två år att färdigställa. Svedjedal har dessutom haft en separat och relativt nyligen publicerad forskning kring Clarté och tidsskriften ”Spektrum” där Boye var en betydande och bidragande medlem. Troligen har han även haft god hjälp av samtal med Pia-Kristina Garde som redan färdigställt tre Boyeböcker och är mycket kunnig på området. En av bokens förtjänster är lite nya bilder på Boye m fl. som han lånat ur Gardes egen samling. Däribland en tidigare för mig osedd på livskamraten Margot Hanel, som annars är ganska så undanskymd i Boyebiografierna. Svedjedal har valt ett traditionellt upplägg där årtal i Boyes liv och levnadsplatser representerar kapitelindelningen: Göteborg 1900-1909; Stockholm 1909-1915 etc, etc. I det inledande kapitlet ”Förutsättningar” går Svedjedal igenom Boyebilden och hur den har förändrats genom tiderna. Han presenterar även den tidigare forskningen om Boye mycket grundligt och det konstateras att det sedan 1950 inte har utkommit någon mer Boyebiografi. Det är förstås Margit Abenius biografi Drabbad av renhet (1950) som åsyftas. Abenius var litteraturvetare, publicerade en avhandling om Kellgrens lyrik, men slutade som expertis på Karin Boyes liv och författarskap. Det har dock utkommit biografiska alster före Svedjedals bok, men inte lika omfattande eller övergripande. Flera är dessutom produkten av journalistiskt arbete och inte direkt akademisk forskning. Värt att nämna i sammanhanget är Camilla Hammarströms ”sammanställande” biografi Karin Boye (2001) vilken Svedjedal omnämner tillsammans med Pia-Kristina Gardes artiklar och böcker. Garde är förmodligen vår främsta kännare av Boye och hon intervjuade flera personer omkring Boye; både familj och vänner. Hennes insats har varit oumbärlig för Boyeforskningen och detta tycks Svedjedal vara medveten om. Även Paulina Helgesons insatser nämns inte minst när det gäller kommentar och utgivning av Boyes brev. För övrigt nämns ytterligare ett par doktorsavhandlingar. När det ges ut ett såpass monumentalt biografiskt verk funderar man försås som läsare över vad som är nytt. Svedjedal lyckas ändå sammanställa och sammanfatta utifrån redan tidigare kända fakta vilket ger ett lyckat resultat. I det inledande kapitlet tar han upp en viktig punkt; nämligen biografins uppgift. Där lämnar Svedjedal sina egna utgångspunkter för arbetet och påpekar att skriva biografi handlar om ”både summering och nytolkning”. Och det är precis vad som sysselsätter honom genom hela boken! Är positivt överraskad. Svedjedal kommenterar även kring den biografiska läsningen av författares livsverk och hur den kan påverka själva skrivandet av en biografi. Personligen, när jag jämför Abenius och Svedjedal tycker Abenius sätter för stora likhetstecken mellan det skrivna och Boyes liv när hon försöker sig på att analysera Boye. Inte minst relationen Boye-Hanel.

Camilla Hammarströms Boyebiografi riktade in sig på att försöka förstå mamman, Signe Boyes alkoholism, som hon påstås utvecklat i samband med att en läkare ordinerade henne att dricka porter. Bilden av mammans alkoholism bekräftas senare i Pia-Kristina Gardes Boyebok (2011). Garde publicerade i sin Boyebiografi författarens självbiografiska anteckningar från en psykologikurs som Boye deltog i för Emilia Fogelklou. Där skrev Boye väldigt utlämnande om sig själv och sin barndom. Signe Boyes alkoholism nämndes tydligt. Förmodligen kan även Margit Abenius ha läst skriften, men av hänsynsskäl mot mamman [och samhällsnormen] valt att inte skriva om detta i sin Boyebok. Abenius biografi gavs ut på 50-talet som var en helt annan tid, helt olik vår egen. Homosexualitet var på 50-talet extremt tabu, ett socialt stigma och fortfarande klassad som psykisk sjukdom. I modern tid har Margit Abenius (1899-1970) Boyebiografi Drabbad av renhet (1950) fått utstå mycket stark kritik. I de flesta fall berättigad sådan. Men som jag nyss påpekade var 50-talets tidsanda helt olik vår och man bör tillsammans med kritiken ställa sig frågan på vilket annat sätt kunde Abenius ha skrivit sin bok?

Svedjedals bok har ingen särskild vinkel mer än att den vill vara just en biografi. Jag reagerar dock på att han väljer att kalla Boye för ”feminist”. Hon var säkert medveten om tidens kvinnosaksfrågor och fick säkert tidigt känna på vad diskriminering p g a kön innebar som student i Uppsala på 20-talet. Men någon feminist med vår tids mått tror jag aldrig att hon var; inte speciellt ”vänster” heller för den delen även om hon tydligt förekom i 1930-talets kulturella vänsterkretsar har jag aldrig känt mig övertygad om att Boye var särskilt politiskt medveten. Den som idag försöker kalla Boye för queerfeminist riskerar klistra på henne epitet hon förmodligen aldrig själv skulle stå för. Även om hon levde i en samkönad relation under flera år försökte hon även med hjälp av psykoanalysen bota sin homosexualitet.

Biografier är viktiga. Då och då brukar jag titta igenom dem allesammans och fundera över om det finns några vinklar som ännu inte belysts, frågor som ännu inte har svar. Utifrån den önskan är det även med förhoppning Svedjedals nytryckta Boyebok ska komma fler läsare till glädje och användning. Jag hoppas verkligen biografin vinner Augustpriset!

Snabbfakta

Titel: Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv 

Författare: Johan Svedjedal

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidantal ebok: 684 [Bokus/Dito]

 

 

 

”Kärlekshundarna” – En dikt av Jalal al-din Rumi

I detta inlägg presenterar jag en dikt av den sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273). Jag har översatt hans dikt ”Kärlekshundarna” till svenska med hjälp av en engelsk översättning. Rumi är vid sidan av Hafez (1325-1389) en av de mest kända muslimska diktarna i väst. Han är även mycket populär i USA och hans diktning är ett fint exempel på hur medeltida litteratur lyckats överleva intill vår tid.

Rumis dikter har en stark teologisk prägel och starkt influerad av sufismens läror. Man får i sammanhanget inte glömma hans plats och ursprung som till stor del hör hemma i madrasan bland religiösa läromästare och dervisherna. Även hans pappa var sufi och teologiskt lärd. Därför finns det mycket referenser till både Koranen och andra religiösa legender och berättelser i islams historia medtagna i Rumis dikter. I dikten ”Kärlekshundarna” möter vi den frommes längtan efter en förening med Allah och oron över att inte bli bönhörd. I en dröm möter han även den mystiske gestalten al-Khidr som återfinns i Koranen. Från denne själamästare får vår orolige sufi några uppmuntrande ord.

Om Rumis liv och bakgrund

Jalal al-din Rumi föddes den 30 september 1207 i Balkh-provinsen i nuvarande Afghanistan. Pappan härstammade från en familj med starka kopplingar till islamiska jurister och mystiker. Båda föräldrarna var persisktalande. Afghanistan var vid denna tid var en del av det persiska imperiet, men även om det persiska väldet var starkt hotades det av yttre fiender. Medan Rumi ännu var en ung man beslutade pappan Waladi för att flytta sin familj från Afghanistan till Konya i nuvarande Turkiet. Detta blev en flykt undan det annalkande mongolväldet och Ghengis Khans framgångsrika trupper. Det blev i Turkiet som Rumi kom att leva större delen av sitt liv. Där skrev han sina dikter på persiska. Efter hans död skapades med sonens hjälp ordern Mevlevi Tarikatı, en sufisk skola känd för sina dansande dervisher och för sin religiösa hängivenhet med hjälp av dhikr, en form av andakt där verser ur Koranen upprepas flera gånger antingen lågmält eller under tyst meditation.

Om Rumis dikter och sufismen

Rumi och hans far tillhörde den så kallade sufismen inom islam som går att beskriva som en mystisk inriktning kännetecknas av esoteriska (”hemliga”) läror. Inom alla världsreligionerna har mystiken oftast etablerat sig som enskilda fraktioner eller inriktningar och islam är inget undantag. Ofta hamnar mystikerna på kant med den i samhället etablerade religiösa tolkningen. Samma mönster återfinns i flera religioner. Sufismen har en gammal historia som enligt den egna traditionen har sitt andliga ursprung i islams grundare Muhammed (c. 570-632) och Koranen. Sufismen finns representerad inom både sunnitisk och shiitisk islam. Den utövas över hela världen där varje samhälle och kultur har sin egen tolkning. Flera ordnar finns med sina särskilda krav på medlemsskap och upptagning. Den sufiska litteraturen etablerades någon gång under 800-talet och blomstrade som bäst under 1100- och 1200-talen. Till de främsta sufiska författarna hör förstås Jalal al-Din Rumi, hans föregångare Farid al-din Attar, Ibn ‘Arabi och Fakhr al-din Araqi. Bland Rumis bäst kända alster återfinns Dîwân [arab. ”samlade verk”] som innehåller flera verser med extatiskt-religiöst färgad lyrik i vilka Allah prisas. Poemen i Dîwân har olika versmått, däribland odes [ghazaliyât] och quattriner [rubâ`iyât].  

Wikipedia upplyser även om sufismens urpsrung genom att hänvisa till Schimmels forskning. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en ”interiorisering” av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst den judisk-kristna, men även av zoroastrismen och nyplatonismenAnnemarie Schimmel ägnade 40 år av sitt liv till att studera och efterforska Rumis dikter. Hon skrev även egen poesi inspirerad av honom. I verket Mystical Dimensions of Islam (1975) definierar Schimmel mystiken som en kärlek inför det absoluta, dvs det gudomliga (Schimmel 1975, s. 4). Det som skiljer mysticismen från den stränga asketismen är kärleken. Det är kärleken till och från det gudomliga som avses och den enskilde mystikerns förening med det gudomliga är det främsta livsmålet. Schimmel hänvisar till Junayd (d. 910) som var en andlig ledare för en skola i Irak. Han menade att sufism uppnår man inte genom mycket bedjande och fastande utan genom hjärtats och själens generositet (Schimmel 1975, s. 17-18). Om du är tyskspråkig och intresserad av islamologi råder jag dig att läsa Schimmels forskning om sufismen. Hon har producerat ett flertal titlar och dessa sätter dig också i samband med den tyska orientalistiska forskningen som är oumbärlig för alla som vill förstå islams ursprung, historia och modern akademisk Koranforskning.

I Sverige har sufismens texter främst introducerats av Ivan Aguéli (1869-1917) och Eric Hermelin (1860-1944). Särskilt Hermelin har gjort en betydelsefull insats när det gäller översättningar av sufiska poeter till svenska. En stor mängd sufisk poesi finns skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandiyya, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudiyya, Chishtiyya och Nimatullahiyya.

Kärlekshundarna

En natt ropade en man gråtandes:

Allah, Allah!

Hans läppar blev mjuka av prisandet,

tills en cyniker sade:

”Jaha, jag har hört dig ropa,

men har du någonsin fått ett svar?”

På detta hade mannen inget svar.

Han slutade att be och somnade oroligt.

Han drömde att han såg al-Khidr,

själamästaren, i ett tjockt grönt

blad.

”Varför slutade du att prisa?”

”Därför att jag aldrig hörde något tillbaka”.

”Den längtan du ger uttryck för

är det meddelande som kommer tillbaka”.

Sorgen som du gråter ut ifrån

drar dig till föreningen.

Din rena sorg

som vill hjälpa

är den hemliga bägaren.

Lyssna till hundens ylande efter sin herre.

Det ylandet är sambandet.

Det finns kärlekshundar

vars namn ingen känner.

Ge ditt liv

för att bli en av dem.

Källor

Coleman Barks. The Essential Rumi: New Expanded Edition. New York: Harper Collins Publishers, 2004.

Schimmel, Annemarie. Mystical Dimensions of Islam. 1975

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild ovan]

Om författaren Viktor Rydberg och hans vampyr

Viktor Rydberg (1828-1898) var en mångsidig man, med många strängar på sin konstnärliga lyra. Han var verksam som författare, journalist, språkman, kulturkritiker och religionsfilosof. För mig utgör han en spännande länk till det svenska 1800-talet. Han översatte också skönlitteratur och fick pris för sin insats med Johann W. Goethes Faust till svenska. Just den översättningen levde kvar länge och lästes även under 1900-talet. Rydberg skrev även dikter och idag är det förmodligen ”Tomten” som ännu lever kvar i det kollektiva minnet hos många svenskar. Han skrev även romanen Singoalla. Viktor Rydberg började sin litterära bana vid Jönköpingsbladet och under några veckor i juli månad 1848 fick läsarna ta del av hans följetongsroman Vampyren. Skräckromantiken och det gotiska inslaget i litteraturen var populärt hos den breda allmänheten. Äventyr och deckare har alltid gått hem även om dessa teman vanligtvis inte står pall för den finare litteraturkritiken. Rydbergs vampyr platsade inte ens bland hans samlade verk och han skämdes troligen för den. Den store Karl Warburg som under längre tid satte sin prägel på skandinavisk litteraturkritik tog heller aldrig med Vampyren bland Viktor Rydbergs samlade verk. Vampyren utspelar sig i Italien och Rom med flera platser. Protagonisten heter Henry Masham och är ditrest på semester. Såhär djupsinnigt blir det när Masham funderar vid den obligatoriska cigarrökningen:

I de blå dunsterna som fantastiskt formade sig, tyckte sig Henry igenkänna gestalter, gamla kära gestalter, vilka ovillkorligt drogo hans tankar tillbaka till det hem som han lämnat bland Skottlands berg. 

Såhär fortsätter det och det slösas generöst med adjektiven genom hela berättelsen. Det känns förstås inte helt övertygande, men faktum är att Rydbergs vampyr är ett startskott för den svenska skräckromantiken. Fundera över hur handlingen kunde ha utvecklat sig om vampyren utspelade sig i svenska förhållanden med svenska protagonister? Hade det gått hem under Rydbergs egen samtid? Rydberg lånade friskt idéer från Lord Byron som också gillade Italien; och låt oss inte glömma Rydbergs översättning av Edgar A. Poes dikt ”The Raven” till svenska. Poe är den moderna skräckromantikens fader. Betänk även att detta är före Bram Stokers Dracularoman, som trycktes 1897. Vampyren (1848) är i egentlig mening i avsaknad av flera klassiska teman vi vanligtvis förknippar med vampyrer i litteraturen. Deckargenren i boken är också tydligt framträdande då det handlar om ett olöst mord. Vampyren finns tillgänglig gratis hos litteraturbanken.se

Källor

litteraturbanken

wikipedia

SSMC00 033
Rydberg, ca 1890 (bild:wikipedia)

Siloainskriften – Ett arkeologiskt fynd från Bibelns tid


Siloainskriften כתובת השילוח [katavat ha-Shilo] är idag en relativt okänd arkeologisk upptäckt som gjordes i Jerusalem 1880. Precis som hebreiskan i Gamla testamentet är äldre inskriptioner svårtolkade och en översättare idag saknar i vissa sammanhang kunskapen om ordens rätta innebörd. Inskriptionen är skriven på paleo-hebreiska som var en lokal variant av det fenisiska alfabetet och därtill daterad till 700-talet f.Kr. Siloainskriptionen uppäcktes 1880 medan Jerusalem tillhörde det Ottomanska riket och själva stenblocket med texten är idag en del av de arkeologiska artefakterna i Istanbul. Själva tunneln upptäcktes av arkeologerna redan 1838 och inskriptionen först 1880. Upptäckten gjordes av Jacob Spafford som tillhörde samma religiösa sekt (amerikanska kolonin) som de Jerusalemfarare Selma Lagerlöf skrev en roman om.

Om Siloatextens historiska bakgrund 

Inskriften redogör för hur man under kung Hiskia (ca.727-696) arbetade med att anlägga en tunnel som skulle leda vatten in till Jerusalem. Denna vattenled skulle dras från Gihonkällan som låg utanför Jerusalems stadsmurar. Man arbetade med vattenledningen från båda hållen och vid dagens sklut möttes arbetarna inne i berget. För att bevara minnet av händelsen lät arbetarna rista in händelseförloppet på bergsväggen. Inskriptionen från Siloa är unik eftersom tunnels existens bekräftas i Bibeln då 2 Konungaboken 20:20 och 2 Krönikeboken 32:30 också hänvisar byggandet av tunneln:

”Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter, och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars krönika” (2 Kon. 20:20; enligt 1917 års översättning)

Samt:

”Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var lyckosam i allt vad han företog sig.” (2 Krön.32:30; enligt 1917 års övers.)

Siloainskriften till svenska

Detta är genombrottet.
Och detta var [?] förhållandet med genombrottet
då [sten]huggarna ännu svängde
yxan (?) mot varandra,
och då det ännu var tre alnar att genombryta
hördes ljudet av den ene ropande till den andre,
ty det var en (?) i klippan
till höger och till vänster.
Och på genombrottets dag slog huggarna
den ene den andre tillmötes,
yxa mot yxa.
Och vattnet gick från utgången
till dammen
200 och 1000 alnar.
Och hundra alnar var bergets höjd
över huggarnas huvud.

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

Den svenska översättningen är något modiferad efter Helmer Ringgrens version i Hebreisk nybörjarbok, 1992.

”Blomman bitterhet” – En dikt av Karin Boye

I detta korta inlägg tänkte jag fokusera på en dikt av Karin Boye (1900-1941). Dikten ”Blomman bitterhet” ingår i Boyes sista samling De sju dödssynderna som gavs ut postumt några månader efter hennes självmord i Alingsås. Precis som många andra dikter i denna samling möter läsaren det ledsamma och tröstlösa. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att Boyes självmord var mycket tabubelagt under hennes egen samtid. För att undkomma frågor om det, blev det många gånger tyst och man satte på Boye en slags helgongloria där man försökte utmåla hennes död som någonting hon valt själv som resultat av inre filosofisk konflikt hon inte kunde lösa. Kanske berodde det på tidens okunskap om psykisk ohälsa som delvis bidrog till den bilden. Idag vet vi att människor inte begår självmord utifrån filosofiska eller moraliska föreställningar man inte orkar leva upp till, men på 1940-talet var psykisk ohälsa tabubelagt i samhället.

Ett socialt tabu var också Boyes livsstil då hon sammanbodde med en kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat i Berlin. Efter Boyes död gjorde modern sitt yttersta för att utplåna spåren av Margot och förstörde brev och dikter med lesbiskt innehåll. Vad jag ville få sagt angående sista diktsamlingen var att den blev starkt kronologiserad och tematiserad där döden stod i fokus. Det var inte Boye som stod för denna regi. Hur hon själv velat utforma sin sista samling är omöjligt att veta. Dikten ”Blomman bitterhet” är starkt dualistiskt, den går mellan mörker och ljuset. Det mörka dominerar i de två första styckena där Blomman bitterhet definieras. Lägg märke till raden: ”Plåga och välsignelse – var har väl sin. Inte vet jag livets mått, men vet att du blev min.” Det bibliska motivet är tydligt, här finns referens till sjutalet. Sju bedrövelser nämns som protagonisten har druckit. Vilka dessa sju bedrövelser är vet vi inte, men det kan vara en anspelning på de sju dödssynderna.

De sista två raderna avslutas med bibliska referenser till Adam, den första människan samt den bibliska gestalten Job som tålmodigt utstod många svåra prövningar och belönades tillsist av Gud för sin trofasthet. De båda gestalterna är något som protagonisten i dikten väljer att identifiera sig med enligt min tolkning. I Adam möter oss det tidlösa och allmänmänskliga och Job valde att lova Gud istället för att bittert förbanna sina olyckor. De avslutande raderna är mycket hoppfulla och tycks se ljust på livet. Blomman Bitterhet blir istället ”rik på varmgyllne honung, som är solljuset lik”.

Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full

av guldmogen honung

för all din beskhets skull.

Hur dignar du av skänker,

som ängarnas mandelblomma

väl aldrig kunde bära,

den blidhyllta fromma.

*

Plåga och välsignelse –

var har väl sin.

                                                            Inte vet jag livets mått,

men vet att du blev min.

Din kalk var som eld.

Din saft var som galla.

Du bjöd sju bedrövelser,

och jag drack dem alla.

                                                                                   *

Blomma blomma Bitterhet,

hur blev du sist så rik

på varmgyllne honung,

som är solljuset lik.

Här står jag, matt av sötman

i din klarnade gåva.

Med Adam vill jag jubla.

Med Job vill jag lova.

”Näcken”- En dikt av Erik Johan Stagnelius

I. Biografi och bakgrund

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) var en litterär representant för den svenska romantiken. Vi vet inte särskilt mycket om hans liv och därtill har det uppstått en mytisk ådra kring hans liv och personlighet. Mycket av det vi känner till om Stagnelius idag vilar på andrahandsuppgifter och anekdoter återberättade av andra. Han växte upp i ett prästhem och pappan blev senare biskop i Kalmar stift. Även mamman hade många präster i släkten och i skolan hade den unge Erik Johan Stagnelius lätt för att lära. 1811 skrevs han in vid Lunds Universitet, men flyttade senare till Uppsala där han 1814 avlade en kansliexamen vid Uppsala Universitet. Han skrev dikter och en fin lyrik med den tidsenligt romantiska strömningen väl synlig i både tema och stilistik gav upphov till kända dikter som exempelvis Amanda och Näcken. I denna korta analys tar jag upp den sistnämnda dikten. Vi vet att han träffade betydelsefulla personligheter som Geijer och Almqvist men han gjorde inga närmare bekantskaper med t.ex Uppsalaromantikerna. Precis som två av sina syskon beskrivs Stagnelius som en person med ”psykiska egenheter”. Han utvecklade med tiden även ett alkoholberoende och greps vid ett tillfälle för fylleri i Slussen. En månad senare efter denna händelse avled Stagnelius, 29 år gammal. Han begraved på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, men inga av hans släktingar närvarade på begravningen. Myten om honom beskriver en person som var väldigt kortvuxen och ful. En historia berättar att Stagnelius var så ful att inte ens de prostituerade ville komma nära honom. Det är möjligt att Stagnelius kan ha lidit av Noonans syndrom som kännetecknas av medfött hjärtfel och kortväxthet.

II. Näcken – Tema och stilistik

I denna dikt är det mytiska naturväsendet Näcken som står i fokus. Näcken är en välkänd figur i den skandinaviska folktron och passar bra in som motiv i den romantiska tidsandan. I denna dikt representerar Näcken dock det utstötta och av samhället icke accepterade. Detta blir särskilt tydlig när man beaktar: ”Skall Guds barn dock aldrig bliva!” Romantikens naturtema blir också tydligt: ”Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter”.

III. Näcken

Kvällen gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland stranden pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets ängar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårarna gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
Spelar mer i silverbäcken.

(Efter 1821)

IV. Källor

Nordisk Familjebok – Erik Johan Stagnelius

Bild: Wikipedia

wikipedia.org [Erik Johan Stagnelius; Uppsalaromantikerna]

Boktips: ”Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen”

Är du sugen på lite skräck i sensommaren? Det finns förstås massor av boktips och om du befinner dig i kungliga Hufvudstaden kanske du vågar dig ut på en egen spökvandring? I så fall rekommenderar jag boken Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen (1994), av Stig Linnell. Där kan du själv göra lite bakgrundsresearch på de platser du är nyfiken på. Jag gillar denna typ av böcker därför att det gärna blir fokus på lokalhistoria. Dessutom finns ju även den fysiska platsen kvar i någon bemärkelse trots tidens rand och omgivningens förändring.

Spöken och annat övernaturligt

Boken har 8 kapitel och börjar lämpligt nog med Gamla stan som har en del spännande historiska händelser. Linnell presenterar Gideon som Stockholms äldsta spöke. Han tar även upp mordet i Gråmunkekyrkan, 1382. Vidare presenteras här några historier relaterade till Stockholms blodbad. Vita frun och den Grå mannen är vålnader förknippade med Stockholms slott. Det är tvära kast genom historens gång. Det andra kapitlet går igenom Söders platser, däribland Södra Stadshuset där många dödsdömda väntade på sin avrättning uppe på Stigberget. I Södra Stadshuset huserades även många kvinnor som dömts till döden för häxeri. Ganska många sidor ägnas åt 1600-talets häxprocesser. I närbelägna Schönborgska huset eller Ebba Brahes palats på Götgatan 16 sägs kung Gustav II Adolf spöka.

Ett kungligt spöke sägs visa sig i Ebba Brahes palats.

I kvarteret Mullvaden/Hornsgatan 45 sägs mystikern Emanuel Swedenborg spöka i sin egen trädgård. Några andra ruskiga gator på Söder är Bödelsbacken, Slemgränden, Fyllbacken och Näsbultarbacken. Norrmalm och Vasastan tar upp spöken som finns på kyrkogården vid Johannes kyrka. Träsktorget vid nuvarande Eriksbergsplan var inget bra område under 1800-talet då Stockholmarna hade sin sopstation där. Bostäderna kring Träsktorget var usla och 1810 tillkom spöpålen på torget med Kopparmatte på toppen. Idag är Träsktorget med omgivande gator som t ex Birgerjarlsgatan ”fina områden”, men under 1700/1800-talet var det fattigt folk som bodde där. Träsktorget var också pudrettdamernas tillhåll. En pudrettdam eller ”pudrettkärring” var en viktig del i stadens sophantering. De tömde stadens skittunnor och kallades även för skitbärarkärringar. Oftast var det tidigare straffade kvinnor som innehade detta olyckliga jobb. Inte hade de 60,000kr i månadslön som dagens sophämtare kan komma upp i, men ofta fick de gratis sprit och kunde vara ganska så fulla när de kom för att bära iväg med tunnorna. Sedan 1830-talet använde kvinnorna en trappa som ledde ned mot Träsket och ibland var de såpass fulla, både tunnor och kvinnor, att de tappade allt. Under 1900-talet var de flesta kåkstäderna omkring Träsktorget rivna. Linnell går igenom samtliga stadsdelar inom tullarna.

Några kända Stockholmsmord genom historien

Linnell använder sig av essäskrivandets upplägg när han beskriver Stockholms spökplatser. Därtill finns även många intressanta bilder. Även några kända och ibland mindre kända svenska mordfall finns medtagna. Linnell tar upp det s.k vampyrmordet i Atlasområdet vid Sankt Eriksplan 11 där en prostituerad kvinna vid namn Lilly bodde i en liten etta. Hennes lägenhet hade även telefon. Detta var tidigt 1930-tal och det var ovanligt att det fanns telefoner i folks lägenheter. Med tanke på Lillys jobb var det säkert en fördel då hon lätt kunde komma i kontakt med sina kunder och väninnor som förmodligen jobbade i samma branch. 1932 hittades Lilly brutalt mördad i sin lägenhet och mördaren togs aldrig fast. Det uppstod ett rykte om att han kan ha druckit offrets blod eftersom en rödfärgad soppslev senare hittades. Hade mördaren druckit offrets blod? Förmodligen är vampyr-delen i mordgåtan endast en myt som uppstått tidigt. Dessutom hade många svenskar 1932 sett premiären av en ny Draculafilm och associerat fritt utifrån detta när sleven hittades. Däremot var mördaren högst troligt en så kallad sexualsadist som tog god tid på sig att städa upp i lägenheten. Mellan offrets ben fanns också en använd kondom kastad, en så kallad mördarsignatur. Detta var på trettiotalet långt före DNA-teknikens genombrott. Idag hade Lillys mördare inte kunnat gå fri. Mera om detta mordfall kan ni läsa om på sajten Stockholmskällan.

Recension: ”Kung Leopolds vålnad – Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika”

Denna bok handlar om landet Kongo och dess västerländska historia. Det är ingen vacker historia för den historiska period som ligger i fokus är kolonialismens tid. Kongo blev särskilt hårt drabbat av kolonialismen när västvärldens länder under 1800-talet började dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Där i Kongo skedde nämligen ett omfattande folkmord på dess ursprungsbefolkning! Samtidigt plundras landets tillgångar när Belgiens kung lägger beslag på naturtillgångarna gummi och elfenben. Det blev kung Leopold av Belgien som lade beslag på det enorma landsområdet som fanns omkring den stora Kongofloden. Adam Hochschild lyckas fånga många delar av en komplicerad historia och föra dem samman i en resonabel och intressant handling. Inte bara det omfattande folkmordet dokumenteras och diskuteras, utan även den motståndsrörelse som växte sig stark. Man lär sig mycket om afrikansk historia tack vare denna bok. Väldigt allmänbildande och engagerande! Adam Hochschild påpekar tidigt i boken att även om Europa idag har glömt offren i Leopolds Kongo så har han återfunnit och rekonstruerat en stor mängd råmaterial. Dessa består av gamla anteckningar från resanden i området, forskare, fartygskaptener, militärer, missionärer och resande gentlemens berättelser (ibland någon dams) om besök på olika platser och deras synintryck. Han påpekar dock att den västerländska ”blicken” har varit dominerande, men det kan ha en förklaring eftersom det inte brukades något skriftspråk i Kongo när européerna kom dit. Det värsta blodbadet i landets historia ägde rum mellan 1890-1910. Tilläggas bör att många koloniala tjänstemän inte hade några moraliska betänkligheter över det skoningslösa mördandet som de antingen bevittnade passivt- eller aktivt tog del av.

Originalets titel: King Leopold’s Ghost (1998)

Översättning: Hans Björkegren

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2007 [pocket]

Sidantal: 447

9789173248501_200x_kung-leopolds-valnad_pocket

Recension: ”Det lyckliga Arabien : En forskningsfärd 1761-1767”

Innan jag börjar min recension av Det lyckliga Arabien, tänkte jag presentera dess författare litet närmare. Thorkild Hansen (1927-1989) var en dansk författare med flera litterära prisutmärkelser i bagaget. Hansen studerade litteraturhistoria vid Köpenhamns universitet och debuterade 1947, men det egentliga genombrottet kom först på 1960-talet. Han bodde och arbetade i Paris 1947–1952 och verkade som utrikeskorrespondent för flertalet danska tidningar. Senare arbetade Thorkild Hansen som recensent och kulturjournalist vid tidningen Informator. 1960–1961 deltog han i arkeologiska expeditioner till Persiska viken och Egypten. Kanske var det just dessa expeditioner som inspirerade Hansen till att skriva om 1760-talets olycksaliga danska expedition till det fjärran Arabien. För denna bok fick han ta emot Sören Gyldendals litteraturpris 1963. Den trycktes på flertalet språk och översattes till svenska 1964.

Hansen fick även Nordiska rådets litteraturpris 1971 för sin romantriologi om den danska slavhandeln. Han skrev även en biografi i tre delar om norske författaren Knut Hamsun, Processen mod Hamsun I-III (1978) uppmärksammades stort i Norge. Ett citat ur biografin gav upphov till en visa: ”vil du se idioter, så tag til Norge.” Jan Troells film om Knut Hamsun från 1996 med Max von Sydow i huvudrollen, bygger på Hansens biografi. Efter turerna med boken slutade Hansen att skriva historiska böcker och flyttade till Frankrike.

Musikanter och danserskor i Kairo. Baurenfeinds illustration på kopparstick.

Den danska forskningsresan till Arabien 1761-1767

Bokens titel kommer från latinets Arabia felix ( ”[det]lyckliga Arabien”) som var de antika grekiska författarnas namn på sydvästra delen av Arabiska halvön som ansågs vara den klimatiskt mest gynnade delen. Hansen orienterar sig efter frasen genom hela boken eftersom en av äventyrarna, Peter Forsskål återkom till frasen i ett av sina brev hem: ”hvarföre skulle Lycklige Arabien heta lyckelig” vilket också ger en antydan om de många svårigheter som drabbade männen under resans gång. Expeditionen hade tillsist bara en överlevare, dansken Carsten Niebuhr och han slutade under resans gång att använda frasen helt i sina brev. 

I detta avsnitt tänkte jag berätta lite mer ingående om den danska forskningsexpeditionen, 1761-1767 och dess deltagare. 2011 firades i Danmark 250 års jubiléet av resan så den är verkligen inte någon okänd företeelse i den danska historien! Det var 1761 som kung Fredrik V av Danmark skickade ut en grupp män på en lång och farofylld resa där de kom att besöka Turkiet, Egypten, Jemen, Indien, Iran och Irak; men endast en av dem kom levandes tillbaka. Trots alla svårigheter och motgångar i form av sjukdomar och kommunikationsproblem åstadkom de även betydelsefulla forskningsresultat inom botanik, kartografi, kulturantropologi och språkvetenskap. Med tiden kom dock deras samlingar att vanvårdas.

Georg Baurenfeind (1728-1763)

Baurenfeind kom ursprungligen från Tyskland, men var verksam i Danmark som kopparstickare där han utbildat sig till konstnär vid Köpenhamns universitet. Under några år var han även verksam som lärare vid universitet. Som konstmålare var han uppskattad och vann två prestigefyllda priser, bland annat för sin tolkning av Moses inför den brinnande törnbusken. Han kom att anställas år 1760 i expeditionen som kopparstickare och blev den siste av dem att avlida. Han dog ute till havs på den Indiska oceanen, någonstans mellan Mokka och Bombay. Han blev 34 år. Efter Baurenfeinds frånfälle blev Carsten Niebuhr den enda överlevande i expeditionen och måste ensam fortsätta hem mot Danmark.

Georg Baurenfeind (Bild: Wikipedia)

Baurenfeind emottog ett stipendium av danska konstakademin för åren 1761-1763 och dessa pengar skulle täcka hans kostnader under resan. Den 19 mars fick han ett respass som skulle gälla turen från franska Marseille, mellan Konstantinopel och Kairo, Röda havet och sedan tillbaka till Köpenhamn. På wikipedia commons kan du se hans illustration av ett kaffeplantage i Jemen. Baurenfeind avbildade även många andra kulturella företeelser och platser; samt ett flertalet botaniska alster. Det var också meningen att Baurenfeind skulle hjälpa expeditionens teolog von Haven att göra teckningar av olika inskriptioner vid berget Djebel el-Mokateb i Egypten, men konstprofessorn var alldeles för sjuk för att kunna delta i projektet. Idag vet vi att deras sjukdomar var orsakade av malaria.

Frederik Christian von Haven (1728-1763)

Von Haven var en dansk prästson som kom i kontakt med expeditionsplanerna tack vare sin karismatiske lärare i klassiska språk, Johann David Michaelis (1717-1791) vid Göttingens universitet. Tysken Michaelis blev en av hjärnorna bakom skapandet av expeditionen i första hand. Michaelis blev den som övertygade danske kungen att skapa en expedition till Orienten. Först ville Michaelis ha någon form av mission i samband med expeditionen, men han ändrade sig och ville istället se ett fokus på orientaliska handskrifter som kunde hjälpa forskningen förstå Bibelns språkliga historia och tillkomst.1 Von Haven blev tillsist på Michaelis ingripande expeditionens teolog och filolog med syfte att skaffa information om gamla orientaliska handskrifter. Till detta ändamål hade han även pengar att införskaffa gamla textmanuskript. Han blev även utnämnd till professor kort före resan. Von Haven verkar ha varit en ganska komplicerad person och när resesällskapet befunnit sig i Konstantinopel kommer det fram att von Haven varit ute ock köpt flera påsar med arsenik. Detta oroar de övriga resenärerna såpass mycket att de vill von Haven ska lämna dem. Vad ska han ha detta arsenik till? Ska han försöka förgifta sina kamrater? Ingen vet. Von Haven berör inte epiosoden alls i sina bevarade reseanteckningar, men det är tydligt att inköpet förfärade deltagarna och gjorde dem osäkra. Redan på båten till Alexandria blev han osams med svensken Peter Forsskål.

Expeditionen befinner sig ett helt år i Kairo och von Haven tillsammans med Carsten Niebuhr beger sig ut till Sinai för att besöka det berömda Sanka Katharina-klostret. Där i det berömda biblioteket finns många manuskript som kan vara av intresse för deras forskning. Men det blir problem då de arabiska guiderna sätter dem på villovägar. Väl framme vägrar abotten att släppa in dem i klostret eftersom de inte har med sig något skriftligt tillstånd från den grekisk-ortodoxe patriarken. Van Haven skriver i brev hem och klagar bittert över deras situation. Kontakten med egyptierna är långt ifrån god. Enligt breven hem skriker, sparkar och spottar de efter västerlänningarna. Von Haven får inte ens plocka blommor i fred. Som läsare bör man ha i åtanke att Hansen fokuserat på det negativa kring personen Fredrik von Haven när han efterforskat brev skrivna av Niebuhr och Forsskål.

Genom hela Thorkild Hansens bok beskrivs von Haven i negativa ordalag och vi får i Hansens tolkning möta en självisk, feg och lat personlighet. Tyvärr kommer detta synsätt i vägen i beskrivningarna av von Havens forskningsresultat. Han införskaffade nämligen inte mindre än 116 olika manuskript som än idag förvaras av Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Skrifterna omfattar historiska, geografiska och lingvistiska texter samt en mängd hebreisk- och arabisk poesi.  Sju hebreiska handskrifter införskaffades tack vare von Haven. Dessa användes av den brittiske teologen Benjamin Kennicott (1718-1783) i hans historisk-kritiska arbete över Bibelns tillkomst. Att Peter Forsskål inte gillade Fredrik von Haven framkommer i ett brev som beskriver filologens bortgång:

”En af wårt sällskap, Professor von Haven, dog här d. 25 Maj sistena och gjorde med sin afgång för oss öfriga en ogement lättare resa. Hans sinnelag var rätt beswärligt.” (Hansen, 2000 s. 215)

I sin omfattande och utförliga resedagbok kände von Haven på sig att döden var nära. Han gjorde sin sista anteckning i dagboken samma dag han avled. Den kortfattade meningen lyder: ”d.25 Maj 1763 form: efter Middag gav Gud mig, som ieg troer, en Salig ende. Ieg var fød d 26 Iunii 1728.” En jemenitisk fjäril Lepidochrysops haveni, har blivit uppkallad efter von Haven. Han ligger ännu begraven på den kristna kyrkogården i Mokka även om gravplatsen saknar en märkning.

Peter Forsskål (1732-1763)

Niebuhr sade om finlandssvensken Peter Forsskål: ”Hade han kommit levande tillbaka skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa”. Forsskål blev känd för sitt hetsiga temprament, men tycks ändå blivit uppskattad av de övriga resenärerna på grund av sin lärdom och sociala personlighet. Han var inte rädd för att ta kontakt med invånarna under resans gång och åstadkom även en del forskning. Han föddes i Helsingfors 1732 och var son till en kyrkoherde. 

Peter Forsskål blev redan 1742 student vid Uppsala universitet men fortsatte senare studierna för fadern, som 1748 blivit kyrkoherde i Stockholm. Sedan han 1751 erhållit det Guthermuthska stipendiet återvände han till Uppsala för fortsatta studier med Carl von Linné som en av sina lärare och sedan vid universitetet i Göttingen från 1753. Officiellt studerade han teologi men filosofi och orientalisk filologi ingick bland de ämnen han studerade. År 1756 blev han filosofie magister där och sedan han återvänt till Sverige docent i ekonomi vid Uppsala universitet.

Carsten Niebuhr (1732-1815)

Precis som Baurenfeind hade Carsten Niebuhr tyskt ursprung. Niebuhr antogs 1758 av danska regeringen som medlem av den vetenskapliga expeditionen till Arabien. Som dansk ingenjörlöjtnant med uppgift att utföra geografiska uppmätningar avreste han tillsammans med fyra vetenskapsmän 1761 till Egypten och vistades senare åtta månader i Jemen. De tog sig med båt till Jemen via Röda havet. Det var i samband med ankomsten till Mokka som expeditionen fick ordentliga problem med flertalet sjukdomsfall bland de resande.

År 1763 avseglade Niebuhr till Bombay och återvände 1764 via Persien, Syrien och Turkiet; samt återkom 1767 till Danmark. I Persien undersökte han Persepolis ruiner och gjorde noggranna kopior av kilskriftinskrifterna. Detta intesiva arbete i starkt solljus sägs ha förstört hans syn. Niebuhr utgav 1772 Beschreibung von Arabien och 1774-1778 den mera vidlyftiga Reisebeschreibung (två band; band 3 1837; översatt till franska, engelska, nederländska och danska). Därjämte utgav han sin svenske reskamrat Forsskåls arbeten (1775–1776). Niebuhr invaldes 1776 som utländsk ledamot nummer 99 av Kungliga Vetenskapsakademien.

 Det lyckliga Arabien – Om den recenserade utgåvan

Originalets danska titel: Det Lykkelige Arabien

Svensk titel: Det lyckliga Arabien – En forskningsfärd 1761-1767

Sidantal: 321

Förlag: En Bok för Alla

Tryckår: 2000 [Första svenska utgåvan 1964 av Bokförlaget Forum]

Illustrationer: 27 reproduktioner av samtida kopparstick och sex kartor efter expeditionsdeltagarnas teckningar.

Carsten Niebuhr

 Övriga källor

Dansk Biografisk Leksikon – Faksimil över den första utgåvan, 19 band.  Gyldendalske Boghandels Forlag (F. Hegel & Søn). Græbes Bogtrykkeri. 1887 – 1905.

Peter Forsskål – Information och biografiska data från Svenskt Biografiskt Lexikon; artikel tillgänglig via Riksarkivet.se urn:sbl:14380

Nordisk familjebok – Tillgänglig via Projekt Runeberg

wikipedia commons [olika inlägg; bilder]

wikipedia.org [olika inlägg]


  1. Till exegetiken hör de flesta av Michaelis 82 skrifter, bland vilka må nämnas Einleitung in die göttlichen Schriften des Neuen Bundes i 2 band (1750; 4:e upplagan (med polemik mot Johann Gottfried Eichhorn 1788), Einleitung in das Alte Testament (ofullbordad, 1:a delen 1787) och Übersetzung des Alten Testaments mit Anmerkungen (13 band, 1769-86).[Källa: wikipedia] 

Boktips -”Eftertankar om Strindberg” (1980)

I ett tidigare inlägg på bloggen recencerade jag Olof Lagercrantzs Strindsbergsbiografi som gått i nytryck ett flertal gånger genom åren. Jag tipsar även om hans bok Eftertankar om Strindberg (1980). Det är en hyfsad liten skrift på 128 sidor och innehåller Lagercrantz egna reflexioner kring Strindberg och även om arbetet med biografin. Boken är uppbyggd av ett tjugotal mindre essäer. Bland annat försöker han besvara frågan huruvida Strindberg var en ensam människa. Lagercrantz konstaterar vidare att vi vet mycket om Strindbergs själsliv, men kanske mindre om hans fysik och utseende. Om du inte vill läsa den i bokform, så finns Eftertankar om Strindberg publicerad som faksimil av Litteraturbanken.se. Besök gärna deras hemsida. 

Recension: ”August Strindberg” av Olof Lagercrantz

I tidigare inlägg på bloggen har jag recenserat några litterära biografier skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). Tilläggas bör att Lagercrantz hade avlagt akademisk examen inom ämnet litteraturvetenskap och blev fil.dr 1951 med avhandlingen om Agnes von Krusenstjerna; som han även var släkt med. Han var även chefredaktör på tidningen DN mellan 1950-1975.
När Lagercrantz gav ut boken ”August Strindberg” 1979, fick den ändå blandad kritik. Några röster gjorde gällande att Lagercrantz bok inte tillförde så mycket nytt och att han använt sig för mycket av redan kända fakta om Strindbergs liv. Sven Deblanc, Sven Stolpe och Ingvar Holm var några kända litteraturvetare med invändningar. Det finns ingen djupodlande psykologisk försök till tolkning av Strindbergs personlighet och frågan om han eventuellt kan ha haft någon form av psykisk sjukdom förnekar Lagercrantz. Biografin sägs inte heller bidra med någon större förståelse av den så kallade Inferno-krisen som getts stort utrymme i biografi- och litteraturforskningen om Strindberg.1
Den har också översatts till ett flertal språk och utkom i Kina med 40,000 exemplar. I Sverige har biografin tryckts ett flertal gånger så det märks att Lagercrantz ändå nått en bredare, folklig publik med sina böcker. Jag recenserar här en pocketutgåva från 1990 då utgiven av bokförlaget Whalström & Widstrand. Den har kvar samma förord sedan 1979. Biografin har ett klassiskt upplägg med Barndomen som första inledande kapitel och Döden som det avslutande artonde kapitlet. Lagercrantz har ett enkelt språkbruk och biografin är återberättande i sin framställning. Den är tidvis ”pratig” men innehåller förstås Lagercrantz egna uppfattningar och tolkningar av Strindbergs litteratur. Jag har inte sett att boken numera finns till försäljning i de stora nätbokhandlarna och det är kanske lika bra?


  1. Forskning kring Strindbergs Inferno-period 1894-1896 har gjorts av Gunnar Brandell i Strindbergs infernokris. Stockholm 1950, Bonniers. 

Recension: ”Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East”

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken ”Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East” (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva ”undanskymda” i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.

Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension: ”Madame de Breyves melankoliska sommar”

I detta inlägg recenserar jag en kortnovell av Marcel Proust. Det är en nyöversättning från franskan gjord av Alan Asaid och publicerad av Novellix. Madame de Breyves melankoliska sommar från 1896 är en utmaning. Detta blev fjärde eller femte försöket från min sida att verkligen ta mig igenom de 29 sidorna utan att ge upp. Jo, jag har gett upp många gånger med denna titel. Kanske är det något med franskan som gör att det blir en utmaning. Jag har även märkt samma sak med andra franska översättningar, men då engelska sådana. Det är något med språket som gör att det tar emot och jag sitter fast. Ytterligare ett exempel får bli Violet Leducs Thérèse et Isabelle (1966) som jag försökte läsa i engelsk översättning. Men låt oss återgå till Prousts kortnovell. Den är faktiskt vad man kan förvänta sig av hans penna och man känner som läsare igen både stilen och miljöerna. Den skulle kunna vara ett kapitel i På spaning efter den tid som flytt. Fransk överklass, fin de siècle och en mening kan pågå upp till tio, tolv rader på en sida innan han äntligen sätter punkt. Här blir Marcel Proust åter den finstämt inkännande psykologen. Som titeln avslöjar är novellens protagonist den unga änkan Madame de Breyves och hon har blivit intresserad av en viss herr de Laléande. Temat är förälskelse och förälskelsens olika förstadier. Vi möter även ett av Prousts litterära kännemärken, minnet, melankolin och längtan efter att få återuppleva den där särskilda känslan i ett ögonblick fastfruset i det förgångna.

IMG_1872

 

Recension: ”When God spoke English – The making of the King James Bible”

I DENNA bokrecension tänkte jag reflektera litet kring brittisk litteratur- och kulturhistoria. Boken When God spoke English – The making of the King James Bible (2011) är skriven av Adam Nicolson (yes, barnbarn till Harold N. & Vita Sackville-West) och blev tryckt lagom till 400-års jubiléet av slutarbetet med den engelska bibelöversättningen som engagerade ett femtiotal brittiska teologer från Oxford, Cambridge och London mellan 1604-1611. Man måste kanske inte vara britt för att förstå just denna utgåvas betydelse för anglikanska kyrkans utveckling, men också i kulturhistorisk bemärkelse är King James Bible unik inte minst ur ett språkhistoriskt sammanhang. Men en bibeltext kan lätt framstå som anonymiserad. Bakom det mäktiga översättningsarbetet fanns många framstående teologer och framförallt individer och det är deras namn, röster och personhistoria som Adam Nicolson delvis synliggör i denna bok. 

Förlag: Harper Press
Tidigare tryckt som:God’s Secretaries: The Making of the King James Bible”, 2003

Sidantal:  281 [inklusive appendix; index]

Priser/utmärkelser: W.H. Heinemann Award, 2004

Ännu idag används King James Bible flitigt bland engelsktalande, främst konservativa kristna och översättningen har sedan länge förlorat sin copyright utom i England där det fortfarande existerar restriktioner ifråga om publicering och äganderätt.  Jag uppmärksammade under förra året Shakespearejubileet och skrev då att få omständigheter har haft så stort inflytande på det engelska språkets utveckling som William Shakespeare och King James Bible.

King James Bible är förstås även en bit viktig kyrkohistoria och 2017 som också markerar Lutherjubileet i den protestantiska världen sätter gärna Bibeln och översättningar av Bibeln i centrum. Att varje kristen skulle ha möjlighet till att själv läsa Bibeln var den reformatoriska rörelsens främsta kännetecken och en stötesten för den katolska världen som inte tillät bibelöversättningar eller att någon annan utom prästen skulle få läsa Bibeln och dessutom bara på latin. Dessutom var protestanterna utsatta för en förföljelse utan dess like innan Henry VIII gjorde den engelska kyrkan till statskyrka med  sig själv som överhuvud. Protestanter brändes ihjäl på bål och föräldrar som lärt barnen be Fader Vår på engelska istället för latin dömdes till döden under häxliknande processer. Allt urartade tillslut och förföljelser pågick intensivt på båda sidor. 

Författaren Adam Nicolson bidrog även i den BBC producerade TV-dokumentären med sina kunskaper. Kontexten och de historiska sammanhangen bakom King James Bible tillblivelse ligger dock djupare än vad som kan komma till uttryck genom en enda bok som denna. En rad historiska omständigheter finns att ta djupare hänsyn till. Bibelöversättningen tillkom i en tidsanda starkt präglad av social oro och politisk konflikt. Det Jacobitiska England med sin starkt utpräglade puritanism (och vars kyrkoanknutna föredrog Geneva-Bibeln (1560) framför en nyöversättning); stod många gånger i skarp kontrast till den protestantiska statskyrka kung James I ville återskapa och vara överhuvud för. Boken fokuserar desto mer på dessa politiska omständigheter som ledde fram till King James Version än de teologiska dispyterna i samtiden. Som läsare har man även stor nytta av den appendix i boken som även genom en kronologi presenterar bibelkommissionens arbete år för år i parallell med samtida historiska händelser mellan 1604-1611.

Vad innehåller King James Bible?

King James Bible, även känd som King James Version är en fullständig översättning av Bibelns alla böcker från det gamla (GT)- och nya testamentet (NT). Den tog sju år att färdigställa hela Bibeln och den skulle vara för allmänheten, dvs läsas i kyrkorna. Översättningarna ur GT bygger på den masoretiska texten, med spår från LXX/Septauginta och den latinska Vulgatan. NT:s böcker är översatta från Textus Receptus, med inslag från den latinska Vulgatan och de apokryfiska böckerna härrör från den grekiska Septauginta och latinska Vulgatan. Vidare konsulterade översättarna tidigare engelska översättningar och Geneva Bibeln från 1560. Nedan titelbladet för den första tryckningen, 1611. 

Den mångsidiga bibelkommissionen

JAMES I (1566-1625) hade inte någon lätt uppgift framför sig när han beslutade sig för att en ny översättning av Bibeln till engelska var nödvändig. Men han var inte enfaldig, istället för att bara bruka en översättare, som dessutom med stor sannolikhet inte skulle hinna med ett sådant mastodontarbete under en hel livstid tillsatte James I en ”bibelkommission” bestående av ett femtiotal män. Och det var många viljor i landet som skulle tillfredsställas genom nyöversättningen – puritaner, kalvinister och inte minst James I måste blidkas. James I var inte någon religiös fundamentalist, men han var noga med den världsliga ordningen och i den ordningen var det han och ingen annan som med Guds hjälp var satt att regera landet. Kyrkans överhuvud var inte längre påven utan konungen. Dessutom fortsatte den kulturella blomstringen som tog fart under Elizabeth I:s regeringstid. Men vilka var männen bakom översättningen? Allesammans var förstås teologer, språkvetare, universitetsanknutna och många präster. Kommissionen delade in dem i olika lag där varje lag utförde ett visst antal översättningar. 

Den första laguppställningen från Westminister översatte de fem Moseböckerna, Josua, Domarboken, Ruts bok, 1-2 Samuelsböckerna; samt 1-2 Konungaböckerna. Den första laguppställningen från Cambridge översatte 1-2 Krönikeböckerna, Esras bok, Nehemja, Esters bok, Jobs bok, Psaltaren, Ordsspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Den första laguppställningen från Oxford översatte Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jonas bok, Mikah, Nahum, Habackkuk, Sefanja, Haggaj; samt Malaki. Den andra laguppställningen från Cambridge översatte enbart apokryferna. Den andra laguppställningen från Oxford översatte de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Den andra laguppställningen från Westminister översatte enbart breven, de så kallade epistlarna i NT. 

Första tryckningen, 1611

Men det gick inte så bra när nyöversättningen gick ut i tryck 1611. Tryckfelsnisse var framme och ställde till det rejält. För en människa på 1600-talet som många gånger såg annat framför rationella, mänskliga felsteg bakom ett feltryck i en så viktig bok som Bibeln skyllde naturligtvis på Djävulens inblandning. Mitt i Moseboken kunde de kristna nämligen utläsa ”Thou shalt commit adultry”. Sättaren hade helt enkelt glömt bort att placera in ordet ”not” mellan ”shalt” och ”commit”. 

 

”Känn dig själv” – En prosadikt av Franz Kafka

I detta inlägg tolkar jag prosadikten ”Erkenne Dich selbst” av Franz Kafka (1883-1924) en författare som jag tidigare uppmärksammat här på bloggen. Kafka är mest känd som författare av romaner och noveller, men han skrev även en del prosapoesi. I denna prosadikt finns även en hänvisning till Första Moseboken och berättelsen om ormen i Edens lustgård. Själva titeln går även att finna i antikens idétradition. Orden ”känn dig själv”, γνῶθι σεαυτόν fanns inskriberat på Apollons tempel i Delfi. Det är en intressant uppmaning och har genom århundradena mött otaliga besökare som kom för att höra sibyllans utsagor och hemliga svar. Prosadikten ”Erkenne Dich selbst” återfinns i samlingen Die Acht Oktavhefte som innehåller Kafkas anteckningar från slutet av 1916 fram till nyåret 1918. Huvudtemat vilar på det existentiella hos varje enskild individ.

Kuvahaun tulos haulle kafka wikipedia

 

Känn dig själv betyder inte:
Utforska dig.

Utforska
”dig” är ormens ord

Det betyder:
Gör dig själv till herre över dina handlingar.

Nu är du där, men redan,
är du herre över dina handlingar.

Ordet betyder även: Ge dig till känna!
Förgör dig!

Även något ont
och endast om man böjer sig ned mycket djupt,
Kan även du höra ditt eget bästa, som lyder:
”För att göra dig till den du verkligen är.”

 

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

Med Kafka i Prag

I detta inlägg fortsätter jag på temat Prag och den resa jag gjorde dit i mars 2009. Jag tänkte även ta upp en av stadens mest kända kulturpersonligheter, Franz Kafka (1883-1924). Jag gjorde främst två Kafkarelaterade besök på platser i Prag där han levt och verkat, men först besökte jag Kafka-muséet som ligger beläget Malá Strana området. Muséet ligger i Prags centrala delar. Jag minns att det var ett ganska litet, men välbesökt museum som hade mycket läsinformation på väggarna om Kafkas liv. Sedan besökte jag hans grav på Zizkov Hrbitov där också flera av hans närmaste släktingar vilar. Det var lätt att ta sig till den nya judiska begravningsplatsen via tunnelbanan och den ligger även inom Prags stadskärna.

3356209615_ac27ef9d7e_o
Franz Kafka ligger begraven tillsammans med sina föräldrar. En minnesskylt finns utplacerad över hans tre systrar som mördades i nazisternas koncentrationsläger. [bild:författaren, 2009]

Om Kafkas tidiga år och utbildning

Det finns förstås mycket fler platser relaterade till Kafkas eget liv i Prag då han föddes i staden som då tillhörde kejsardömet Österrike-Ungern. Han hade vad vi idag kallar för dubbelt medborgarskap som både tjeck och österrikare. Familjen tillhörde medelklassen och båda föräldrarna kom från judiska familjer med en lång historisk bakgrund i staden. De var också tyskspråkiga. Han kom med tiden att få ett ambivalent förhållande till sin far och det har spekulerats mycket kring varför. Mellan 1889-1893 gick Kafka i Deutsche Knabenschule, en skola belägen nära området köttmarknaden (Masný trh) efter detta år följde studier vid Altstädter Deutsches Gymnasium, nära beläget hans födelseplats vid gamla stans torg.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/7d/Kafka_portrait.jpg/170px-Kafka_portrait.jpg
Franz Kafka, 1906 [bild: wikipedia]
Hans skoltid varade under åtta år och trots relativt bra betyg ansåg han sig inte ha lika fullgoda kunskaper i tjeckiska trots att han kunde tala och skriva tjeckiska påpekade han själv att han pratade språket med tysk accent. 1901 började han läsa juridik vid Deutsche Karl-Ferdinands-Universität och fick 1906 en doktorsgrad. Han kom sedan att arbeta vid ett italienskt försäkringsbolag. På det privata planet kan sägas att Kafka aldrig gifte sig, men han hade ett antal kärleksaffärer där Felice Bauer kom att vara den kanske mest betydelsefulla relationen. De träffades 1912 och det finns brev bevarade mellan dem. Detta hindrade dock inte Kafka från att ha andra relationer samtidigt. Hans personlighet beskrivs som litet tillbakadragen och han sägs även ha haft ”torr humor”. 1917 drabbades han av tbc och det blev också den sjukdomen som lade honom i en för tidig grav 1924. Han blev 40 år.

Om Kafkas litteratur

Franz Kafkas huvudverk utgörs av tre romaner, Processen, Slottet och Amerika; samt ett stort antal noveller. Till Kafkas ”litteratur” räknas även brevväxlingen med fadern Hermann Kafka; Felice Bauer; Milena Jesenská och dagböckerna. Huvudsakliga teman som återkommer i böckerna brukar vara alienation, existentiell ångest, byråkrati, skuld samt inslag av absurditet. Först 1912 kom han på allvar igång med sitt skrivande.

Idag är det lätt att hitta spår av Kafka i Prag. Det finns gatunamn som relaterar till honom och förstås turismen som ständigt påminner om honom. I Kafkas böcker är det dock annorlunda. Där anonymiseras ofta protagonisternas namn och platserna de befinner sig på. I Kafkas dagböcker finns en ambivalens uttryckt i förhållande till staden även om Kafka många gånger uttryckte beundran för t ex stadskärnan och arkitekturen.  För många tjecker blev Kafka efter kommunismens fall och sammetsrevolutionen 1989 en ny författare att upptäcka. Det finns historiska förklaringar till varför det blev så. Efter 1939 inföll även en nationalisering i kommunismens anda där det tyska kulturarvet i Tjeckien, både judiskt och kristet, raderades ut enbart till förmån för den tjeckiska kulturen och språket. Dessutom tyckte kommunisterna illa om Franz Kafkas böcker. Läser du Processen och Slottet kanske du själv kan räkna ut varför.

På gatan Parizska 30 ligger numera en stor hotellkedja men på Kafkas tid fanns här en byggnad där författaren bodde 1908-1922. Själva huset förstördes 1945 och det var i det huset som novellen Die Verwandlung  (”Förvandlingen”) skrevs 1915. Man blir lätt nyfiken på hur själva huset kan ha sett ut då hela novellen utspelar sig i en lägenhet. Novellen börjar ju som bekant med meningen: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” I slottsområdet Zlatá ulička bodde en av Kafkas systrar (hus nr. 22) och där bodde även Kafka mellan 1916-1917. 

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

 

 

 

Besök på Olšanské hřbitovy i Prag

I DETTA inlägg tänkte jag skriva litet om min Pragresa som jag gjorde i mars 2009. Jag besökte då Olšanské hřbitovy. Olšany kyrkogårdar omfattar tolv sektioner och upptar en 50 hektar stor yta i stadsdelen Olšanské náměstí. Betänk i sammanhanget att en hektar är 10 000 kvadratmeter. Detta faktum gör att kyrkogården numera är den största nekropolen i Prag. Här bevaras gravar sedan flera hundra år tillbaka i tiden och här vilar även många kända tjeckiska personligheter. Kyrkogården skapades 1680 och dess första invånare blev många som fallit offer för den pest som skakade Prag detta år. Idag finns 65.000 synliga gravplatser, men antalet begravda här genom tiderna är förstås fler. På området finns 200 kapell och sex stycken kolumbarier. Beroende på familjens religiösa tillhörighet har den en kristen-ortodox del, en mindre muslimsk del, en judisk del som är den största i Prag och det finns även militära delar där soldater från det första och andra världskriget har sina sista viloplatser. Det rör sig inte enbart om tjeckiska nationaliteter. Britter, kanadensare, polacker, turkcyprioter och grekisk militärpersonal är begravda på Olšany. Här finns även ryska män och kvinnor från Sovjets dagar, ryssar som dött i samband med Napoleonkriget samt krigsfångar av olika nationaliteter.

Kyrkogården har många vackra stenar och skulpturer i Art Noveau-stil (Jugend) och efter att ha spenderat några timmar i denna miljö kan jag lugnt påstå att Olšanys kyrkogård är ett av de mest stillsamma platser i Prag som jag någonsin besökt.

Bilderna nedan har fotats av mig i samband med besöket.

IMG_1695
Gravplats.
IMG_1698
Art Noveau.
IMG_1696
En något äldre stenskulptur. En riddare utan arm.

Källor

wikipedia.org (olika inlägg)

Poddar och poddtips!

Hejsan! Nu när det är sommar ute är det inte alltid så lätt att släpa med sig böcker hursomhelst. Därför tänkte jag i detta inlägg passa på att tipsa Er om olika poddar man kan lyssna på ute i naturen. Det finns faktiskt ett väldigt brett sortiment av svenska poddar eller podcasts värda att lyssna på. Mitt fokus är svenska poddar som kanske inte uppnår samma lyssnarnivåer som exempelvis P1, P3 och P4 dokumentär, Värvet m.fl. Nu skriver jag ner namnen på dem jag själv lyssnar på. Jag har inte heller någon särskilt ordning och betygsätter aldrig med siffror. Kanske kan du även upptäcka något nytt? Den riktigt kräsne kan bilda sig en egen uppfattning genom att besöka Svenska Podcastpriset för att få sig ett hum om vad som går hem. Svenska Podcastpriset utser genom röstning inom olika kategorier årets podcasts, men du kan även lära dig mera om folks poddvanor.

Bibliotekspodden Solen – För alla litteraturälskare! Detta är en podd som fördjupar sig i olika författare och genrer. Görs av bibliotekarier vid Stockholms Stadsbibliotek.

Creepypodden – En podcast som kanske riktar sig till lite yngre lyssnare? Creepypastas blandad med urban legends och folklore.

Död mans podd – Följer samma spår som Creepypodden med läsning av olika berättelser på det parapsykologiska temat.

En mörk historia – Ytterligare en bra och välgjord podd som tar upp kända kriminalfall. Rekommenderar gärna avsnitten om Jim Jones & The Peoples Temple som handlar om det stora sektsjälvmordet i Guyana, 1978.

Mordpodden – Brrr. För folk som gillar att lyssna på gamla svenska kriminalfall. Tjejerna som gör podden är pålästa och det märks att de gjort en grundlig research inför varje mordfall de presenterar. Lite trist att podden blivit kommersiell och jag vill slippa de långa inledande reklamavsnitten [lyssnar via Acast-appen].

Rättegångspodden – Denna podd har haft uppehåll ett bra tag, men den tar upp en rad kända svenska rättegångar. En väldigt välgjord podcasts som borde intressera den breda allmänheten och folk som tycker krimfall och juridik är intressant.

Narrativet – Görs av samma person som gjort de många avsnitten till Rättegångspodden.

Seriemördarpodden – Ja, titeln säger väl det mesta? Seriemördarpodden tar upp hiskeliga kända som okända seriemördare. Podden har sin egen lilla stil och ibland blir det lite improviseringar med svengelska inslag 🙂 Rekommenderar avsnitten om Belle Gunness och Erzebet Bathory.

Recension: ”Ekelöf, Proust och Conrad – Tre valfränder”

I detta inlägg recenserar jag Ekelöf, Proust och Conrad -Tre valfränder av Olof Lagercrantz. Boken är utgiven av förlaget Wahlström & Widstrand. Jag har läst den som e-bok och den elektroniska utgåvan omfattar 603 sidor. Denna e-bok går även att införskaffa via iBooks för den som äger en iPad eller iPhone. Utgåvan är en sammanslagning av tre titlar skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). De tre fristående biografierna är följande:

  • Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma – Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz.
  • Att läsa Proust
  • Färd med mörkrets hjärta – En bok om Joseph Conrads roman

Förmodligen tillhör dessa titlar de mest kända biografierna som skrivits av Olof Lagercrantz. Jag recenserade hans biografi om Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) i ett tidigare inlägg här på bloggen. En sak man bör veta när man tar sig an böcker av Olof Lagercrantz är att han gör stort nummer av sina kontakter med det svenska trettio- och fyrtiotalets kulturelit. Han var bekant med flera av dem som han senare i livet valde att skriva biografier om. Däribland Agnes von Krusenstjerna och Gunnar Ekelöf (1907-1968). Jag tycker ändå om att läsa Lagercrantz då han är kunnig och insatt, men kan samtidigt uppleva det som tröttsamt när bekantskaper åberopas i texten utan närmare reflexion varför det är av vikt att nämna just detta, I boken om Ekelöf hänvisar han ofta till sina egna dagboksanteckningar:

Jag stannade ej länge då jag hade arbete, men han satt kvar i gungstolen och såg ut som tänkte han sitta där och supa hela sommaren.

En lite roligare minnesbild är från en middag på Karlavägen i Stockholm där värdparet David Sprengel tillsammans med Agnes von Krusenstjerna bjudit in den finlandssvenska författaren Hagar Olsson. Mer känd som Edith Södergrans ”syster” i flera dikter. Lagercrantz var ditbjuden som medlare mellan de två nervösa damerna. Mitt i den galanta thé-bjudningen ringer det på dörren och in kommer Gunnar Ekelöf, arg och upprörd. Han vill ha tillbaka ett par förstaupplagor av Edith Södergrans lyrikdebut som han lånat ut till Sprengel. Vad som därefter händer får ni själva ta reda på. Lagercrantz var litteraturkritiker och dessutom disputerad litteraturvetare. Lite bättre distans till sina forskningsobjekt ges i hans analyser av Marcel Prousts (1871-1922) stora romansvit På spaning efter den tid som flytt, samt Joseph Conrads (1857-1924) främsta verk Mörkrets hjärta, mer känd som Heart of Darkness och utgiven första gången 1899. Framställningen och analysen av På spaning efter den tid som flytt har jag personligen fina läsminnen av som gymnasist. Jag rekommenderar Lagercrantz Proustbok som en fin presentation av romanen för svenska läsare. Han går igenom romansvitens huvudteman och väljer att fördjupa sig i olika karaktärer. Den är bra att ha tillgänglig och återkomma till för alla som vill ta del av det stora romanäventyret. Joseph Conrad presenteras i titeln Färd med mörkrets hjärta – En bok om Joseph Conrads roman där han går igenom boken och introducerar författaren. Huvudtemat i Conrads roman är förstås kolonialisering. Jag tycker Lagercrantz gör bra fördjupningar. Lagercrantz påpekar hur Conrad noggrant valt sina egna förebilder ur historien. Däribland äventyraren vid Elizabeth I:s hov, den välkände Sir Francis Drake som 1580 återkom till England från ett gigantiskt plundringståg. Han nämner även den misslyckade Franklin-expeditionen 1845 där man ville söka Nordvästpassagen.

IMG_1666

 

Bob Dylans Nobelföreläsning – En hyllning till klassikerna

IDAG är det Sveriges Nationaldag och min bokblogg firar dessutom ett år. Kul tycker jag och stort tack till alla läsare därute!

IGÅR kom den efterlängtade nyheten att 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan (född Robert A. Zimmerman, 1941) äntligen skickat in sin obligatoriska föreläsning till Nobelstiftelsen. Många har väntat på just detta och tänk om han aldrig skickat in den? Hur hade det då blivit med prispengarna? Nu kan Dylan och vi andra andas ut. Efter detta slipper han säkert fler jobbiga samtal och krav från Svenska Akademien. Pressen och svetten hos den tillbakadragne artisten kunde bitvis kännas och upplevas av oss ända ut till Stockholms södra förorter. Tänk att det kan vara så jobbigt att få ta emot ett litteraturpris? Dylan gjorde som Sartre och stannade hemma. Men, men pristagaren slipper diskvalificeras då man har fått sitt tal som jag nu lyssnat till och valt att kommentera. Ständig sekreterare Sara Danius kallar talet för ”retoriskt fulländat” på Akademiens hemsida. Jag är kanske inte lika imponerad, men ska ta upp lite bra saker som Dylan valt att fokusera på. Hans tal är nämligen en hyllning till klassikerna och roligt vore det ändå om folk faktiskt tog sig tid att plocka upp några av de titlar han nämner.

För att påminna läsaren är det värt att repetera anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.  Den finns i Svenska Akademiens korta tillkännagivande och motivering från 13 oktober 2016: ”Nobelpriset i litteratur år 2016 tilldelas Bob Dylan, som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Släng er i väggen Carol Joyce Oates m.fl.! I USA var man säkert glada då det tidigare klagats över hur få amerikanare som nominerats och vunnit. Dåvarande ständiga sekreteraren Horace Engdahl var dock väldigt ärlig den gången och påpekade att dagens litteratur skapas i Europa. Han har helt rätt. I USA har man inte så mycket att komma med å litteraturens vägnar; mest lätt underhållning som förvisso inte heller är att förakta många gånger. Jag läser gärna Stephen King framför Carol Joyce Oates, men då beroende på humöret. Jag gillar inte heller att tänka bra och dåligt om litteratur för som människor är vi alla olika med vår egna krav på vad som är en schysst läsupplevelse. Säkert blev många glada att det denna gång vid tillkännagivandet blev någon de redan känner till och vars musik de kan relatera till. Själv vet jag väldigt lite om Bob Dylans musik och har ingen favoritlåt.

Hur Svenska Akademien kom fram till Bob Dylan blir lite klurigare att försöka förstå sig på. Men journalisterna har varit frågvisa och visst kom det bra svar på hur Akademien tänkt och resonerat. I en intervju med Sara Danius gjord av Anna Svartström fick finska Huvudstadsbladet en rimlig kommentar: ”Om vi anser att Homeros och Sapfo hör till den stora litteraturen, då tillhör också Bob Dylan den traditionen. Så motiverar Sara Danius, ständig sekreterare för Svenska Akademien valet av årets Nobelpristagare i litteratur för HBL.” (13.10.2016) Det finns en viktig poäng i det Danius påstår, men kom ihåg att Homeros alltid varit main stream Literature genom hela antiken (och efterföljande historiska epoker). Homeros texter var litteraturen som ständigt lästes och efterfrågades. Under antiken kopierades de skrifter det var störst efterfrågan på sen när araberna började översätta grekisk litteratur valde man främst filosoferna och Platons verk. Vislyriker som sjöng om kärlek var man inte lika intresserade av däremot tog araberna till sig den grekiska filosofin som kom att inverka positivt på den arabiska idéhistorien. Dessutom skrev Sapfo på en konstig grekisk dialekt som var krånglig att översätta.  Till bekostnad av Sapfo vars verk aldrig kom att kopieras och spridas på samma sätt som i jämförelse med Homeros. Sapfos lyrik kom i kläm av flera anledningar och bästsäljare har alltid trängt undan alla andra då efterfrågan styrt utbudet. 

IMG_0830
Sapfo med sin lyra.

BOB DYLANS föreläsning anknyter både till musiken och litteraturen, men landar samtidigt i slutsatsen att ”låtar är inte som litteratur”. Han börjar med sitt kanske starkaste musikminne, Buddy Holly som tragiskt omkom i en flygolycka. Dylan går igenom böcker som påverkat honom och kopplar samman flera berättelser och litterära motiv i verken med judisk-kristen idétradition, men spårar även drag från hinduismen i t.ex Moby Dick. Finns det något som sammankopplar de titlar Dylan nämner? Äventyret är det stora huvudtemat i både Odysseen och Moby Dick. Dessa titlar har han tydligen återkommit till i vuxen ålder: ”Specific books that have stuck with me ever since I read them way back in grammar school – I want to tell you about three of them: Moby Dick, All Quiet on the Western Front and The Odyssey.” Den tyske författaren Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt (1929) har gjort intryck på Dylan där han nämner krigets fasor, men också individens vilja att slåss för det som är rätt och samtidigt överkomma det svåra och traumatiserande. Dylan blir lätt filosofisk och introspektiv i sin utläggning av Remarques bok. Mycket av vad Dylan försöker säga till oss i sitt tal kan sammanfattas i denna mening: ”John Donne as well, the poet-priest who lived in the time of Shakespeare, wrote these words, “The Sestos and Abydos of her breasts. Not of two lovers, but two loves, the nests.” I don’t know what it means, either. But it sounds good. And you want your songs to sound good.”

IMG_0828
Marlene Dietrich (1901-1992) och Erich Maria Remarque (1890-1970). De var ett par under krigsåren, 1937-1940.

Källor

Här kan du lyssna till Bob Dylans tal samt ta del av Svenska Akademiens kommentar.

Wikipedia.org

Om Alain de Lille och hans dikt ”Omnis mundi creatura…”

Om den franske författaren och teologen Alain de Lille är inte mycket känt. Han föddes omkring 1128 och härstammade troligen från staden Lille i norra Frankrike. Därav hans familjenamn. Han fick sin teologiska utbildning i Paris och studerade troligen under den välkände Peter Abelard. Som lärare vid den teologiska fakulteten i Paris uppbar han även hederstiteln Doctor Universalis. De Lille tillhörde Cistercienserorden och skrev flertalet teologiska skrifter däribland Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, som är en arg stridsskrift riktad mot katolska kyrkans ”inre” fiender katarer och valdensare, men även mot dess ”yttre” fiender – judar och muslimer. I skriften beskrivs den katolska kyrkan som den enda sanna kristendomen och religionen. Han var även skeptisk mot den skolastiska filosofin och föredrog mysticismen.

I sina teologiska ”moralfilosofiska” skrifter var han lika skoningslös mot dem som ägnar sig åt de kristna kardinalsynderna som mot dem han benämner heretiker i andra verk. De som ägnar sig åt dessa synder är emot naturen och emot Gud med konsekvensen separation från båda. Han närvarade vid det Tredje Laterankonciliet 1179, undervisade troligen i Paris, och slog sig sedan ned i Citeaux där han levde i kloster fram tills sin död 1202.

Förutom ett flertal teologiska verk var Alain de Lille även känd för sin poesi och det är dikten ”Omnis mundi creatura” som förmodligen är hans mest kända. Endast två dikter av honom har överlevt historiens gång. Lägg märke till de inledande verserna. Hela den skapade världen är som en bok, en bild av vårt liv, vår död, vår belägenhet…Diktens huvudtema är skapelsen i sig och är tillsynes fri från teologiska fördomar av det slag som kommit till uttryck i hans texter mot heretiker och syndare i allmänhet. Strofindelningen i dikten har följande mönster:

u-u-u-u- a
u-u-u-u- a
u-u-u– b
u-u-u-u- c
u-u-u-u- c
u-u-u– b

IMG_1608
Alain de Lille.

Omnis mundi creatura

Omnis mundi creatura
quasi liber et pictura
nobis est, et speculum.
Nostrae vitae, nostrae mortis,
nostri status, nostrae sortis
fidele signaculum.

Nostrum statum pingit rosa,
nostri status decens glosa,
nostrae vitae lectio.
Quae dum primo mane floret,
defloratus flos effloret
vespertino senio.

Ergo spirans flos exspirat
in pallorem dum delirat,
oriendo moriens.
Simul vetus et novella,
simul senex et puella
rosa marcet oriens.

Sic aetatis ver humanae
iuventutis primo mane
reflorescit paululum.
Mane tamen hoc excludit
vitae vesper, dum concludit
vitale crepusculum.

Cuius decor dum perorat
eius decus mox deflorat
aetas in qua defluit.
Fit flos fenum, gemma lutum,
homo cinis, dum tributum
homo morti tribuit.

Cuius vita cuius esse,
poena, labor et necesse
vitam morte claudere.
Sic mors vitam, risum luctus,
umbra diem, portum fluctus,
mane claudit vespere.

In nos primum dat insultum
poena mortis gerens vultum,
labor mortis histrio.
Nos proponit in laborem,
nos assumit in dolorem;
mortis est conclusio.

Ergo clausum sub hac lege,
statum tuum, homo, lege,
tuum esse respice.
Quid fuisti nasciturus;
quid sis praesens, quid futurus,
diligenter inspice.

Lauge poenam, culpam plange,
motus fraena, fastum frange,
pone supercilia.
Mentis rector et auriga
mentem rege, fluctus riga,
ne fluant in devia.

Källor

Alain de Lille. Medieval Sourcebook: Alain of Lille (Alanus de lnsulis): The Complaint of Nature. ( d. 1202.) Yale studies in English, v. 36, 1908, Translation of De planctu natura by Douglas M. Moffat. The Internet Medieval Source Book.

”Segling” – En dikt av August Strindberg

Inte enbart i litteraturen utan även i August Strindbergs (1849-1912) dikter dyker olika Stockholmsbilder upp mellan raderna. Så även i denna dikt ”Segling” som ingår i debutsamlingen Dikter på vers och prosa från 1883. Flera av dikterna bär på det biografiska temat och så även denna. Vi befinner oss delvis ute i Stockholms skärgård och på Drottninggatan. Då är det fråga om en speciell junidag och det är Strindbergs första möte med Siri von Essen (1850-1912) som skildras. Dikten är mycket av en retrospektiv ögonblicksbild, ett flyktigt ögonblick som rymmer både längtan och förälskelse. Äktenskapet med Siri blev stormigt, men här har de ändå några år kvar tillsammans att älska, gräla, leva. Uppbrottet och skilsmässan blev svår och sårig särskilt då Strindberg valde att skriva ner von Essen ordentligt i novellsamlingarna Giftas I och Giftas II där han utmålade henne som lesbisk. De skilde sig 1891.

Segling

Håll hårt på fockeskotet,
ty vinden emot oss går,
jag ser på din fladdrande slöja
och på ditt ystra hår!

Din fladdrande blåa slöja
emellan master och tåg
jag ser som en flik av himlen
och som en blånande våg.

Det är för tio år sen
jag såg den aldra först,
fast striderna varit stora
är kärleken ändock störst!

Det var på Drottninggatan
en brinnande junidag
på trånga trottoaren
vi möttes du och jag.

Och så försvann du i strömmen
förbi butikernas glas
och ljudet av lilla kängan
dog bort med släpets fras.

På hattar och parasoller
din blåa slöja flöt.
Så sjönk den i mänskofloden
som över den sakta sig slöt.

Men jag, jag letade upp den;
som standert sen på topp
när jag gick ut i stormen
jag alltid hissat den opp.

sg43a
Makarna Strindberg spelar spel.

Recension: Twin Peaks – The Return (2017)

I detta inlägg recenserar jag de första avsnitten av TWIN PEAKS: The return (2017) skapad av David Lynch och Mark Frost. Omfattar 18 episoder varav de fyra första ligger ute på HBO Nordic. Jag har försökt vara noga med att inte avslöja handlingen i detalj så du kan läsa vidare. Ingen har väl undgått de senaste månadernas skriverier om att 90-talsserien skulle få en uppföljare. Lynchs beslut att återuppta arbetet med serien har resulterat i spaltmeter av artiklar i media. Reklamen kring lanseringen kan ingen klaga på. Den har minst sagt varit intensiv. Men håller sig resultatet? Är det ett mästerverk? Tja, även 90-talsserien hade en trogen skara av tittare till att börja med, men det var också många som tröttnade tillslut. David Lynch är inte lätt att begripa sig på. Han har en egen stil så även i nylanseringen. Återigen är det dax för märkliga dialoger, konstiga möten och Lynchspråket med sin kryptiska symbolik. Det är 25 år sen det sista avsnittet sändes och det är också där första avsnittet tar vid. Ja, det är nog nödvändigt för de flesta av oss att repetera och se om 90-talsserien innan man börjar kolla de senaste avsnitten. Vi möter också de gamla skådisarna i sina gamla roller. Dale Cooper sitter fortfarande fast i the black lodge ute i de mörka Twin Peaksskogarna; men först i det andra avsnittet återser han Laura Palmer. Ibland blir kopplingen mellan dåtiden och nutiden i serien lite otydlig. Det skarvas rejält och lämnar ett lite blekt resultat kan jag tycka. Det gäller att bevara tålamodet! Trots detta har den toppbetyg på imdb.com

I första avsnittet är The black lodge ersatt med en glasbox; eller glasbur. Den befinner sig i New York och är i en rik miljardärs ägo. Vem miljardären är avslöjas inte, men buren befinner sig under hårdbevakning. Samtidigt är den mycket hemlig och få tycks känna till dess existens förutom den unga vaktmästaren som ser till den. Vaktmästaren har order om att aldrig lämna den obevakad. Den ska vara under uppsikt. Vi får också veta att buren haft tidigare övervakare samt att saker och ting kan uppenbaras i den. En ung kvinna som kommer med lattemuggar är mer än lovligt intresserad av vad som gömmer sig i rummet och vill gärna bli insläppt. Det händer tillsist att övervakaren släpper in henne och de myser till framför buren. Tydligen blir samvaron en katalysator för de krafter som glasburen besitter och någon uppenbarar sej därinne. Att använda sig av glasbur tycker jag känns lite snott från andra klassiska skräckfilmer och jag associerade genast till Clive Barkers Hellraiser; som också använt sig av boxen som katalysator för diverse onda krafter (de helvetiska BDSM-cenobiterna och Pinhead; för den som behöver friska upp minnet). Är det värt att kolla på serien då? Ja, om du gillade 90-talsserien kan det vara värt det. Gillar du Lynchs filmer i övrigt? Så definitivt!

 

Glasburen, The Black Lodge

Edith Södergran och nietzscheanska föreställningar i dikten ”Triumf att finnas till…”

I den finlandssvenska lyriken lyser Edith Södergrans (1892-1923) stjärna klarare än någon annan diktares. Kanske förblir hon den främsta representanten bland de lyriska expressionisterna. Till Finland kom ju dessutom modernismen innan den på allvar kom till Sverige. Hon debuterade 1916. Jag tröttnar aldrig på Edith. Under olika perioder i livet har jag gärna återkommit till hennes dikter och titt som tätt hittat nya infallsvinklar, nya saker att ta till mig.

Ebba Witt-Brattström har delat in Södergrans utveckling i tre perioder. Den första perioden relaterar till de dikter hon skrev i samband med debuten. Hon uppehåller sig vid teman som kvinnlighet, relationer och naturen. Den andra perioden benämns den nietzscheanska och handlar om Friedrich Nietzsches litterära inflytande på Södergran. Detta inlägg fokuserar på dikten ”Triumf att finnas till” vilken publicerades i diktsamlingen Septemberlyran, som utgavs 1918. Hennes litterära liv i det offentliga blev kortvarig, endast fyra verksamma år 1916-1920; med tre utgivna diktsamlingar och den sista – postumt utgiven.

Diktens huvudteman är tiden och hur den påverkar berättaren i dikten. Den innehåller även en del symbolik där solen är den mest framträdande. Budskapet är mer en form av deklaration, ett ställningstagande värt att berätta för hela världen och för alla som vill höra på. Lägg märke till hur berättaren i dikten väljer att framställa sig själv. Berättaren är orädd trots ensamheten och förlikar sig med både oändligheten och ”alltets stora kraft”.  Den biografiska kontexten i dikten gör sig också påmind. Första världskriget och den ryska revolutionen innebar ekonomiska svårigheter för familjen Södergran. Sedan är förstås tuberkulosen ett ofrånkomligt ämne i Ediths liv och diktning. Niezsches filosofi påverkade många konstnärssjälar under denna epok. Framförallt hyllades det livsbejakande och starka. Södergran kom senare att lämna övermänniskoidealet för Rudolf Steiner och antroposofin. Steinerperioden blev tillsist ersatt av kristendomen som den ideologiska kompass Edith Södergran valde att forma sitt liv efter. Sjukdomen kom att lägga henne i en alltför tidig grav.  Hennes Nietszscheperiod förknippar jag främst med hennes sjukdom TBC då den gav henne ett flertal ideal och önskningar som t ex framträder i dikten ”Triumf att finnas till…” Den trycktes i den andra utgivna samlingen 1918 ett år efter att Edith fått sin första lungblödning.

Triumf att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Två katter på trappa i Raivola – ett annat tidsperspektiv. Edith Södergran är fotografen. Cirka 280 bilder tagna av Södergran finns bevarade.

 

Källor:

Witt-Brattström, E. (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt.

Septemberlyran – Tillgänglig via Litteraturbanken.se

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

IMG_1571
Avicenna, även känd som Ibn Sina.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.

Recension: ‘Herodotus Historia’ i svensk översättning

I DETTA blogginlägg recenserar och kommenterar jag Herodotus Historia i svensk översättning. Översättningen är gjord av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Benz och Axel Lindskog. Claes Lindskog har även arbetat med översättningar av Plutarchos. För inledning och kommentarer står Sture Linnér som jag tidigare har uppmärksammat här i bloggen. Boken blev utgiven av Norstedts Förlag, 2004 och är omfattande i sin volym på 599 tryckta sidor, så den står bastant i bokhyllan!

Herodotos, född 484 f.Kr. i Halikarnassos i dagens turkiska Bodrum, i Mindre Asien. Han dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, belägen i den sydvästra delen av Apenninska halvön (dagens Italien) vid cirka 60 års ålder. Herodotos var en grekisk historieskrivare som tillhörde kretsen runt Perikles i Aten. Herodotos levde under det persiska akemeniska rikets guldålder och är en av huvudkällorna till vår kunskap om persiska riket. I förordet påpekar C Lindskog att det finns två grundtankar inom Herodotos framställning av Historia.

Den första grundtanken är motsatsförhållandet mellan de ”upplysta” grekerna och barbarerna, de ”okunniga”. Den andra är tron på det gudomliga i tillvaron och att gudarna styr människornas öde och på så sätt präglar historien. Herodotos kallas ju ofta för historiens fader, men detta är mer ett överdrivet epitet och stämmer föga med verkligheten. Han var knappast någon kritiskt sökande forskare i modern bemärkelse, men det är förstås roligt att läsa honom i ett kuriöst sammanhang då han trots sina brister är den viktigaste källan till de tidiga grekernas historia. Herodotos delade in sin Historia i nio böcker, efter antikens nio sånggudinnor. Herodotos använder sig av anekdoter och berättelser för att göra sina ämnen mer underhållande. Således är det ibland svårt att skilja fakta från uppdiktad saga.Huvudtemat är grekernas interaktioner med perserriket som hade stora militära framgångar under denna tiden.

Död amazon – Om Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Boye

Dikten ”Död amazon” av Hjalmar Gullberg (1898-1961) trycktes första gången i tidningen BLM, 1941. Gullberg skrev dikten som en hyllning till den avlidna författaren Karin Boye (1900-1941) som begick självmord samma år. Dikten ingår i samlingen Fem kornbröd och två fiskar (1942). Hennes självmord inträffade i en tid när Europa plågades av krig och de våldsförhärligande politiska ideologierna nazism och kommunism krävde miljontals liv. Andra världskriget pågick för fullt ute i Europa och kanske var det bara en tidsfråga innan Sverige skulle komma att dras in. Hitlers parallella utrotningskrig mot judar och andra minoriteter pågick i koncentrationslägren i öst och behandlingen av oliktänkande i Nazityskland skickade svallvågor av oro omkring i världen. 1941 var ett framgångsrikt år för axelmakterna med stora militära framgångar för både Hitler och Mussolini. Boye var personligen påverkad då hennes sambo, Margot Hanel med nöd och näppe lyckats rädda sig till Sverige. 1941 utkom också hennes roman Kallocain förmodligen inspirerad av världsläget och av hennes besök i Sovjetunionen. Gullberg identifierar i dikten Hitler med perserkonungen som under sin levnad erövrade flera grekiska stadssater, men mötte sitt hårdaste motstånd i Sparta. I Karins dödsmånad april 1941 gick Nazityskland till anfall mot Grekland. Det är intressant hur Gullberg valt att spegla sin samtid i dikten och hur Karins egen död får representera motståndet.

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

karin_boye

Recension: ”Filosofernas krig” (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema – Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter – vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Bokomslag  (pocket)

Recension : ‘Karin Boye och människorna omkring henne’ (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Bokomslag  (inbunden)

Vargsång : En dikt av Gustaf Fröding

DIKTEN ”Vargsång” ingår i poeten Gustaf Frödings samling Mattoidens sånger. Ett diktverk som blev till under en långvarig vistelse på Uppsala Hospital där Fröding vårdades på grund av psykisk ohälsa mellan 1898-1905. Under sin sjukdomsperiod läste Fröding en del religiös litteratur, men också religionshistoriska verk. Enligt Staffan Bergsten som skrivit biografin Gustaf Fröding läste han t.ex Biographies of Words av Max Müller. I verket försöker författaren spåra europeiska ord tillbaka på hindi. Fröding fördjupade sig även i de bibliska språken. Studiet av gamla språk kan ha haft en avgörande betydelse för hur Fröding skrev sina dikter under denna tidsperiod. Mattoidens sånger utgavs posthumt, 1914. Ordet ‘mattoid’sägs anspela på italienskans ord för ‘dåre’, matto.

Vargsång



När aftonrodnadsskenet rött

försvann, i kvällen skar

ett tjut: hu var, hu var är kött,

hu var är kött, hu var,

hu fläng,

hu flå,

hu slit,

hu slå

en klo

i våm,

nu sväng,

svängom,

nu glo,

nu fram,

se lamm,

slå klo

i kött,

se rött,

hu glafs,

hu nafs

i lår,

i tarm.

Alsters herrgård : Gustaf Frödings hem

I detta inlägg tänkte jag berätta litet kring Alsters herrgård utanför Karlstad. Där bodde nämligen författaren, tidningsmannen och framför allt – poeten Gustaf Fröding. Han föddes på herrgården, 1860 och boplatsen har anor långt tillbaka till 1300-talet. Herrgården uppfördes dock år 1772 och ritades av Johan Fredrik Åbom. Författarens farfar Jan Fröding lät renovera gården 1839. Senare kom gården att köpas av läkaren Per Clarholm, verksam vid Centrallasarettet i Karlstad. Efter Clarholms död 1942 skänktes herrgården till landstinget som bedrev sjukhem där fram till 1970. Herrgården omvandlades 1976 till minnesgård över Gustaf Fröding.

img_0870
Alsters herrgård. Foto: Författaren

Han bodde dock på gården som barn under ett enda år, men själva Alsterdalen med omnejd hade stor betydelse för honom. Hela Frödings liv omfattas av stora flyttar och han bodde som barn på många olika platser i Värmland. Tidvis bodde han också i Kristinehamn. Även som vuxen flyttade han en hel del. Han bodde i Karlstad, Stockholm och i Uppsala. Då hans sjukdomshistorik var omfattande krävde hans psykiska ohälsa behandling på olika hem. Han vårdades på sjukhem i Sverige, men även i Norge och Tyskland. Trots att Fröding misslyckades med sina studier i Uppsala var han verksam som tidningsman och arbetade på Karlstads-tidningen. Han skrev både kåserier och artiklar.

Politiskt tog han ställning för allmän rösträtt, men åtalades för brott mot sedlighetslagen när han 1896 lät trycka den för samtiden kontroversiella dikten En morgondröm. Tillsist friades Fröding. Gustaf Fröding avled på Villa Gröndal i Stockholm, 1911 och begravdes i Uppsala. Han efterlämnade sig omkring 400 dikter. Flera exempel finns på hur landskapet omkring Alsterdalen inspirerade Frödings diktande. En mycket känd dikt som ger anknytning till temat är följande:

Strövtåg i hembygden (Ur diktsamlingen Stänk och flikar, 1896)

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! – Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra hans tal

om det gamla, som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

”Det är kastat för vind sedan tjugo år,

det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsterns dal.”

II

Och här är dungen, där göken gol,

små tösor sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,

här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,

här satt Ulva lilla, Vargens dotter,

ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,

den är lång och trång och stängd av snår,

ingen knipslug mästerkatt i stövlor

finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,

kung Liljekonvalje är vit som snö,

nu sörjer unga kungen

prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker

sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,

och silverhjälmen blänker

i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar

från rökelsekaren med blomsterstoft

en virak sakta svävar,

all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,

från vindens vaggande gröna hus

små sorgevisor tona,

all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden

om kungssorg bland viskande blad,

i skogens vida välden

från liljekonvaljernas huvudstad.

***

 

Paul Celans lyrik i svensk översättning. Några rekommendationer

img_0834
Paul Celan (1920-1970)
Vittneslitteratur kan även uppträda som lyrik. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hur ögonvittnesskildringar kan gestaltas i biografiskt skrivande eller genom att författaren i fråga omvandlar sina erfarenheter till litterära teman och berättelser. Att skriva om hemska, självupplevda händelser i lyrikform kan vara en utmaning för läsaren. Det är min åsikt eftersom en känsla eller händelse som förmedlas genom lyrikens språk kan vara svår att tolka ”rätt”. Det kan finnas många barriärer, men ofta är det ju faktiskt så att lyrikens förmedling kan vara en ögonöppnare. Även om ord och sammanhang blir svårbegripliga finns oftast en underliggande känsla i orden som gör att dikten ändå lyckas förmedla något av sitt budskap till läsaren. Ytterligare barriärer i sammanhanget brukar anges som det språkliga. En dikt ska helst läsas och upplevas genom sitt originalspråk. Föreställningen är dock inte realistisk och vi behöver översättningar. Första gången jag mötte Paul Celans lyrik var i en bok författad av Georg Klein, Pièta. Jag hade nyss avslutat gymnasiet och köpte en pocketutgåva på Åhléns. Klein skrev även om Edgar Allan Poes lyrik i den boken. I detta inlägg tänkte jag ta upp några svenska översättningar av Paul Celan. Innan jag gör det tänkte jag kort redogöra för vem Paul Celan var och varför det är viktigt att läsa honom idag. Paul Celan föddes 1920 i staden Cernăuți, Bukovina som ligger i nuvarande Rumänien. Tidvis tillhörde staden det österrikiska-ungerska imperiet. Han kom från en judisk familj som var tyskspråkig och hans mamma uppmuntrade barnen att använda det tyska språket. Hon var även litterärt intresserad.

När Paul kom i 18-årsåldern började han skriva poesi. Han var även intresserad av medicin, men i samband med ”Anschluss”, den nazityska anslutningen av Österrike till nazityskland kunde han inte läsa medicin i Österrike. Även de rumänska universiteten försvårade utbildningen eftersom de införde kvotering av judar. Han reste därför till Frankrike för att där påbörja sina läkarstudier. 1939 återvände han till sin hemstad för att läsa romanska språk och litteraturvetenskap. Ett år senare ockuperades rumänska Bukovina av Röda Armén och det blev dax för payback time. Deporteringar av rumäner startades. De skickades till Sibrien. Under Rumäniens fascistiska diktatur som inföll under andra världskriget infördes fascistdiktaur i landet och ghetton upprättades. 1941 sattes den stora synagogan i Cernăuți i brand på order av ett tyskt SS-kommando och deras rumänska allierade i staden. I oktober månad samma år gavs order om att alla judar i staden måste ansluta sig till ghettot. Även Paul Celan hamnade i ghettot. Han översatte Shakespeares sonetter i hemlighet och brände upp ryska författares böcker på tyskarnas order. 1942 försökte han övertyga sina föräldrar att lämna Rumänien. Detta lyckades inte och de hamnade i ett uppsamlingsläger tillsammans med andra oönskade grupper t. ex. romer. Detta hände i Transnistrien. Hans pappa avled troligtvis av tyfus och mamman sköts.

Paul Celan själv var inte närvarande och undgick deportation. Han hamnade ändå i ett arbetsläger där han emottog information om sina föräldrars öde. I februari månad 1944 befriades han av Röda armén och innan staden återigen hamnade under Röda Arméns styre arbetade Paul som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Ur detta perspektiv, kära bloggläsare, kan du nog förstå hur problematiskt Rumänien hade det under denna tidsperiod. Att kastas mellan nazismen och kommunismen. Två extrema, antidemokratiska och människofientliga regimer. När Röda armén till sist befriade fångarna ur lägren kände Paul Celan enorm skuld över föräldrarnas öde. Han hade ju försökt att varna dem och hjälpa dem inse situationens allvar. Bland annat genom att försöka gömma dem och få föräldrarna att gå under jorden. Han funderade efter kriget på att emigrera till Palestina, men flyttade till Bukarest. Här inföll en stark litterär inspiration. Paul träffade andra intellektuella och började skriva igen. Under denna period skrev han även sin mest kända dikt ”Todesfuge”, ‘dödsfugan’. Den är en sorgedikt som handlar om Förintelsen. Den inleds med orden:

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trång

Dikten har förstås en längre fortsättning och 1947 översattes den till rumänska (Tangoul morţii). Själva titeln anspelar på kända fakta, nämligen att nazisterna i fånglägren gärna spelade musik, och spelade upp till dans allt medans fångarna arbetade ihjäl sig och dog. Kort före den slutliga anslutningen av Rumänien till östblocket/järnridån hann Paul Celan fly landet. Han hamnade tillsist i Wien där han blev bekant med den kända författarinnan Ingeborg Bachmann. 1948 flyttade han till Paris och gav ut diktsamlingen Der Sand aus den Urnen. Celan bodde 6 år i franska huvudstaden men hade samtidigt svårt att anpassa sig och kände sig isolerad. 1955 blev han fransk medborgare. Han begick självmord 1970.

Litteratur av Paul Celan i svensk översättning:

Bokomslag  (häftad)

Bokomslag  (inbunden)

Hänger du med i Frödings värmländska?

Gustaf Fröding skrev ofta på vers och gärna på värmländsk dialekt! Få se om du nu klarar av att förstå innebörden av alla orden i denna dikt från 1894. Dikten heter ”En litten låt ôm vårn” och trycktes i samlingen Nya dikter:

 

img_0806

 

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: ”Tack ska´n ha!”

Å gôbban står i dôra
å sier: ”Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!”
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm ”i fjol”.

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.

Lär känna Carl Jonas Love Almqvist!

carl_jonas_love_almqvist_28ca_183529_av_carl_peter_mazerJust nu sänds i SVT via programmet K-Special en intressant dokumentär om författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Jag vill gärna rekommendera dokumentären som lyckas visa många sidor hos honom. Den är gjord av Astrid Ohlsén, Håkan Pieniowski och Lasse Summanen. Ur ett litterärt perspektiv finns det ett tydligt fokus på Drottningens juvelsmycke. Almqvist är en av våra mest spännande skalder och levde dessutom ett ganska så kringflackande liv. Han var starkt påverkad av romantiken med Rosseau som förebild. Trots att han levde för väldigt länge sedan ger hans verk ändå ifrån sig ekon intill vår tid. Som författare var han verksam mellan åren 1814-1864 men hade även andra yrken han var verksam inom. Almqvist var också lärare och prästutbildad. Han skrev också i den liberala pressen så ett visst journalistiskt intresse präglade hans liv från 1839 då han började skriva artiklar i Aftonbladet. Större delen av Almqvists verk samlades i Törnrosens Bok. Där återfinns titlar som Amorina, Songes, Drottningens Juvelsmycke och Det går an.

Recension : ‘Skärvor av ett liv – Vägen till och från Auschwitz’ (1992) av Hédi Fried

Boken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz (1992) är författad av psykologen Hédi Fried (f. 1924) och är en självbiografi. Den beskriver hennes erfarenheter av Förintelsen och framförallt tiden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den beskriver även hennes uppväxt, barndomsmiljön i den lilla transylvanska staden Sighet och familjen.

Fried kommer ursprungligen från Rumänien, men har levt och bott större delen av sitt liv i Sverige dit hon kom i samband med krigsslutet 1945. Hennes sista vistelse före krigets slut var koncentrationslägret Bergen-Belsen som i samband med krigets sista månader blev helt överbefolkat. Trots att kriget gick allt sämre för Nazityskland ville Hitler inte sluta med det parallella utrotningskriget och lät evakuera dödslägren i öst, däribland Auschwitz, Gross-Rosen m.fl. läger. Allt för att förhindra de allierades försök till befrielse av lägren. När Auschwitz tillsist befriades av Röda armén hade merparten av fångarna redan skickats iväg. SS-administrationen gjorde sitt yttersta för att förstöra bevis på det utrotningsmaskineri som pågått i Auschwitz bland annat genom att spränga gaskamrarna och bränna upp dokument. Kvarvarande lägerfångar skickades iväg på dödsmarscher för att interneras i lägret Bergen-Belsen. I lägret dog folk av svält, arbete och sjukdomar som t. ex den i lägren vanligt förekommande bakteriesjukdomen tyfus. Enligt den minnessten (Gedänkstätte) som finns uppsatt på platsen dog ca. 52 000 män, kvinnor och barn, samt 19 700 krigsfångar i Bergen-Belsen.

Hédi Fried har länge varit verksam i den offentliga debatten och under större delen av sitt liv berättat om Förintelsen och sin judiska bakgrund offentligt. Boken hamnar i genren vittneslitteratur. Termen vittneslitteratur användes första gången av författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel (1928-2016) och betecknar den enskilda individens litterära skildringar av svåra självupplevda händelser i livet. Vittneslitteratur idag täcker inte bara överlevare från Förintelsens erfarenheter, det kan handla om erfarenheter av livet i totalitära regimer eller om folkmordet i Ruwanda.

Men att skildra och återberätta det traumatiska är inte lätt. För den drabbade är det en smärtsam process att behöva konfrontera sina minnen. Jag har en stark beundran för alla som har skrivit om det svåra, då vi som medmänniskor behöver ta till oss av andras livshistorier och ge oss själva tid att lyssna. Förintelsen är ett såpass hemskt minne i Europas historia att det aldrig får glömmas bort eller förringas. Det lever vidare i vårt gemensamma kollektiva minne. Därför behöver vi plocka fram överlevarnas erfarenheter. Läsa dem och ta till oss dem. Lämpligt nog börjar hennes livshistoria med ett citat av poeten Gunnar Ekelöf: ”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv.” Orden kommer ur dikten Färjesång. Hon påbörjade arbetet med boken under 1980-talet, men det dröjde ändå länge innan den gavs ut. En vän lät översätta den till engelska och den utkom först i Storbritannien och det tog två år innan bokförlaget Natur & Kultur tryckte den. Hédi Fried beskriver dessutom hela processen i Förintelsen, som hon och hennes familj fick gå igenom tillsammans med tusentals andra. Den processen handlar om antisemitismen i Europa före nazisternas maktövertagande och hur den genom år av normalisering ute i samhället lyckades vänja folk vid brutaliseringen och till sist utrotandet av judar.

Fried berättar om ghettot, boskapsvagnarna och selektionen i Auschwitz-Birkenau. Båda föräldrarna dog och det är hemskt att läsa hennes återgivna minnesbild av dr. Mengele som selekterar bort hennes mamma vid ankomsten till Auschwitz. Ögonvittnesskildringen beskriver även tiden i Belsen, de vita bussarna som skickades av Sverige och återanpassningen till ett nytt liv i frihet. År 2015 kom boken i nytryck av Natur & Kultur och pocketutgåvan har ett förord som innehåller några särskilt viktiga ord jag vill citera här. Skulle något som Förintelsen kunna hända idag? Fried skriver: ”Tyvärr måste jag besvara frågan jakande. Skulle jag kunna lita på mina grannar, mina vänner? Jag, jag vill våga hoppas och tro det, men eftersom det återigen blivit comme il faut att vara nazist, rasist, fascist och antisemit både från vänster och höger, börjar jag tvivla.”

Mer litteratur av Hedi Friéd

Livet tillbaka (1995)

Ett tredje liv: Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro (2000)

Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter (2003)

Frågor jag fått om Förintelsen (2017) – Denna bok är mycket viktig idag och här sammanfattar Fried frågor hon själv fått om förintelsen genom åren när hon varit ute i skolorna. Många barn och ungdomar har ställt frågor.

Litteratur skrivna av överlevare

Bokomslag (pocket)Förintelsen och litteratur skrivna av överlevare är viktigt att återkomma till därför att de är första ögonvittnen. Därför måste vi se efter att deras arv bevaras och att deras skildringar finns tillgängliga i det allmänna rummet och i samtalet. I detta inlägg nämner jag endast ett fåtal, men det finns en enorm uppsjö av biografisk litteratur skrivna eller återberättade av människor som satt internerade i koncentrationslägren. Alla har inte översatts och det finns flera titlar som förtjänar en bredare publik och bör översättas.

Den som letar efter mer vittneslitteratur att läsa kan exempelvis finna uppslag hos wikipedias artikel Bibliography of the Holocaust. Ytterligare exempel på mer känd vittneslitteratur om förintelsen är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?  Fler personer som skrivit om sina erfarenheter av förintelsen är Elie Wiesel som genom sin bok ”Night” skildrar sina egna -och faderns erfarenheter av lägren Auschwitz och Buchenwald. Jag vill också rekommendera läsning av Paul Celan (1920-1970) som uttryckt sina erfarenheter i diktform.

God fortsättning på 2017

Hej igen alla läsare av bloggen. Nu är det nya året ännu ungt, men snart kommer jag igång med nya spännande böcker och presenterar dem här. Som jag troligen nämnt kommer jag i januari att ägna några titlar åt böcker med överlevarperspektiv. Ofta är dessa självbiografiska eller har skrivits tillsammans med andra. Jag tycker det är en vikig kategori av litteratur då vi behöver ta till oss av andras erfarenheter. Dessutom ska vi uppmuntra individer att skriva och berätta sin livshistoria. God fortsättning!

Recension : ‘Självbetraktelser – Marcus Aurelius’ i översättning av Ellen Wester (1953)

Jag gjorde nyligen en genomgång av gamla böcker i bokhyllorna och lyckades förstås hitta en favorit. Kejsar Marcus Aurelius (121-180) var förmodligen den främste tänkaren i det romerska imperiet. Detta trots att hans regeringstid (161-180) var fylld av yttre och inre konflikter. Som kejsare var han duglig på flera områden. Ingen kejsare av Rom har lyckats producera en såpass genomträngande litteratur av filosofisk art under sin regeringstid än Marcus Aurelius. Hans introspektiva och självbiografiska text Meditationer, här översätt till Självbetraktelser har till tema och innehåll samma själsliga styrka som Bibelns texter och håller för läsning än idag. Meditationer har sedan länge klassificerats som en tidlös text och förblir därmed en av den västerländska litteraturens främsta klassiker.  Den översättning jag rekommenderar i detta blogginlägg gjordes av Ellen Wester, 1953 och ingår i serien Forumbibliotekets skrifter. Förhoppningsvis kanske vi snart kan få en ny översättning till svenska av denna klassiker. Mig veterligen finns ingen ny utgåva, eller nyöversättning av Meditationer vilket skulle behövas eftersom språket är något föråldrat i denna utgåva.

Så vad handlar då Meditationer om? Det är förstås inte fråga om några meditationer i österländsk anda som vi nog skulle vilja associera titeln med, men texterna är starkt introspektiva och innehåller förutom självbiografiska uppgifter hans syn på moral, omvärlden samt livet och döden. Den filosofiska inriktning som kommer till uttryck är den stoiska filosofin. Marcus Aurelius var starkt påverkad av stoicismen som gavs stor uppmärksamhet under hans samtid och vars läror ska ha påverkat kristendomen. Hur lever man ett gott liv, vad är ett gott liv och hur kan jag styra mitt tänkande och handlande i en riktning som innebär ett gott liv?  Det handlar förstås inte om ett liv i njutning här. En av den stoiska inriktningens främsta representanter var Epiktetos (55-135) som författade Handbok i livets konst. Hans skrifter och levnadsteckning bevarades genom lärjungen Arrianos böcker. Enligt Epiktetos kan vi aldrig påverka vårt öde, men vi kan påverka vårt tänkande och våra handlingar. Vi är också ansvariga för våra handlingar och den som inser styrkan av bland annat självdisciplin kommer uppnå både inre lycka (eudaimonia) och sinnesfrid (ataraxia). Mycket i stoicismens läror handlar om självkontroll och att som individ förhålla sig oberoende av livets olyckor, mindre behagliga sidor och överraskningar. Stocismen introducerar även etiken och moralen i ett bredare perspektiv att inte enbart gälla oss själva utan även hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Som kejsare förbättrade Marcus Aurelius t ex. slavars och kvinnors rättigheter.

Och kontexten? Marcus Aurelius författade sin text i krig. Den skrevs ned vid krigslägren längs med Donau. Det var också i ett krigsläger i Vindobona, nuvarande Wien som kejsaren själv mötte döden. De germanska stammarna innebar en svår prövning för Roms militärmakt. Han såg mycket död och lidande i lägren och ute på slagfälten vilket säkert påverkade hans inställning och sinnesstämning i Meditationerna. Boken är fördelad i tolv kapitel även kallade för böcker där verserna är numrerade. Denna uppställning av texten finns i alla översättningar. Språket är koine grekiska som var den för dåtiden vanligt förekommande vulgärgrekiskan. Den grekiska titeln under medeltiden var Τὰ εἰς ἑαυτόν [Ta eis heauton], ungefärlig översättning ‘det som tillkommer honom själv’. Ursprungligen hade verket troligen ingen titel. Nutida filosofer som exempelvis Bertrand Russell prisade inte hans Meditationer och fann mycket i boken oriktigt och motsägelsefullt samt ett bevis på en trött tidsålder snarare än uttryck för en personligt hållen förklaring av stoisk filosofi.

Övriga källor

Meditations – Engelsk utgåva. Rek äv en utgåva av Loeb Classical Library, innehåller den grekiska texten jämte engelsk översättning.

wikipedia.org

Recension : Gilgamesheposet ”Han som såg djupet”(2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda ‘Sin, hör min bön’. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt ‘historisk bakgrund’ går igenom:

  • Gilgamesh som historisk person
  • Eposets ursprung och utveckling
  • Standardversionen
  • Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, ”The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West”. Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

800px-gustave_dore_-_the_holy_bible_-_plate_i_the_deluge
Syndafloden enligt Doré (Bild:Wikipedia)

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

”Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden”. (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln ”Islamic Studies – The intellectual and political conditions of a discipline”, Penser l’Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs’ Arabic dictionary finns följande information om namnet:

”الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure”

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis’ epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

”Än när Mose sade till sin tjänare: ‘Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!’ När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet.” (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur’an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur’an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den ‘tvåhövade’ under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

  • Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis
  • Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis
  • Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.
  • Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].
  • The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.
  • Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing

Bokomslag  (pocket)

Agnes von Krusenstjernas intervju med Haile Selassie, 1936

För de flesta är Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) kanske mest känd som romanförfattare, men hon reste också mycket i Europa under 1930-talet. Hon träffade också Etiopiens kejsare Haile Selassie (1892-1975) i Schweiz. Där befann han sig i exil efter ha blivit bortjagad av de italienska fascisterna. Mussolini (1883-1945) lät istället Italiens Viktor Emanuel III (1869-1947) bli kung över Etiopien, eller Abessinien som landet även kallades. Idag minns de flesta av oss Haile Selassies namn tack vare rastafarireligionen och få kanske vet att Etiopien efter mordet på Hailie Selassie, 1975 blev en kommunistisk diktatur fram till 1991. Hailie Selassie var kristen-ortodox och tillhörde den etiopisk-ortodoxa kyrkan som är den nästa största ortodoxa kyrkan i världen efter den rysk-ortodoxa. Krusenstjerna fick möjlighet att göra en intervju med Haile Selassie och blev mycket betagen av hans Kristuslika framtoning. Intervjun trycktes senare i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. För svenska läsare gjorde Krustenstjerna tillsammans med sin man David Sprengler, två artiklar om Haile Selassie i Göteborgs handels- och sjöfartstidning.

addis_ababa-8e00855u
Haile Selassie I. ‘Lejonet av Juda stam’, 1942. (Bild:Wikipedia)

Intervjun med Haile Selassie ägde rum i Genève där kejsaren befann sig tillsammans med sin hustru Menen Asfaw (1889-1962). Agnes skriver i Göteborgs handels- och sjöfartstidning hur illa de italienska journalisterna behandlade honom och hur journalisterna skrek n-ordet och ‘slavhandlare’ efter honom. Agnes skriver hur värdigt han tar emot alla förolämpningar och att han i allt detta liknar Jesus. Det är väl högst troligt att von Krusenstjerna kunde identifiera sig något med Hailie Selassies situation. I svenska tidningar debatterades von Krustenstjernas böcker intensivt. Den så kallade Phalen-fejden, efter titeln på hennes romanserie blev orsaken till ett av de största kulturbråken i svensk historia. Hon mådde dåligt av alla skriverier i pressen och situationen försämrade hennes psykiska hälsa. Agnes avled 1940 i sviterna av en långt framskriden cancer. Haile Selassie skulle få ett långt liv innan han mördades av en marxistisk militärjunta som avskaffade kejsardömet och gjorde Etiopien till en kommunistisk diktatur.

Tack vare britternas hjälp kunde Haile Selassie återta Etiopien från de italienska fascisterna, 1942. Den fortsatta regimen blev politiskt turbulent och under 1970-talet drabbades Etiopien av svält flera gånger. År 1974 avsattes Haile Selassie genom en militärkupp och 1975 avskaffades kejsardömet i Etiopien. Haile Selassie mördades 1975 av samma militärjunta (Derg) som avsatte honom och han begravdes bakom en toalett för att ytterligare förnedring mot den avlidne skulle visas. Haile Selassies kvarlevor är numera flyttade till en av de största ortodoxa katedralerna i landet. Den marxistiska militärjuntan som avsatte och mördade Hailie Selassie leddes av Mengistu Haile Mariam, född 1937 och som idag lever i Zimbabwe. Mengistu tog över makten 1974 och blev Etiopiens diktator. 1977 startades med Sovjets godkännande och ekonomiska understöd, den röda terrorn i landet och tiotusenstals etiopier mördades under Mengistus regim och folks egendomar stals av regimen. Mengistu är idag dömd i sin frånvaro (absentia) för folkmord och rättsprocessen mot honom och 73 andra ur Derg varade under 12 år, mellan 1994-2006. Det är också idag klarlagt att det var han som beordrade mordet på Haile Selassie.

Källor:

 

Recension: ‘Agnes von Krusenstjerna’ av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

  • Tony växer upp (1922)
  • Tonys läroår (1924)
  • Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

agnes_von_krusenstjerna_001Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt ”kulturkrig” som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan – Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes ‘onda genius’ eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — […] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes’ sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

(”Glömska” ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.

Recension : ‘När Finland var Sverige – Historien om de 700 åren innan riket splittrades’ (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige – Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper – finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. ”Fenni” nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig ”facklitteratur” och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Bokomslag  (häftad)

Recension : ‘Den mörka kontinenten – Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle’

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan – Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten – Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter ‘Bilder av kvinnans sjuklighet’. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen ”blick”. Informationen kommer från flera håll – läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet – läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller ‘problemet’ med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och ”kvinnosjukligheten”. Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension : ‘De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings’

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

  • De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)
  • The Ballad of Reading Gaol (1897)
  • The Decay of Lying (1891)
  • The Critic as Artist (1891)
  • The soul of Man under Socialism (1891)

Oscar WildeTexterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden ‘din tillgivne vän’. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden ‘Ur djupen ropar jag till dig’. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain […]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.

Bokomslag  (häftad)

Arkeologiskt fynd bekräftar ett stycke biblisk historia: Om Tel Dan-stelen

I detta blogginlägg diskuterar jag kring ett intressant arkeologiskt fynd som gjordes under 1993-1994 i staden Tel Dan som ligger i norra Israel nära gränsen till Libanon.

1024px-imj_view_20130115_191738
Fragmentet av stelen bevaras idag på Israel Museum, bild: Wikipedia

Tel Dan-stelen : Arkeologiskt fynd i vår tid

Staden kallas i Gamla Testamentet för bara Dan och var den nordligaste staden i kungariket Israel. Här återfanns 1993-1994 en inskription på ett stenblock, en s.k stele vars gammal-arameiska text nämner två intressanta ord – Huset David. Detta är första gången utanför de bibliska skrifterna som orden ‘Huset David’ nämns. Så fyndet är att betrakta såsom mycket viktigt för den historisk-kritiska forskningen kring berättelserna i Bibeln. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är fyndet kanske ännu viktigare. Texten på stelen bekräftar ju även att det judiska folket, Israels folk bodde i området under den uppskattade dateringen av stelen, ca. 700-850 f.Kr. Inskriptionen är dessutom från den tid då människan ännu saknade ‘papper’, eller papyrus. Hur bevarades texter med berättelser innan vi fick papyrus? Ja, de kunde exempelvis dyka upp på framgångsrika kungars monument i sten. I Egypten finns en hel del mytologi och regentlängder noggrant karvade på obelisker, på gravkammares väggar och i vissa fall på föremål av olika slag. I området kring staden Tel Dan har tusenåriga keramikskärvor återfunnits. Flera arkeologiska fynd kan dateras till ca 4500 f.Kr.

I Tel Dan har även en stadsport från bronsåldern återupptäckts. Den är gjord av lertegel och är från 1750 f.Kr. Denna stadsport kallas även för Abrahams port och anspelar på bibelversen i Första Moseboken 14:14: ”När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan.” Observera namnet Abram, som Gud senare ändrade till Abraham efter att han konverterat till judendomen. Brorsonen som skulle befrias var Lot. Idag är Abrahams port en populär turistattraktion då man rekonstruerat den under 2000-talet.

Beskrivning av stelen

1024px-tel_dan_inscription
Fragment A längst till höger. Frag. B1 och B2 till vänster, bild: Wikipedia.

Stelen som består av naturämnet basalt är delvis trasig, men det går ändå att utläsa större delen av sammanhanget. Texten handlar om ett krig mot araméerna i området. När den återfanns bestod den av tre separata delar, nu kallade fragment A, B1 och B2. Orden och hela texten i fråga är förstås ovokaliserad och skriven på en arameisk variant, hebr. בית דוד [bjt dwd] och förekommer tillsammans med en regentlängd över kungar i Damaskus. Ovanför raden med Huset David finns även orden [mlk Jisr’l], transkriberad melech Israel, som betyder kung [av] Israel. Det som förvånat forskarna något är att de båda orden är ihopskrivna utan någon särskiljande markör. De flesta är dock överens om att där står Huset David. Stelen dateras till ca. 750 f.Kr. Författaren och forskaren Niels P Lemke skriver i The Israelites in History and Tradition (1998) följande om fyndet:

“ No other inscription from Palestine, or from Transjordan in the Iron Age, has so far provided any specific reference to Israel… The name of Israel was found in only a very limited number of inscriptions, one from Egypt, another separated by at least 250 years from the first, in Transjordan. A third reference is found in the stele from Tel Dan – if it is genuine, a question not yet settled. The Assyrian and Mesopotamian sources only once mentioned a king of Israel, Ahab, in a spurious rendering of the name.”

Det var den israeliske arkeologen Avraham Biran (1909-2008) som hittade stelen och han ledde också utgrävningarna i området. Professor Amnon ben-Tor vid arkeologiska institutionen vid Hebrew University har i The Bible Unearthed (2001) sammanfattat fyndet med dessa ord:

”In this inscription, which dates to around 800 BCE, Biran believe that a king from the House of David is mentioned as being struck down in the battle with the Arameans. This is the only extra-Biblical source ever found to date that mentions the existence of the Davidic dynasty and it indeed is an extra-Biblical source that confirms the existence of David as a real historical figure. During the last few years a number of English and Scandinavian researchers have published works suggesting that the kingdoms (and figures) of David and Solomon are literary inventions rather than historical facts.”

Källor

  • Lemche, Niels Peter (1998). The Israelites in History and Tradition. Westminster John Knox Press.
  • Svenska och engelska wikipedia.

Bokomslag  (häftad)

Recension: Walt Whitman – Lives and Legacies (2005)

Walt Whitman (1819-1892) tillhör de mest kända poeterna i den amerikanska litteraturhistorien.

walt_whitman_age_28_1848
Walt Whitman, 28 år (Bild:Wikipedia)

I Sverige är han förstås inte lika uppmärksammad, men nämns i flera antologier och ingår i skolboksundervisningen. Det är Whitman som skrivit ‘O Captain! my captain!’ och ‘America’. Bortsett från Emily Dickinson och Henry Wadsworth Longfellow är han den poet i amerikansk litteraturhistoria vars dikter tonsatts flest gånger. Han är även känd som ‘The bard of Democracy’ och dikterna är starkt präglade av realismen till tema och innehåll. Den mest kända diktsamlingen är Leaves of Grass som ansågs mycket kontroversiell när den gavs ut på grund av de många erotiska motiven och den fria versen som Whitman släppte lös. Många amerikaner har fått dikter av Whitman i samband med födelsedagar och högtidsdagar. Bland annat sägs Bill Clinton ha gett sin fru Hillary Rodham Clinton ett exemplar av Whitmans Leaves of Grass i bröllopsgåva, men 1998 gav han även Monica Lewinsky ett exemplar av samma diktsamling. I detta inlägg recenserar jag David S. Reynolds biografi om den amerikanske poeten. Biografin omfattar sju kapitel och fångar även in hans författarskap på ett lyckat tillvägagångssätt. Reynolds lyckas också placera Whitman i hans egen samtid och visar på hur hans skrivande svarade på samtidens föreställningar om teater, musik, konst, fotografi, vetenskap, religion och sexualitet. Det är många teman, men man ska nu inte glömma bort att Whitman även var verksam som journalist och han skrev inte enbart lyrik. Reynolds fokus är dock lyriken.

De tidiga åren

Walt Whitman föddes 31 maj 1819 på hemmagodset i West Hills, Long Island i New York och familjen tillhörde inte det övre samhällsskiktet. Visserligen hade de varit ägare av stora markområden, men vid Whitmans födelse hade det mesta av lantegendomarna sålts av. När Walt Whitman debuterade litterärt hade familjen blivit desto mer dysfunktionell på grund av alkoholism och psykisk ohälsa. Vid sju års ålder flyttade familjen in till Brooklyn, en stadsdel som då hade sjutusen invånare. Där fick Whitman sin tidigaste skolgång som var mycket elementär och kunskapsmässigt begränsad. Den omfattande endast undervisning i läsning, skrivning, matematik och geografi. Ett av hans starkaste minnen från denna barndomstid är besöket av den amerikanske revolutionshjälten Marquis de Lafayette och hur hjälten lyft upp flera av barnen. När han var elva år avslutades hans skolgång och efter den fick han ingen mer utbildning. Reynolds skriver att Whitmans uppväxt och tidiga år präglades av liberala strömningar som deismen och den kristna kväkarrörelsen. Fadern var dessutom prenumerant på tidningen Free Enquirer och han var dessutom Thomas Paines (1737-1809) vän. Mycket av de mystiska strömningarna i Whitmans poesi kommer från kväkarrörelsen. Whitman blev springpojke hos en advokatbyrå och fick i samband med detta en bokprenumeration som ivrigt läste. Genom bokprenumerationen kunde han läsa världslitteraturens klassiker. Detta hade utan tvekan betydelse för hans egen fantasi och skrivande. Han började även ge ut en egen tidskrift som han också delade ut till häst till sina prenumeranter. 1837 återvände han till Long Island eftersom en storbrand ödelagt stora delar av New Yorks tryckeridistrikt. På Long Island arbetade han en tid som skollärare och hade en långt mer avslappnad attityd till undervisningen än vad han själv erfarit som ung skolpojke. Han fortsatte dock i sin bana som tidningsman och lämnade skolundervisningen efter fyra år som lärare.

Debut 1850 – Leaves of Grass

Omkring 1850 började han skriva på sin berömda diktsamling Leaves of Grass som han aldrig slutade editera. 1855 lät han trycka samlingen i 795 exemplar och skrev samtidigt tre anonyma recensioner där han berättade för allmänheten hur fantastiska dikterna var (!). Men han fick även beröm av Ralph Waldo Emerson. I samlingen återfinns t ex dikten Song of Myself som innehåller starka drag av realism. Den är alldeles för lång för att läggas upp här, men här följer första versen som är mer introspektiv:

I Celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

I Leaves of Grass finns flera teman, men det realistiska brukar åsyfta hans mer konkreta beskrivningar av stadslivet, samhället och Amerika under denna tidsperiod. Det stora inbördeskriget (1861-1865) och kampen för slaveriets upphörande var två viktiga historiska händelser Whitman fick uppleva. Under det amerikanska inbördeskriget anmälde han sig som frivillig sjuksköterska och voluntärarbetade under en längre period som sjuksköterska med krigsskadade soldater. Han såg över 100,000 krigsskadade på sjukhusen runtom i Washington. Samtidigt som han arbetade som frivillig var han även anställd kontorist vid Buerau of Indian Affairs. Men 1865 fick han sparken från byrån efter att dess konservativa sekreterare James Harlan fått syn på en kopia av Leaves of Grass på Whitmans bord. Detta kunde inte accepteras av den stränge metodisten Harlan som sparakde Whitman på moraliska grunder. Whitman beundrade Abraham Lincoln stark och dikten ‘O Captain! my Captain!’ handlar enbart om president Lincoln. Han beundrade även den kände Cassius Clay som var vida berömd för sin retorik och sin kamp för slaveriets avskaffande. Under Whitmans samtid fanns även antisuperirörelsen the temperance movement vars idéer om nykert liv han sympatiserade med. Alkoholismen var svårt utbredd inom flera samhällsgrupper och även inom Whitmans familj. Reynolds skriver i biografin att hans personliga liv var turbulent liksom hans känsloliv. Whitman hade kärleksaffärer med både kvinnor och män. Han gifte sig aldrig och dog barnlös. I sina dikter är han öppen med det homoerotiska perspektivet som synliggörs i t ex ”Song of Myself” och i dikten ”Live Oak with Moss”. Med tiden blev han något av ett ‘byoriginal’ och ansågs vara lite socialt avvikande med sitt oklippta och ovårdade hår och långa skägg. Walt Whitman avled i sitt hem i Camden, New Jersey den 26 mars 1892. Reynolds biografi rekommenderas!

Bokomslag  (inbunden)

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning 

800px-title_page_william_shakespeare27s_first_folio_1623Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James’ Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för ”den lille kärleksguden” (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av ”votarys” (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare’s Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; –

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga


Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.


Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Recension: ‘Plutarch – Greek Lives: A New Translation by Robin Waterfield

1024px-delphi_temple_of_apollo_dsc06283
Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi. Här tjänstgjorde Plutarchos som präst. (Bild:Wikipedia)

I denna recension återkommer jag till översättaren Robin Waterfield som jag tidigare recenserat här på bloggen. Han har översatt den grekiske historikern Plutarchos  (46-120 e.Kr) verk ”Parallella liv” [Bioi paralleloi] till engelska. Utgåvan Plutarch-Greek Lives (2008) är återigen en fråga om urval bland de många porträtten av framstående personligheter i det antika Grekland. Den inledande introduktionen är exakt densamma som i Plutarch-Roman Lives. Den grekiska översättningen går igenom nio liv. Waterfields upplägg är att han först själv introducerar varje biografi med sin egen kommentar till texten. Denna kommentar är cirka tre sidor och presenterar den historisk-kritiska forskningen om både personen och texten. Den är inte kommentar till själva översättningen, men redogör för kontext och omständigheter som inte alla gånger blir tydliga i Plutarchos text. Jag kan förvarna den intresserade läsaren om att den innehåller namn du förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Eller så blir det ett underbetyg till mig själv då jag endast kände igen tre personer när jag tittade i innehållsförteckningen, nämligen Perikles, Solon och Alexander den Store. I förordet skriver Waterfield hur Plutarchos verk alltid har varit tillgänglig genom tiderna och hur biografierna lästs och beundrats av Beethoven, Rosseau och Harry Truman. Idag är det väl knappast troligt att politiker läser de gamla antikens klassiker, om dagens politiker nu läser något överhuvudtaget som har med klassisk bildning att göra. Jag ska kortfattat kommentera namnen:

Lykurgus : ca. 800-700 f.Kr. Enligt den gamla traditionen var Lycurgus den person som skapade Spartas konstitution som innebar en kraftig militarisering tack vare en utsaga från det berömda oraklet i Delfi. Personer som Herodotus, Xenofon, Platon och Epitektus nämner Lycurgus i sina verk.

Solon : ca. 640-558 f.Kr. Solon var en atensk ämbetsman och politiker som är känd för sina många reformer som till sist banade väg för republiken. Han skrev även dikter och tänkespråk. Enligt Platons berömda dialog i Protagoras, där han hyllar Sparta, var Solon en av Greklands sju vise. Solon är känd för följande tänkespråk:

  • Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.
  • Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.
  • Ingen man är lycklig. Han är, i bästa fall, tursam.
  • Lär dig att lyda innan du får för dig att befalla.
  • Medan jag växer lär jag mig något nytt varje dag.*
  • När du ger goda råd försök att hjälpa, inte behaga, din vän.
  • Poeter berättar många lögner.

Themistokles : ca. 524-459 f.Kr. Atensk politiker och general som var verksam under den Atenska demokratins tidigaste år. Som politiker var han populist och lyckades få den lägre klassens medborgare med sig vilket drev honom i opposition mot adeln. Som militär deltog han i det berömda slaget vid Marathon mot persernas försök till erövring. Under den andra persiska invasion såg han till att bygga upp den grekiska flottan. Han befallde också sjöstyrkorna vid slagen vid Artemesion och Sardis.

Kimon : ca. 510-450 f.Kr.var också en atensk politiker och general. Precis som Themistocles var han närvarande vid Marathon där grekerna segrade i striden mot perserna. Han närvarade även i slaget vid Salamis. Kimon utvisades av statsmannen Perikles.

Perikles : ca. 495 – 429 f:kr. är kanske det mest kända namnet i den atenska demokratins historia. Han var statsman och mycket känd för sin vältaliga retorik. Hans försvar av den atenska demokratins värden innebar att han ansåg att alla medborgare i Aten skulle aktivt delta i politiken. Under hans tid blev Aten den starkaste av de grekiska stadsstaterna och blomstrade kulturellt. Även Perikles själv var intresserad av kulturen och litteraturen. Militärt var Aten mycket starkt och bjöd det persiska imperiet hårt motstånd.

Nikias : ca. 470-413 f.Kr. Var en grekisk statsman och fältherre. Han uppnådde graden general och deltog i det Peleponnesiska kriget (431-404 f.Kr). Hans familj ska ha varit extremt rik, men under expeditionen till Syrakusa, Sicilien uppstod problem. Där tillfångatogs han och avrättades av dess befolkning. Han betalade, enligt Plutarchos, en staty av gudinnan Athena och ett tempel åt guden Dionysos. Dessa monument ska enligt Plutarchos fortfarande finnas synliga. Nikias stabiliserade Atens relation till Sparta, särskilt i slutet av det Peleponnesiska kriget.

Alkibiades : ca. 450-404 f.Kr. Ytterligare en i raden av kända statsmän i Athen. Kanske mer känd för sin extravaganta livsstil. Han fick dock problem när han försökte övertyga perserna att slå till mot Sparta. Istället blev det perserna som överraskade Alkibiades i badrummet och mördade honom efter han försökt dra kniv till sitt försvar.

Agesilaus : ca. 444-360 f.Kr. Kung av Sparta och militär.

Alexander : 356-323 f.Kr. Detta är förstås Alexander den Store, Αλέξανδρος ο Μέγας [Alexandros ho megas]. Den störste och mest framgångsrike fältherren och regenten genom hela mänsklighetens historia? Mannen som sökte sig till världens ände och erövrade emperier som det Persiska riket (Issos, 333 f.Kr; Gaugamela 331 f.Kr.), Egypten och flera platser i dagens Indien. Alexander den Store grundade även flera städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans erövringar gav själv upphov till en historisk epok, hellenismen. Genom hellenismen uppstod en slags internationell [Främre Orienten] beundran inför allt som hade med grekisk kultur att göra. Inklusive litteratur och språk.

Källor:

Wikipedia [De svenska och engelska versionerna.]

Bokomslag Greek Lives (häftad)

Recension: ‘The Lagoon : How Aristotele invented Science’ (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Bokomslag The Lagoon: How Aristotle Invented Science (inbunden)

Recension: Stefan Zweigs ‘Världen av igår – En europés minnen’ (2011) och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

  • Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)
  • Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)
  • Maria Stuart (1935)
  • Erasmus av Rotterdam (1935)
  • Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur – och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline ”Vi möter tiden så som den söker oss”. I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som ”hopplöst bortsopad”. Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av ”otysk” litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.

120510_lgdv_buch_nah-200dpi_7170998648
Exemplar av Stefan Zweigs bok ‘Amok’ som räddades undan lågorna. (Bild: Wikipedia)

Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra ‘förrädare’ skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna ”Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen”. Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

Bokomslag Världen av i går : en europés minnen (pocket)

Recension: ‘Rummet, Virveln och den döda flickan’ (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

  1. Eleonora
  2. Avtalat möte
  3. Handskrift funnen i en flaska
  4. En nedfärd i Malströmmen
  5. Ligeia
  6. Feens ö
  7. Mannen i mängden
  8. Maskeradbalen
  9. Berenicë
  10. Samtalet mellan Monos och Una
  11. Det ovala porträttet
  12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän ”American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville” vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig ‘sexiga’ i ordets traditionellt heterosexuella, eller ‘normativa’ sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som ”unsexed” medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe’s world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  ”Obsession, Madness, and Enclosure in Poe’s ‘Ligeia’ and ‘Morella’.” College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou ”Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.”, The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä ”The Philosophy of Composition” som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

lady-ligeia
Lady Ligeia som Arthur Rackham tolkade gestalten.

Mycket av texten i essän ”The Philosophy of Composition” handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

 

Bokomslag Rummet, virveln och den döda flickan (e-bok)

Bokomslag Edgar Allan Poe: Poetry and Tales (inbunden)

Om historikern Plutarchos och hans verk ‘Parallella liv’ samt en recension av Waterfields utgåva ‘Roman Lives’ (2008)

Hej på er! Innan jag släpper detta inlägg vill jag skriva in ett tack till alla nya och gamla läsare/följare av bloggen.

I detta inlägg tänkte jag presentera historikern och filosofen Plutarchos lite närmare. Han levde under det första århundradet när en ny religion, kristendomen, höll på att ersätta de gamla gudarnas religioner och myter. Först vill jag säga, att webben idag är att betrakta som en enorm kunskapsbank att söka information i och så även böcker! Det finns många klassiker från antikens värld som numera finns tillgängliga gratis och kan laddas hem utan att intrång görs på någons upphovsrätt. Detta gäller förstås inte samtida historiker som gör nyöversättningar av gamla verk. Ibland behöver vi fräscha upp klassikerna och de har förstås rätt att ta betalt för sitt arbete. Jag rekommenderar därför Robin Waterfields översättning: Plutarch Roman Lives (Oxford World’s Classics). Den är även känd under titeln ”Parallella liv”. Jag avslutar inlägget med att presentera Waterfields översättning.

Vem var Plutarchos?

Plutarchos bar en historiker och filosof som var verksam under första århundrandet. Han föddes 46 i Chaeronea, Grekland som inte låg långt bort från Delfi. Han växte upp i en familj från det övre samhällsskiktet som hade lokala politiska kopplingar i samhället. Fadern hade också ett stort intresse för filosofi och han förekommer ofta i Plutarchos skrifter. Han fick en gedigen utbildning och skickades till Aten för att studera. Skolorna i Aten var under denna tid stark influerade av stoicismen och platonismen även om den sistnämnda var den dominerande filosofiska traditionen. Även influenser från de mytiska, religiösa mysteriekulterna förekom. Plutarchos skrev om Osiris-kulten som kom till Grekland från Egypten.

800px-plutarchPlutarchos lärde sig latinet under sina många resor till Rom där han även utvecklade en relation till de styrande genom sin kontakt med många inflytelserika familjer. Tillsist fick han även romerskt medborgarskap och hans latinska namn var Lucius Mestrius Plutarchus. Han tilldelades så småningom ett romerskt ämbete som gjorde honom inflytelserik när han återvände till sin hemstad Chaironeia. Han blev en slags ambassadör. Han var också präst vid den stora helgedomen i Delfi och var intresserad av mysteriekult vilket även märks av i hans texter.

Plutarchos hade även en privatakademi i hemstaden dit även kvinnor hade tillträde! Detta var mycket ovanligt för att inte säga ett enormt undantag i en tid där kvinnan inte hade några särskilda rättigheter! Tänk även på att den kristne Paulus också uttryckte i sina brev att kvinnan inte skulle ha tillträde att undervisa. Plutarchos ansåg att flickor skulle ges samma utbildning som pojkar för att äktenskapet på så sätt skulle bli lyckligare ifråga om ekonomi och reproduktion! I essäsamlingen Moralia finns titeln Om modiga kvinnor (De Mulierum Virtutibus). I inledningen nämner han även Sapfo! I denna essä tar Plutarchos upp, om än mycket kortfattat, de trojanska kvinnornas mod och ger flera andra historiska exempel. Han skriver även om keltiska, persiska och etruskiska kvinnor. Det är väl i det närmaste onödigt att påpeka att fransosen Montaigne ett par århundraden senare kände stor beundran inför Plutarchos och även Shakespeare hade hans Caesarbiografi framför sig när han författade sitt drama om den store kejsaren av Rom.

Plutarchos skrifter har haft en enorm påverkan på den västerländska kulturen och idétraditionen under flera århundraden. Hans texter ger oss mycket information om grekisk- och romersk kultur som Plutarchos levde i. Han har bidragit till den filosofiska inriktning som kallas för platonismen, som dominerade det filosofiska tänkandet under hans egen livstid. Han gjorde själv mycket för att introducera Aristoteles filosofi, främst logiken och i etiken i platonismen. Han har också en psykologisk blick på sin egen samtid vilket gör att vi fortfarande uppskattar honom och kan ta till oss hans texter idag.

Texterna Parallella liv och Moralia

Plutarchos skrifter är fördelade i två större samlingar, nämligen Parallella liv och Moralia. Båda är mycket omfattande till innehållet som ger läsaren stor insikt i livet under 100 e.Kr. Båda texterna är skrivna på grekiska, men tyvärr har inte några helt fullständiga upplagor överlevt historiens gång. Han levde under en relativt stillsam period i romarrikets historia och hans texter var också kända under hans egen samtid. Kanske möjliggjorde det stabila omvärldsläget att han kunde författa såpass mycket? Vi vet att han skrev regelbundet på biografierna redan under kejsar Trajanus tidigaste regeringstid och fortsatte med projektet fram till sin död mellan 120-125 f.Kr.

Plutarchos text ”Parallella liv” är en samling om 50 biografier, levnadsskildringar över kända historiska personligheter från Grekland och Romarriket. Idag finns 46 av dem kvar. Den kallas för ”Parallella liv” eftersom böckerna ursprungligen är arrangerade i en parallell ordning där en grekisk personlighet presenteras före en romersk personlighet. Någon annan förklaring till titeln går inte att finna. Moralia är en samling essäer där Plutarchos tydligtvill uppmana sin läsare att själv tänka mer filosofiskt kring sitt eget liv, sin samtid och framförallt egna karaktärsdrag. Religionen ges förstås en stor plats i detta och läsaren ska betänka gudarnas makt i tillvaron och det kommande livet efter döden.

Robin Waterfields utgåva Roman Lives : A selection of eight Roman Lives (2008)

I denna utgåva har Waterfield samlat ihop åtta romerska biografier ur Plutarkos ”Parallella Liv”. Inledningen är på ca 30 sidor och går igenom översättarens kommentar, urvalet, kronologin och kartor. Efter de åtta levnadsskildringarna följer kortfattad info om romerska mynt och mått, särskilda ord och terminologi, en förklaring av romerska familjenamn, den långa notapparaten till levnadsskildringarna (ca. 100 sidor), ett index över litteratur och källor som Plutarchos själv nyttjade. Bokversionen avslutas med ett omfattande namnindex. Textsamlingen kan tyckas övermäktig och tradig för någon som inte är van att läsa feta klassiker på engelska, men boken är ändå värd en chans för någon som vill uppleva en antik klassiker och den antika världen i en så kallad originaltext!

Jag gillar Waterfields upplägg. Varje levnadsskildring introduceras med en längre kommentar om ca tre sidor med hänvisning till modern forskning. På många sätt är Waterfields utgåva mer vetenskapligt orienterad än t ex Lagerström som också har översatt fem biografier av Plutarchos, men till svenska.

Cato den äldre: 239-149 f.Kr.  Cato d.ä var en romersk statsman, senator och författare. Cato d.ä är mycket berömd för sina tal och sin retorik. I senaten avslutade han alltid sina tal med meningen: Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam ”För övrigt anser jag att Karthago måste förstöras”. Hans önskan gick i uppfyllelse år 149 f.Kr då Rom startade det tredje puniska kriget mot Karthago. Hela Karthago slogs sönder, man strödde salt i dess åkrar och befolkningen såldes som slavar.

Aemilius Paullus:  229 – 160 f.Kr, romersk fältherre

Tiberius och Gajus Gracchus – Bröderna Gracchus var två tribunaler som levde i slutet av 100-talet f. Kr. Deras största bedrift var en reform som gick ut på att fördela aristokratins egendomar ute på landsbygden så den även kom krigsveteraner och fattigare folk till nytta. De mördades av motståndare till reformen.

Marius: 157-86 f.Kr var en romersk fältherre och statsman.

Sulla: 138-78 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Under en tid var han även diktator som intog Rom vid två tillfällen och fördubblade under den tiden senatorernas makt.

Pompejus: 106-48 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Mördad.

Caesar: 100-44 f.Kr. Kejsare och förmodligen den mest kände av dem.  

Antonius: 83-30 f.Kr. Romersk fältherre, död genom suicid.

Nyfiken på Plutarchos på svenska?

Här är några titlar som jag funnit för dig som är intresserad av svenska översättningar av Plutarchos texter:

Bokomslag Kärlek och vänskap: Moralia I (storpocket)

Bokomslag Moralia II. Levnadsråd (inbunden)

Bokomslag Levnadsteckningar : tio parallella biografier. Tema Syrakusa (inbunden)

 

Källor:

Bill Thayers webbsida innehåller tusentals verk av antikens författare och här kan man läsa flera intressanta författare i engelsk översättning. Dessa bygger i sin tur på översättningar publicerade 1931 i Loebs Classical Library. Här finns mycket kul läsning för den som inte vill lägga pengar på nytryck!

Bokomslag Roman Lives (häftad)

Recension: ‘Kejsarhistorier – Historia Augusta översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström’ (2005)

I lördags gjorde jag ett bokfynd när jag var ute på loppis. Jag fann nämligen ett oläst och tillsynes nytt exemplar av Ingemar Lagerströms Kejsarhistorier, även känd som Historia Augusta. Ja, den var väl lite dammig och verkade ha stått osåld ett tag, men det var bara att blåsa bort dammet. Lagerström översätter som bekant från latin och grekiska. Vart och vartannat år utkommer Lagerström med nya klassiker översatta till svenska. Han har även översatt Suetonius Kejsarbiografier (2001). Detta är första gången ett urval ur Historia Augusta presenteras på svenska, men tyvärr verkar boken numera helt slutsåld i nätbokhandlarna.

Kejsarhistorier består av en samling biografier, eller levnadsskildringar över romerska kejsare vilka styrde det romerska imperiet mellan 76-222 e.Kr. Den är att betrakta som en fristående samling och en möjlig fortsättning på Suetonius bok Kejsarnas liv. Suetonius kejsarbiografi slutar med Domitianus död ca 96 e.Kr och Historia Augusta börjar med Hadrianus. Lagerström har översatt även Suetonius verk, men jag valde att recensera Catharine Edwards utgåva och översättning till engelska av Suetonius i ett tidigare inlägg här.

Om Lagerströms utgåva

Hos Suetonius är den sist beskrivna kejsaren Domitianus. Till tema och innehåll är stilen och upplägget i Historia Augusta mycket lik Suetonius och flera av författarna till Historia Augusta har troligen haft Suetonius som inspirationskälla. I denna svenska utgåva är det fråga om urval. Lagerström har inte översatt samtliga manuskript och utgåvor som finns av Historia Augusta. Det är helt omöjligt att publicera allting ur den utan att göra olika överväganden som tar hänsyn till omfång och vad som kan kallas för ett representativt urval. Boken har en relativt kort inledning på ca trettio sidor där Lagerström först kommenterar sin översättning och introducerar Kejsarhistorier. En historisk översikt med årtal finns med och kan vara behjälplig för läsaren. Hit tillkommer en redogörelse för verkets tillkomst och plats i historien. Läsaren får veta att Historia Augusta innehåller 30 biografier med start från Hadrianus och avslutas med Carinus och Numerianus år 284. Verket tros ha skrivits av sex författare, men det är ändå besvärligt att fastställa säker tidpunkt för tillkomst av vissa texter. De har inte heller varit speciellt organiserade i arbetet. Läsaren utlovas mycket och den eller den författaren kan skriva att det kommer fler biografier över den eller den kejsaren, trots att forskningen idag aldrig hör talas om just de texterna. Märkligt är även att det saknas biografier över t ex Nerva och Trajanus. Dessa var i successionen efter den mördade Domitianus. Lagerström väljer att kommentera deras liv kortfattat i inledningen.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv har Historia Augusta aldrig klassats som ”finare litteratur”. Som jag nämnde tidigare liknar den i upplägg och still sin föregångare Suetonius. Lagerström menar i sin inledning att det är denna charm hos verket som fängslar läsaren på samma sätt som vid läsning av Suetonius. Trots sina starka överdrifter i levnadsskildringarna har boken okritiskt betraktats som ett historiskt verk av många författare under historiens gång. Åtminstone sedan 500 e.Kr. Texterna i Historia Augusta tros ha tillkommit mellan 200-300 e.Kr., men de tidigaste manuskripten som överlevt är från 900-talet. Detta manuskript har titeln: Vitae Diversorum Principum et Tyrannorum a Divo Hadriano usque ad Numerianum Diversis compositae. Brittiske 1700-talshistorikern Edward Gibbons har tagit med den som källa i sina verk om romarriket. Kanske är det tack vare Gibbons som verkets ryktbarhet överlevde till modern tid. Författaren Marguerite Yourcenar utgick från Kejsarbiografier när hon skrev sin fiktiva roman Hadrianus minnen (1951).

Förutom översättningen kommenterar Lagerström fortlöpande i texten och dessa kommentarer är arrangerade och placerade i slutet av boken. I inledningen förklaras även skillnaden mellan kejsardynastier, revolutionskejsare, adoptivkejsare och soldatkejsare. Till adoptivkejsarna hör: Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antonius Pius (138-161), Marcus Aurelius, samt Verus som under en period var medkejsare till den sistnämnde. Det var också Marcus Aurelius (161-180) som bröt adoptivtraditionen och installerade Commodus (180-192) som arvkejsare. Den som är bekant med upplägget och stilen hos Suetonius vet att det inte bara är statsskick, politik och militära kampanjer som utläggs. En stor del ägnas åt att beskriva enskilda kejsares personlighet och vanor. Så befäster även Historia Augusta bilden av Marcus Aurelius som ”filosofkejsaren” och nämner hans intresse för filosofin sedan barnsben och hur intresset för dessa frågor uppslukade honom i vuxen ålder. Historia Augusta tecknar ett sympatiskt porträtt av honom till skillnad från Heliogabalus som ter sig mycket obehaglig och extrem under sina få månader vid makten. Även Hadrianus tecknas relativt sympatiskt och beskrivs som en boklig man som kunde minnas flera stycken ur böcker utantill. Men biografierna ger också en inblick i statsskicket, antikens människosyn och de hemskheter som faktiskt tolererades och aktivt utövades av Rom. Till skillnad från Suetonius är Historia Augusta inte måttlig ifråga om det extrema. Det är mycket fokus på det blodiga i kejsarnas livsgärning. Sammanfattningsvis vill jag ändå konstatera att Historia Augusta till svensk översättning är en kulturgärning trots att den inte är att betrakta såsom en särskilt tillförlitlig historisk källa. Den är till sist ett känt antikt dokument som förtjänas en läsare även idag. Lagerström har därför gjort en utmärkt insats och det är bara att hoppas på fler antika alster i svensk språkdräkt framöver!

Den latinska inledningen till Heliogabalus

Såhär lyder den första versen i livsskildringen över kejsar Heliogabalus, enligt David Magies utgåva:

Vitam Heliogabali Antonini, qui Varius etiam dictus est, numquam in litteras misissem, ne quis fuisse Romanorum principem sciret, nisi ante Caligulas et Nerones et Vitellios hoc idem habuisset imperium. 

Lagerströms översättning av ovanstående vers lyder:

Över Heliogabalus Antonius, som även kallades Verus, skulle jag aldrig ha skrivit en biografi, för att på så sätt låta denne romarnas härskare förbli okänd om inte redan en Caligula, en Nero och en Vitellius innehaft kejsartronen.

Kejsarporträtten i Historia Augusta enligt Lagerströms utgåva

Som jag nämnde innehåller den svenska utgåvan endast ett urval och jag listar här de kejsarporträtt som översatts och kommenterats av Lagerström (2005):

Hadrianus

Aelius

Antonius Pius

Marcus Aurelius

Verus

Avidius Cassius

Commodus Antonius

Pertinax

Didius Julianus

Severus

Pescennius Niger

Clodius Albinus

Caracalla

Geta

Macrinus

Diadumenus

Heliogabalus

Lagerströms utgåva avslutas med en ordlista, stamtavlor, kartor och register.


Källor

Lagerström, I. (2005). Kejsarhistorier. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Suetonius, ., & Edwards, C. (2008). Lives of the Caesars. Oxford: Oxford University Press.

Var den minoiska kulturen på Kreta det sjunkna Atlantis?

Under hela antiken och genom historien har människan fascinerats av legenden om det sjunkna Atlantis. Vad var det sjunkna Atlantis? Vilka var de människor som sades ha skapat en högstående kultur på ön och som plötsligt försvann under havet som om de aldrig hade funnits? Legenderna om dess storhet har växt genom århundradena och trots det fiktiva inslaget finns många spekulationer och försök till historiska paralleller med en rad omöjliga och möjliga kandidater på kartan.

I detta inlägg fokuserar jag på om legenderna om Atlantis kan ha en koppling till den minoiska kulturen på Kreta. 1909 presenterade nämligen The Times teorin att det var en enorm flodvåg, eller tsunami som slukade minoernas kultur efter ett vulkanutbrott på ön Thera, nuvarande Santorini. Detta vulkanutbrott resulterade i en tsunami som satte fart mot Kreta där minoerna bodde. Namnet Atlantis kommer från grekiskans Ἀτλαντὶς νῆσος som betyder Atlasön. Jag skriver här om Platons dialoger, den minoiska kulturen och myten om Kung Minos.

Atlantis i Platons dialoger

Det är tack vare filosofen Platon som historierna om Atlantis överlevt intill vår tid. Han nämner ön i två dialoger, Timaios och Kritias. I den senare i texten är beskrivningen av ön avbruten och saknar en rimlig fortsättning. Enligt Platon ska ön ha legat bortom Herakles stoder och varit en stormakt. Men försök till geografiska beskrivningar från antiken är allt annat än korrekta idag. Mycket på grund av att antiken hade en helt annan världsbild.

Beskrivningen av Atlantis i Timaios : Loeb Classical Librarys utgåva

I Timaios beskriver Platon (360 f.Kr) Atlantis geografiska läge och Herakles stoder tros ha varit i närheten av Gibraltarsundet. Den åsikten ligger visserligen långt ifrån Platons eget närområde. Han nämner även statsskicket på ön. Vanligtvis läser man direkt in det fiktiva i beskrivningen och menar att det hela endast blivit skrivet med syfte att belysa någon mer teoretisk ståndpunkt. Båda dialogerna har relativt ingående beskrivningar av Atlantis geografiska läge och av människorna som bodde där.

For it is related in our records how once upon a time your State stayed the course of a mighty host, which, starting from a distant point in the Atlantic ocean, was insolently advancing to attack the whole of Europe, and Asia to boot. For the ocean there was at that time navigable; for in front of the mouth which you Greeks call, as you say, ‘the pillars of Heracles,’ there lay an island which was larger than Libya and Asia together; and it was possible for the travelers of that time to cross from it to the other islands, and from the islands to the whole of the continent over against them which encompasses that veritable ocean. For all that we have here, lying within the mouth of which we speak, is evidently a haven having a narrow entrance; but that yonder is a real ocean, and the land surrounding it may most rightly be called, in the fullest and truest sense, a continent. Now in this island of Atlantis there existed a confederation of kings, of great and marvelous power, which held sway over all the island, and over many other islands also and parts of the continent.

Men Platon säger även att de som bodde på ön offrade tjurar vilket ger oss en rimlig koppling till den minoiska kulturen som vördade tjuren. Samtidigt är det värt att påpeka att just tjuren dyrkades genom hela bronsåldern i flera kulturer där den sågs som en symbol för styrka och fertilitet.

Beskrivningen av Atlantis i Kritias:

Som jag nämnde är beskrivningen av Atlantis i dialogen Kritias mycket kortfattad:

But afterwards there occurred violent earthquakes and floods; and in a single day and night of misfortune all your warlike men in a body sank into the earth, and the island of Atlantis in like manner disappeared in the depths of the sea. For which reason the sea in those parts is impassable and impenetrable, because there is a shoal of mud in the way; and this was caused by the subsidence of the island.

 

poxy1084_hellanicus_atlantis
Hellikanus från Lesbos beskriver Atlantis i detta fragment

Övriga textvittnen från antiken

Även om minoerna hade ett skriftsspråk i form av ett hieroglyfliknande alfabet (Linear A) verkar de inte ha efterlämnat några större bokskatter som handlar om sig själva. Eller så har vi helt enkelt ännu inte återfunnit dessa vilket också kan vara en förklarande omständighet. Som tur är har andra högstående kulturer i samma område skrivit om minoerna. Än idag har vi inte kunna deschiffera minoernas språk! Hesiodius kan ha syftat på den stora naturkatastrofen i sin Theogoni som handlar om grekernas stora gudavärld och myter.Myten som sägs vara kopplad till den minoiska kulturens undergång är den som handlar om Titanomachia, det stora gudakriget mellan titanerna och kroniderna. På en stele från farao Amose I:s tid beskrivs hur Egypten drabbades av apokalyptiska regnfall och stormar. Dessa oväder slog sönder både tempel, gravar och pyramider. Forskare har velat koppla inskriptionen på den s.k storm-stelen till vulkanutbrottet på Santorini.

Vilka var minoerna?

Minoernas kultur var inte okänd under antiken och de var kända som ett stort sjöfolk som bedrev handel långväga till sjöss. Den legendariske historikern Herodotus nämner kung Minos, men de kallade sig själva inte för minoer. Detta namn är senkommet och syftar på den mytiske kung Minos som bodde i palatset i Knossos under den grekiska forntiden. Omkring honom och hans palats kom grekerna långt senare att bygga sina mytologiska berättelser. Minoerna tillhörde bronsåldern och verkade ca. 3000-1000 f.Kr. Återupptäckten av minoernas kultur gjorde under det tidiga 1900-talet då den brittiske arkeologen Arthur Evans (1851-1941) gjorde utgrävningar på Kreta. Han fann då de berömda palatsstrukturerna på Knossos.

Minoretaus och den märkliga labyrinten

Myten om Minos, hans hustru och Minotauros är välkänd och vi är väl otaliga generationer av barn som fått höra den återberättad i en censurerad version där kungens hustru bara skulle prata litet med tjuren. I Illiaden återberättas myten om Kung Minos på Kreta och hans hustru Ariadne. Kung Minos dyrkade havsguden Poseidon och brukade offra tjurar åt honom. En dag bad kungen om en extra vacker tjur att offra och Poseidon frammanade ur havsdjupet en fantastiskt vit och vacker tjur. Men istället för att offra det vackra djuret lät kung Minos behålla gåvan och skickade en mindre stilig tjur till slakt. Detta tillvägagångssätt förargade Poseidon som beslutade sig för att straffa kungen. Som straff lät Poseidon kungens hustru förälska sig häftigt i tjuren och det resulterade i en avkomma, Minotauros. Den var till hälften människa och till hälften tjur. Euripides har en ganska livlig beskrivning av Minotaurus i ett av sina dramer. Enligt legenden lät kung Minos tillkalla Daedalus som ritade upp labyrinten (λαβύρινθος) och i den spärrades avkomman in. Vart nionde år offrades 14 ungdomar – sju flickor och sju pojkar från Aten till Minotaurus. Ordet labyrint har en etymeologisk koppling till lavrys >> dubbelyxan med den ungefärliga betydelsen ‘dubbelyxans hus’.

Adriadne med sin avkomma, Minotaurus.

Jag var oerhört fascinerad av hur berättelsens hjälte Theseus går in i labyrinten för att söka upp Minoretaus. Jag tyckte det var en enormt spännande och hur han använde Ariadnes garnnystan (mitos) till att bilda ett vägledande snöre för att kunna hitta ut samma väg som han kom in i labyrinten.

Olika försök har gjort att förklara den minoiska kulturens förfall. Den kan ha drabbats av en rad naturkatastrofer, men erövringsförsök kan ha varit en bidragande faktor. Deras berömda palats förstördes, men minoerna lyckades återhämta sig och kunde återuppbygga dem. ca 1400 f. Kr finns mycket som tyder på att greker började komma i kontakt med Kreta och började utöva ett kulturellt inflytande på ön. Grekiska krigare eller krigare från Mykene kan ha intagit ön och därmed på längre sikt ha påverkat skriftspråket. Idag är endast Linear B deschifferat, men Linear A väntar ännu på att tolkas.

knossos_fresco_women
Minoiska damer avmålade i stora palatset på Knossos, Kreta.

Kvinnan tros haft en upphöjd ställning under denna peiod och teorier har framförts att den minoiska kulturen vilade på ett matriarkat. På bilden till vänster har kvinnorna precis som i Egypten vid samma period avbildats i profil. Deras hud är vit vilket troligen betyder att de uppehöll sig inomhus i palatsen, medan männen målats bruna vilket antyder att de arbetade utomhus. Kvinnorna är avbildade med blottade bröst och det har tolkats som att de kanske gick klädda så till vardags, eller så kanske det endast var prästinnorna som hade brösten blottade på detta sätt. Minoerna avbildade även tjurar som ansågs heliga och flera bilder visar människor som kastar sig över tjurar genom att ta tag vid deras horn. Denna form av tjurhoppning tros kunna kopplas till religiösa högtider. Kanske bedrevs den direkt på de enorma palatstaken i Knossos, då man ännu är osäker på vilken allmän funktion de labyrintliknande palatsen hade i staden.

Vad var det som hände?

Föreställningarna om en ö som sjunkit i havet kan ha sitt ursprung i en serie naturkatastrofer som drabbade Kreta med flera platser på jorden omkring 1600 f. Kr då även det berömda vulkanutbrotten ägde rum. I modern tid har man inte funnit några människoskelett trots att Santorini varit befolkad vid tidpunkten. Möjligen han dess befolkning evakueras om signaler på aktivitet kunnat iakttagas under en längre period.

Vulkanutbrottet blev så kraftigt att en del av ön Santorini, då kallad Thera [Θήρα], sjönk ner i havet och försvann. Stora askmoln dröjde sig kvar över himlen och en stor svallvåg, en tsunami kastade sig över Kreta och slog inte bara sönder dess palats utan en hel kultur. Bokstavligt svepte tsunamin hela ön och de få individer som kunde rädda sig flydde upp i bergen och tros sedan ha bott där cirka hundra år, förmodligen med en manisk skräck för havet. Så dog förmodligen minoerna ut och Kreta intogs av greker och folk från den nära belägna Mykene.

Den stora vulkankatastrofen som drabbade Kreta kan även ha gjort avtryck i Bibeln. Om ni är bekanta med hur Israels folk, judarna vandrade i öknen i fyrtio år efter flytt från Egypten, så följde de stora rökpelare i luften. Dessa rökpelare kan enligt vissa forskare ha varit synliga i området vid denna tiden och berodde på vulkanutbrottet på Santorini. Att utbrottet var kraftigt och påverkade klimatet som blev kallare har påvisats av moderna forskare bland annat genom dendrologiska studier då man tittat på träds årsringar. Självklart ledde det även till svår missväxt och kanske även massvält på vissa håll.

Källor:

Foster, Karen Plinger; Ritner, Robert K.; Foster, Benjamin R. (1996). ”Text, Storms and the Thera Eruption”. Journal of Near Eastern Studies. 55 (1): 1–14.

Friedrich, Walter L; Kromer, B, Friedrich, M, Heinemeier, J, Pfeiffer, T, and Talamo, S (2006). ”Santorini Eruption Radiocarbon Dated to 1627-1600 B.C”. Science. American Association for the Advancement of Science. 312 (5773): 548

Homer, ., Murray, A. T., & Wyatt, W. F. (1999). Iliad. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Sivertsen, Barbara J. (2009). ”The Minoan Eruption”. The Parting of the Sea. Princeton University Press. p. 25.

Recension: ‘Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval’ (2004)

Tidigare har jag på bloggen recenserat en utgåva av The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995). Jag fortsätter i samma äventyrliga anda och rekommenderar Eric Hermelins översättningar av persisk poesi och sufism som är islams mystiska- och esoteriska tradition. Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval (2004) är en klassiker. Den första utgåvan utkom 1976 på Bo Cavefors Bokförlag AB. Antologin introducerar den persiska litteraturen tillsynes för första gången i svensk språkdräkt; åtminstone för den breda och ointroducerade allmänheten. Denna pocketversion är dock utgiven 2004 av Ordfront. Någon uppdatering av det ålderdomliga språket som Eric Hermelin (1860-1944) brukade har tyvärr inte gjorts. Kanske utgör den något gammalmodiga svenskan i översättningen ett hinder för den ovane läsaren idag. Urvalet baseras på ett par medeltida sufiska poeter som samtliga levde och verkade i Turkiet, Persien och Afghanistan.

Ett härjande och oroligt liv

Men vem är vår översättare i detta fall? Eric Hermelin var en svensk friherre med en brokig bakgrund. Hans familj var ganska så välbeställd och fadern Axel framgångsrik. Modern, Eugenia var dotter till prästen Peter Fjellstedt som gjorde stora insatser för kristendomen i Sverige och utomlands. Eric fick tidigt i livet problem med alkoholism och fick avbryta sina studier i Uppsala. För att hjälpa sonen sattes han istället i jordbrukslära hemma på gården, men även detta misslyckades.

Tidvis levde han ett mycket hektiskt liv och emigrerade 1883 till USA. Men han var också familjens svarta får som visserligen tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén, men fick avsked på grund av fylleri och oberäknelighet. Under tiden som soldat stationerades han i Indien där hans hälsa snabbt försämrades av malaria och fängelsevistelser. Av de fem år han tillbringade i Indien satt han två år fängslad där på grund av begångna brott och förseelser inom armén. Det enda positiva var att Hermelin under denna tid lärde sig att behärska persiska och den persiska litteraturen.

Hermelin blev med tiden gravt alkoholiserad och insjuknade i tyfus och syfilis. 1893 avskedades han med ett vanärande betyg från armén. Trots detta fortsatte han sina irrfärder både i USA och på Jamaica. 1897 var han åter i Sverige på ett kortare besök där familjen lyckades skaffa en förmyndare åt honom. 1906 var han dock på väg till Australien där han snabbt hamnade i klammeri med rättvisan och dömdes för stöld. Enligt polisens uppgifter om svensken hann han dömas för minst 21 företeelser under sin relativt korta tid i landet. Utifrån alla dessa händelser får man lov att dra slutsatsen att Hermelin levde ett mycket självdestruktivt liv och det insåg även hans familj som tyckte det var nödvändigt att få in honom under vård. Hans förmyndare var under denna tid brodern som även var riksdagsman och nykterhetsivrare.

img_0267
Eric Hermelin ca fyra år före sin död iförd sin fårskinnspäls. [Bild:Wikipedia]
Livslång sjukhusvistelse på S:t Lars och översättningsarbetet

1908 återkom han till Sverige och skulle aldrig mer lämna landet. Hermelin skrevs 1909 in på Lunds hospital för psykiatrisk tvångsvård. Han förklarades sinnessjuk och i behov av vård, enligt sjukjournalen. Eric Hermelin var satt i tvångsvård i Lund från 1909 till och med sin död 1944 och är förmodligen en av de mest berömda patienterna i S:t Lars sjukhushistoria. Under dessa år översatte Eric Hermelin flera tusentals sidor persisk poesi. Dessa trycktes på Håkan Ohlssons tryckeri i Lund och det blev sammanlagt ett trettiotal volymer utgivna. Ett helt livsverk. Hermelin fascinerades inte bara av persisk litteratur för han läste även Emanuel Swedenborg och Jacob Böhme. Han tyckte även om Gustaf Fröding och särskilt dikten ”En fattig munk på Skara” tilltalade Hermelin. I Fröding kunde han se paralleller med sufiern Omar Khayyams diktning. Precis som de sufiska poeter han valde att intressera sig för betraktade han både Swedenborg och Böhme som själsfränder. Även dessa var att betrakta som sanningssökande sufier trots den kristna bakgrunden. Men för vem gjorde han alla dessa översättningsprojekt? Hermelin var övertygad om att sufismen innehöll ”metafysiska” sanningar som kunde vara till nytta för alla människor. Han ville gärna sprida dessa föreställningar. Såhär motiverar han sitt översättningsarbete:

Jag översätter för att tina upp vår frusna tankeförmåga och för att sätta våra hjärtans vågor i svallning.

Sufiernas levnad liknade många gånger Erics liv. De hade många gånger levt lika ansvarslöst, hamnat i den totala sociala förnedringen och använt rusmedel för att komma i djupare kontakt med det andliga. Hos sufierna återfinner vi många gånger kritiken av den organiserade religionen. I översättningarna av Omar Khayyams dikter skriver han Vinet med stor bokstav för att visa på vinets storhet, som när man i äldre svenska skrev ut pronomenet han med stor begynnelsebokstav när det var Gud eller Jesus åsyftades i texten. Förutom grav alkoholism fanns även annan psykisk ohälsa närvarande hos Eric. Han led av paranoida föreställningar, oro, depressioner och vredesutbrott. Han gjorde också rymningsförsök och lyckades vid ett tillfälle rymma från sjukhuset en längre period. Han greps i Stockholm. De biografiker som arbetat med arkiven tycks vara överens om att översättningsarbetet och litteraturen var den bästa terapin för honom. Vid två tillfällen ska hans arbete direkt ha räddat honom från återfall. Han fick även ha undervisning och undervisade exempelvis Gunnar Jarring (1907-2002) i persiska. Jarring blev senare svensk ambassadör och docent i turkiska språk. Ett år före sin bortgång hedrades Eric med ett besök från Irans ambassad i Sverige. Ambassadören tackade Hermelin för hans insatser för den persiska litteraturen. Han dekorerades i samband med besöket med Irans Lejon-och Solorden. Den som önskar läsa mer om Eric Hermelin och hans liv rekommenderas att läsa Lars Sjögrens artikel ”Eric Hermelin ‘hospitalshjonet’ som översatte persisk poesi” publicerad i Läkartidningen (2008-09-02).

Om översättaren Hermelin

Som översättare var Hermelin lika orädd som i vanliga livet. Han censurerar inte sina studieobjekt och översätter allt, även det lustfyllda och erotiska. Eftersom han var inskriven för psykiatrisk tvångsvård hade han under denna tid inte någon juridisk rätt att låna böcker på universitetsbiblioteket i Lund. Istället byggde han upp sitt eget bibliotek på sjukhusrummet tack vare korrespondens med olika bokhandlare ute i Europa. Enligt Sjögrens artikeln äger i dag Lunds universitetsbibliotek stora delar av Hermelins boksamling! I kulturella avseenden var Hermelin mycket traditionell vilket kan uppfattas som motsägelsefullt då Erics egen livsbana bröt mot otaliga konventioner. Som kulturarbetare, eller kulturman var Heremlin konservativ och godkände aldrig språkreformen 1906. Han ogillade även 1917 års svenska bibelöversättning. Man bör också ha klart för sig att Hermelin inte översatte direkt från persiskan då han arbetade med hjälp av redan tryckta översättningar, däribland från engelskan. Hela översättningsarbetet med Attars poesi utgår från Reynold A. Nicholsons (University of Cambridge) översättning. I denna pocketsamling ingår Shaiykh Farid-Ud-Din-‘Attar, samt Jalad-Din Rumi. Den innehåller även texter ur Kalilah, en stor sagobok som utgavs i tre band mellan 1938-1942.Även texter av Jacob Böhme har tryckts i denna utgåva. Från Omar Khayyams dikter finns utdrag ur hans stora diktepos Rubaiyat [رباعیات عمر خیام‎‎]. Förmodligen den mest kända av Omars arbeten bestående av ett cirka tusental verser. Den som verkligen vill uppleva en ultimat och vacker översättning av Omar Khayyams Rubaiyat rekommenderar jag att läsa Edward Fitzgeralds vackra tolkning. Denna kan kanske uppfattas mer lättillgänglig språkmässigt. Vidare presenterar pocketutgåvan texter av Shaiykh Saadi och Hakim Sana’i. Storheten hos dessa poeter begränsas något av urvalet som redaktören ifråga har gjort.

Källor:

Hermelin, E. (1976). Persiska antologin. Lund: Cavefors.

Lindahl, P.-E. (1976). ”Ångest-hjulets svängningar”: En biografi om Eric Hermelin. Lund: Cavefors.

Sjögren, L. (2008) ”Erik Hermelin ‘Hospitalshjonet’ som översatte persisk poesi”, Läkartidningen, 2008

Sapfo från Mytilini och hennes tidigaste biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr – 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.

En tidig avbildning av Sapfo.

Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr – 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaiska perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat, vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets – och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Artemis gör sig redo att skjuta med pilbåge. (Bild: Författaren)

Sapfos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996). Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros [‘männens ö’] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor – Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin ‘orena’ vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini. När han beskriver Lesbos nämner han flera av öns kända invånare och så även Sapfo. Strabo nämner hennes bror Charaxos och hans affär med den rosenkindade prostituerade kvinnan i Egypten.

Platon nämner Sapfo

Även filosofen Platon kände till Sapfos lyrik och han kallar henne vis. Han säger också att Sapfo är den tionde musan och jämför henne därmed med de traditionellt nio muserna i grekisk mytologi. Dessa ansågs vara kunskapen som återfinns i poesi, lyriken och sångerna.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän ‘Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians’ har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.

sappho-alone
Sapfo avbildad på en vas.

III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

”Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde.”

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. – Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho’s surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.

Thesmorphoria – Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

Bokomslag Searching for Sappho (inbunden)

Mitt ex av Greek Lyric I från Loeb Classical Library

Recension: ‘Grekisk gryning – Om det hellenska kulturflödet genom tiderna’ av Sture Linnér (2005)

Ni som följt bloggen vet säkert att jag redan tidigare recenserat litteratur av professor Sture Linnér. Han var en av de mest kända ‘kännarna’ av grekisk historia och kultur i Sverige. Genom sina böcker har han efterlämnat ett fint arv till den allmänna folkbildningen. I denna bok tar han med läsaren på ytterligare en resa genom det grekiska kulturarvet på ett inspirerande sätt med några historiska nedslag som han lyckas sammankoppla med historiska händelser som ligger närmare vår egen tid. I Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) funderar han vidare kring Greklands bidrag till västerländsk kultur- och civilisation.

Jag tycker om Linnérs sätt att skriva och engagera sig i olika ämnen, men jag anser ändå att boken kräver en viss förförståelse av den grekiska kulturhistorien hos läsaren. För det är även en fråga om tvära kast mellan litteraturhistoria, den grekiska epiken och historiska händelser som t ex perserkrigen. Den har inte heller något särskilt upplägg och fördjupningarna är korta. Detta behöver inte ses som en nackdel för den som vill bläddra. Linnér menar att allt vad vi idag känner till vid namn som t ex demokrati, filosofi, litteratur går att återfinna hos den grekiska civilisationen. Han ger även flera exempel på hur den faktiskt överlever in i vår egen samtid.

Linnér låter oss lyssna till flera exempel. Han berättar om hur den unge danske sjömannen Kim Malthe-Bruun, som i ett brev till sin flickvän skriver om sina känslor utifrån Sokrates och Platon. Malthe- Bruun dömdes till döden (4/4 1945) för anti-nazistisk verksamhet under kriget när Danmark var ockuperat. I sitt brev skriver han (min övers fr danska):

‘Jag tänker på Sokrates, läs om honom, och du kommer höra Platons ord, vad jag nu känner…Jag har något, som lever och bränner inom mig – en kärlek, en inspiration, kalla det för vad du vill men det är något som jag ännu inte har hittat uttryck för. Nu dör jag, och jag vet inte, om jag har tänt en liten flamma i ett annat sinne, en flamma, som ska överleva mig, men ändå är jag lugn, för jag har sett och vet att naturen är […] Varför ska jag då förtvivla, när jag ser all den rikedom, som ändå lever.’.

Även i ett brev till modern skriver Malthe-Bruun om hur Sokrates, som ju också dömdes till döden, påverkat honom. Även medlemmar i den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen (Weisse Rose) i Tyskland hänvisade till antikens litteratur och visade på hur den påverkat deras uppfattningar om demokrati och frihet. Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades i München 22/2 1943 tillsammans med flera andra för att ha spridit anti-nazistisk propaganda. I ett av flygbladen som delats ut fanns anspelningar på Aristoteles bok Politiken (Femte Boken) där Vita Rosen utifrån den antike filosofen definierar tyranniet:

‘Tyranniet innebär […] att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan att ha spioner […] och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera […] Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall vara sysselsatta och alltid behöva en ledare…’

Linnér frågar sig hur grekernas kultur påverkar oss idag. Linnérs utgångspunkt kan tyckas inspirerande för alla läsare som funderar över historiens gång. Han menar att han själv alltid sökt sig tillbaka till antikens värld när han önskat förstå vår egen samtid. Han frågar också vad Sokrates kan ha för gemensamma drag med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han söker också likheter mellan perserkrigen och våra dagars krig. Det blir också nedslag i hur populärkulturen idag tagit till sig de gamla grekerna. Förutom idétraditionen som faktiskt överlevt så upplyser oss Linnér om hur den grekiska litteraturen snabbt försvann. Nu menar jag litteratur i pappersform. Under antiken kunde man inte massproducera skriven text. Det var s.k kopister som sysslade med kopiering av texterna, men då som nu blev var det störst chans att de mest kända texterna kom att överleva historiens gång. Därför finns Illiaden och Odysséen kvar, men inte Sapfo, Alkaios, Menander m.fl.

Under 400-talet uppfördes minst 1000 tragedier på scenen i Aten, men endast ett trettiotal av dem har överlevt i vår tid. I samband med detta kommer Linnér även in på den så kallade papyrusforskningen och berättar om dess framsteg sedan 1800-talet. Han skriver också om staden Oxyrynkos, Egypten och om det enorma arkeologiska fynd som gjordes där i slutet på 1800-talet. Oxyrynkos var vid tidpunkten för fyndet en liten stad med omkring 20,000 invånare. I en soptipp på sju meters djup fann man stora högar av slängda papyrer! Efter 10 år var omkring 100,000 fragment räddade! Mycket arbete återstår dock. Säkert kommer flera fynd av fragment från antikens stora namn bli kända. Forskningen tar dock tid på sig, först 1999 fick vi den första sammanhängande texten av filosofen Empedokles (ca. 400 f.Kr) utgiven.

I ett annat kapitel tar Linnér upp den äldsta epiken och funderar kring den. Han skriver om Hesiodos som sammanställde de grekiska myterna och det blir en spännande presentation av den grekiska gudavärlden, samt den grekiska kosmogonin. Han skriver också om den grekiska mysteriekulten inom religionen och om de eleusinska mysterierna, men tar även upp försokratikerna som var mer naturvetenskapligt inriktade. Vi får även många smakprov på hur vår egna författare valt att översätta antikens klassiker till svenska. Linnér delar generöst med sig av olika översättningar. Ett kapitel ägnas åt den grekiska filosofin och gör nedslag hos Sokrates/Platon. Han skriver också hur perserkrigen inverkat på idétraditionen i området. Det avslutande kapitlet handlar om ett urval bland våra nutida poeter och hur de valt att förhålla sig till det grekiska kulturarvet. Linnér diskuterar den grekiske poeten Kavafis Julianusdikter, Gustaf Frödings dikt ”I Daphne” får en analys, liksom Verner von Heidenstam.

Jag tycker boken är en av de bästa böcker som Sture Linnér har skrivit om grekiskt kulturarv och jag rekommenderar den varmt.

Bokomslag Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (e-bok)

Modern astronomi kommenterar Sapfos poem ‘Plejaderna har sjunkit…’

I min recension av Sture Linnérs bok Den Gyllene Lyran så nämnde jag Sapfos välkända poem om plejaderna. Fragmentet samlades först in av den grekiske grammatikern Hefaiston, ca. 100 e.Kr. Både Voigt & Campbell utgår från att Sapfo är den verkliga författaren till poemet. Såhär diktade Sapfo, men återigen är det bara en fråga om fragment och vi vet inte hur en fortsättning på raderna kan ha sett ut:

Δέδυκε μεν ἀ σελάννα
καὶ Πληΐαδεσ, μέσαι δὲ
νύκτεσ πάρα δ᾽ ἔρχετ᾽ ὤρα,
ἔγω δὲ μόνα κατεύδω.

Översättningen i Loebs utgåva (1990):

The moon has set and the Pleiades; it is midnight,

and time goes by, and I lie alone. (Campbell 1990, s. 173)

Plejaderna är en stjärnhop i Oxens stjärnbild och har fått sitt namn efter sju nymfer i den grekiska mytologin. Den går även under namnet de sju systrarna och samtliga stjärnor i plejaderna har namn efter döttrarna till Atlas och Pleione i den grekiska mytologin.  Nu har några astronomiker tagit sig en närmare titt på texten och publicerat en artikel om detta. ”Seasonal Dating of Sappho’s ‘Midnight Poem‘” är skriven av Cuntz, Gurdemir & Georg och är tryckt i Journal of Astronomical History and Heritage (2016).

Sapfo har nämligen här inte bara skrivit skön lyrik, hon har också gjort en astronomisk iakttagelse om hur stjärnornas konstellation såg ut på himlavalvet vid en särskild tidpunkt. Raderna förmedlar två viktiga upplysningar:

  • Månen har gått ner och plejaderna har sjunkit under horisonten…
  • och detta har ägt rum före midnatt.

img_0242
Plejaderna i stjärnbilden Oxen
Anledningen till varför iakttagelsen blir intressant är för att det går att avgöra under vilka år dikten skrevs. För att kunna komma fram till denna slutsats utgick astronomerna från två saker – Sapfos geografiska plats (Mytilini, Lesbos) för att veta vilken del av stjärnhimlen hon kunde se och tidpunkten för hennes död, år 570 f.Kr. Detta för att möjliggöra en viss variation angående år, men samtidigt dras slutsatsen att plejadernas position inte är nämntvärt förändrade under dessa år. Slutsatsen är dock att Sapfo från Mytilini kunde observera plejaderna i denna position från och med senvintern 25 januari fram till tidig vår, 31 mars.

Assuming that Sappho observed from Mytilene on the island of Lesbos, we determined that in 570 BC the Pleiades set before midnight from 25 January on, and were lost to the evening twilight completely by 6 April.

Källor:

Campbell, David A., ed. (1990). Greek Lyric I: Sappho and Alcaeus. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.

Cuntz, Gurdemir & George. ”Seasonal Dating of Sappho’s ‘Midnight Poem‘”, Journal of Astronomical History and Heritage, 19 (1), 18-24 (2016)

 

Recension: ‘Homerisk hemkomst’ av Sven Deblanc (1992)

Hej igen, kära läsare av bloggen! Som Du säkert har märkt är det nu rejäla djupdykningar ner i antikens litteratur. Jag fortsätter i de gamla grekernas fotspår och det blir t ex ännu mera Sapfo framöver. I detta inlägg kommer jag dock fokusera på det stora eposen Illiaden och Odysséen från 700 f.Kr vars myter och historia fortfarande är mycket levande i vårt kollektiva medvetande och i vårt gemensamma europeiska kulturarv. I detta inlägg rekommenderar jag ytterligare en bok om detta antikens mästerverk sedd genom författaren Sven Deblancs ögon. Förhoppningsvis kommer Deblancs bok att få dig, kära läsare, att fortsätta dina självstudier i dessa berömda klassiker. Bokens titel är ”Homerisk hemkomst – Två essäer om Illiaden och Odysséen” (1992). Deblanc skriver i Inledningen att en läsning av 6:e sången i Odysséen på orginalspråket, den klassiska grekiskan, är en av de främsta läsupplevelser han någonsin haft. Deblanc tillhörde den bildningstradition som numera är borta. Han skriver om sin tid som student i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hur han där någorlunda lärde sig att behärska den homeriska dialekten. Hur han fick hjälp av Loeb Classical Library och dess utgåva av Homeros och Autenrieths grekiska ordbok till densamma. Tidigt i boken kommer Sven Deblanc in på författarfrågan. Vem eller vilka skapade de stora eposen Illiaden och Odysseen? Deblanc redovisar några vetenskapliga studier i ämnet. 1795 framförde professor Friedrich August i Halle åsikten att de båda verken hade olika författare. Själv var Deblanc en unitarist i frågan som trodde på en författare till båda verken. Han valde att se till de enhetliga och gemensamma dragen i båda eposen.

2000 verser tycks ha varit standardmåttet på ett epos under denna tiden, men både Illiaden och Odysséen är långt mer omfattande. Deblanc tror i enlighet med forskningen att de stod färdigskrivna omkring 730 f.Kr. Förmodligen var de nedtecknade på papyrus, det vanligaste materialet under denna tiden. Deblanc ägnar en del tid till att förklara hur eposen gått från muntlig utsago, från muntlig tradering av stoff till nerskriven text. Han ställer också den viktiga frågan kring hur en händelse blir till text. Kan det episka stoffet vila på historisk verklighet?

Illiaden handlar om grekernas segerrika krig mot Troja som de tillsist besegrade. Troja ligger i dagens Hisarlik, Turkiet. Det trojanska kriget startade när Paris från Troja rövade bort Helena som var gift med kung Menelaus av Sparta. Dess mytologiska ursprung och källor berättar att kriget egentligen startade när gudinnorna Athena, Hera och Afrodite bråkade om ett gyllene äpple de fått av Eris. Den vackraste gudinnan skulle få äpplet och Zeus skickade iväg gudinnorna till Paris som skulle döma mellan dem. Paris tyckte Afrodite var den vackraste av dem. Som tack för gåvan lät Afrodite den jordiska kvinnan Helena bli den vackraste kvinnan. Paris rövade då bort Helena från kung Menelaus, men grekerna krossade som hämnd hela Troja. Därför börjar också eposet Illiaden med orden: Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Pelliden Akilles olycksdiger till tusende kval för akajernas söner. Odysséen handlar om greken Odysseus som modigt kämpat på grekernas sida under kriget, men han får visst lite problem med att komma hem till sitt älskade Itakha. Istället får läsaren lära känna honom och hans tappra krigare lite bättre genom de många äventyren. Några iakttagelser av vikt är Deblancs påståenden om att all antik diktning är performativ och muntlig. Dessa epos har blivit uppsjungna eller reciterade inför publik. Med hänvisning till forskaren Walter J. Wong som menar att när en diktning övergår till en skriftlig form har den ändå med sig det formspråk som finns i den muntliga dikten. Trots detta vet vi idag ändå litet om hur själva traderingen av berättelserna gick till och hur den muntliga traditionen lyckades bevara dem. Deblanc påpekar att redan på 600 f.kr fanns det en diktare vid namn Homeros. Det ska också finnas fragment av text som anknyter till både Illiadien och Odysséen, men de faller utanför båda verken. Kanske har vi att göra med en pseudo-Homeros? Ibland tycker jag Deblanc är alldeles för konservativ i sina bedömningar av forskningen. Han tycks föredra den äldre forskningen och dissar neo-analytikerna, som han själv kallar dem, och deras åsikter om t ex författarfrågan.

Filmtips: För er som inte har lust till läsning rekommenderar jag den underbara filmen The Odyssey (1997) som humoristiskt och med glimten i ögat följer Odysseus och hans tappra män. Den innehåller oförglömliga scener t ex när den outtröttlige hjälten vistas hos jätten, häxan Kirkes och på Kalypsos ö. Isabella Rosselini spelar den synnerligen högst ‘strålögda’ Athena. Filmen följer händelserna i eposet ganska bra.

Bokomslag Homerisk hemkomst : Två essäer om Iliaden och Odysséen (e-bok)

Recension: ‘Den gyllene lyran – Archilochos, Sapfo, Pindaros’ av Sture Linnér (2014)

I denna recension rekommenderar jag Sture Linnérs bok Den gyllene lyran – Archilochos, Sapfo, Pindaros. Boken utgavs först 1989 och nu i elektronisk utgåva, 2014 (Norstedts). Sture Linnér (1917-2010) var docent i grekiska och skrev mycket om antikens litteratur. Han var också mottagare av en rad priser och utmärkelser. Däribland Svenska Akademins stora pris (2006), Serafimermedaljen (2008) och Karin Boyes litteraturpris (2008). Denna bok är en djupdykning i den grekiska antiken. Linnér beskriver i förordet att de äldsta grekiska lyrikerna hör till den poesi som han fortfarande alltsedan studieåren, återvänder till och läser. Det är lätt att hålla med om den trollbindning denna tidsperiod ur världslitteraturen kan utgöra på en läsare. Den antika lyriken är speciell och det ligger en förundran och skönhet i faktum att av den återstår många gånger endast fragment. Men trots det ofullständiga kan man ändå finna något av det allmänmänskliga och tidsöverskridande i dem. Många av er kan säkert identifiera er i Sapfos text (Fragment 168b.):

Plejaderna har sjunkit och månen gått ner

och midnatt är inne.

Vår mötestimma har kommit,

men jag ligger ännu ensam.

Tänk också hur många tusentals människor som genom århundradena, som har läst samma rader. Dikten är också ofullständig. Idag finns endast två fullständiga dikter kvar av den stora skalden från Lesbos. Den sista hittades så sent som 2014 och fyndet gjorde stora tidningsrubriker över världen. Jag tänker ibland på hur en fortsättning på de få raderna skulle kunna se ut. Det har också många andra stora författare gjort genom tiderna, t ex Walt Whitmans On the beach at night.

Det är alltid intressant att ha kunskap om vilka översättare en författare väljer att citera i ett arbete som detta. Citat ur Homeros ges ur Erland Lagerlöfs översättning, Hesidios efter Elof Hellquist och en del övrig text efter Emil Zillacus. Det inledande kapitlet ägnas åt att beskriva lyrikens äldsta tid i Grekland. Det är fyra former av lyrikens uttryckssätt som Linnér beskriver, nämligen elegin, j